In English

 

Promemoria

upprättad av undertecknad Nils Baumgardt den 27-28 febr. 1989 i anledning av en artikel i den av Östergötlands länsmuseum utgivna boken "Östergötland 1982", tryckt 1983 på AB Östgöta Correspondentens tryckeri. Den artikel jag avser är upptagen på sid. 25-39 och har rubriken "Linköpingsbrev på Nya Zeeland". Ivo Holmqvist har svarat för den. Han börjar med en ingress på några sidor. Därefter följer ordagranna och fullständiga avskrifter av elva brev, skrivna under åren 1871 - 1877 av en dam med släktnamnet Nestor. I de första sju breven, skrivna 1871 - 1873, skriver hon sitt förnamn "Christin" eller - i ett fall - "Christine". I de fyra sista breven, skrivna 1874 - 1877, kallar hon sig i ett fall (1874) "Kjerstin" och i de övriga tre "Kersti". Av brevens innehåll framgår emellertid, att brevskriverskan hela tiden varit densamma.

Ivo Holmqvist har, såvitt jag kunnat utläsa av hans ingress till artikeln, inte lyckats identifiera brevskriverskan. På grund av släktforskningar, som jag bedrivit för några år sedan, har jag emellertid kunnat med säkerhet identifiera henne såsom min farmor Christina Elisabeth Baumgardt, född Nestor. Hon föddes den 14 oktober 1838 i Naterstad i Slaka socken och gifte sig den 30 oktober 1877 med min farfar pianofabrikören Johan Otto Baumgardt i Linköping. Åtminstone under senare delen av sin levnad kallade hon sig "Kerstin". Jag använder det namnet i fortsättningen.

Sedan hon från 15-årsåldern haft anställningar först i hemsocknen, sedan i Stockholm, återvände hon till hembygden i november 1862 och blev då kyrkskriven på fastigheten tomten nr 1 och 2 i S:t Lars kvarter i Linköping, Fastigheten kallades "Hotellet" (senare Stora Hotellet), där hotellrörelse då drevs av en fru Johanna Lindeberg. I några av breven berättar Kerstin, att fru Lindeberg höll på att bygga ett eget stort hotell i Linköping men att det ännu 1874 ej var färdigt. Var i Linköping det hotellet låg sägs ingenting om. Kerstin synes dock aldrig ha varit anställd vid det hotellet. Alla de elva breven måste därför vara skrivna under det att hon var anställd vid Stora hotellet vid Stora torget och hade någon form av tjänstebostad på hotellfastigheten. Och den hon skrev till var hela tiden en brorson Johan Haglund, som var född den 6 jan. 1854 och som enligt Linköpings domkyrkoförsamlings kyrkböcker emigrerat till Australien den 14 april 1871, alltså redan vid 17 års ålder. Anteckningen om emigrationen har antagligen skett i samband med att Kerstin begärt prästbetyg för honom. I ett brev till Johan den 25 okt. 1871 skriver hon, att hon skulle skaffa sådant betyg. Han hade tydligen bett henne om det och han kan då tillfälligt ha varit i Australien. Breven visar, att han rest vida omkring som sjöman.

Ivo Holmqvist har i sin ingress till artikeln skrivit bland annat följande: "Av en slump kom min fru och jag över en serie brev, som i över 100 år hade sparats på Nya Zeeland. De hade skickats iväg från Linköping, och omständigheterna till att de bevarats är värda en skildring. Dessutom ger breven en levande bild av Linköping som det såg ut på 1870-talet och kan därför förtjäna att tryckas. - I en bokhandel i Auckland, den största staden på Nya Zeeland, råkade vi träffa en äldre man som då han fick veta att vi var svenskar talade om för oss att hans far var svensk och att han hade en bunt brev som var skrivna till fadern för länge sedan. Själv kunde han inte läsa dem, eftersom han inte kunde svenska, men han skickade oss breven. Han hade låtit bli att slänga dem eftersom han som gammal posttjänsteman var intresserad av stämplarna på kuverten. Han visste inte mycket mer om fadern än att denne tagit hyra på en båt i början av 1870-talet och efter en del år till sjöss slagit sig ner på Nordön på Nya Zeeland, där han gift sig med en irländska och dött tidigt. Sonen var då bara några år gammal. Man hade försökt spåra släktens ursprung i Sverige men utan framgång, eftersom det inte fanns några med namnet Hanlon - så hette mannen - i någon församling runt Linköping. När vi sedan läste breven kunde vi hjälpa honom på den punkten. Fadern hade hetat Johan Haglund men efter hand ändrat sitt namn och gjort det mera engelskt. Av Johan Haglund blev John Hanlon. Breven var -- från en släkting i Linköping, mostern (rätteligen fastern) Christina Nestor. Elva brev skrivna av henne fanns kvar, och det verkade vara samtliga som skrivits. -- Christina Nestors brev ger en i många stycken livlig bild av Linköping under ett expansivt skede."

I slutet av ingressen tillägger Ivo Holmqvist följande: "Breven till Johan Haglund ger en livfull bild av brevskriverskan - inte minst genom hennes stavning som är oregelbunden men personlig - och kastar ett intressant ljus över Linköping under 1870-talets utbyggnad av industri och Järnväg."

Från mina anteckningar om min farmors släkt, som jag gjort i anslutning till släktforskningen, kan det på grund av brevens innehåll vara lämpligt att här återge följande:

Hennes föräldrar var livgrenadjären, slutligen korpralen, vid andra livgrenadjärregementet, Västanstångs kompani, Anders Andersson Nestor, född i Kristbergs socken 1796, och hans hustru Anna Lisa Nilsdotter, född i Skeda socken 1798. Hennes far Anders hade 1821 blivit antagen till livgrenadjär och såsom sedan blivit tilldelad ett livgrenadjärtorp (soldattorp) i Naterstad i Slaka socken. I och med detta fick han det sedan gammalt med torpet förenade namnet Nestor. Med hjälp av kartor lyckades jag för några år sedan återfinna torpstugan med tillhörande uthus och fotograferade byggnaderna, som troligen inte förändrats mycket sedan den tid, då Anders Nestor brukade torpet.

I det andra av Kerstins elva brev till Johan, dagtecknat den 25 okt. 1871, berättar Kerstin, att hennes mor Anna Lisa avlidit den 29 juli 1871. Enligt kyrkböckerna var dödsdagen den 28 juli. Kerstin syns alltså ha missmint sig på en dag. Hennes far hade avlidit redan den 22 jan. 1866.

Redan före äktenskapet hade Anders och Anna Lisa fått en dotter Anna Sofia. Hon var född i Linköping den 17 sept. 1821. Efter flyttningen till soldattorpet och giftermål i anslutning till det fick de där ytterligare sju barn. Med hänsyn till brevens innehåll göres här en sammanställning av uppgifter om alla åtta barnen samt en del av deras barn och barnbarn. De åtta barnen tas upp vart och ett med sitt nummer och ordnade efter den tid, då de föddes:

1) Förutnämnda Anna Sofia, i breven kallad Sophi. Hon var alltså född den 17 sept. 1821. Hon gifte sig med en fångvaktare vid länsfängelset i Linköping och makarna fick den 7 maj 1864 en dotter Ester. Sophi och Ester omtalas i ett flertal av breven. Ester gifte sig 1892 med en befattningshavare vid lotsväsendet Emil Bohm, som sedan avancerade till lotskapten. En sondotter till makarna Bohm är den i våra dagar välkända operasångerskan Berith Bohm.

2) Sonen Albrekt, född den 27 nov. 1823. Han antog vid vuxen ålder släktnamnet Haglund. Även hans bror Carl, som nämnes nedan, bytte släktnamn. Det är troligt, att de två bröderna ansåg att namnet Nestor var förbehållet innehavaren av soldattorpet. Albrekt gifte Sig 1854 med en flicka från Vreta Klosters socken, Sofia Hansdotter. Kort före äktenskapets ingående hade de fått en son, Bror Johan Fredrik. Han föddes i S:t Lars socken den 6 jan. 1854 och det är till honom de elva breven är skrivna. Av breven framgår, att det var namnet Johan som han använde som tilltalsnamn. Hela familjen flyttade på hösten 1854 till Linköping, där familjen sedan var stadigvarande bosatt. I husförhörslängden för åren 1861-65 har antecknats, att Albrekt var stadsmätare. Albrekts hustru Sofia avled redan 1865. I det förutnämnda brevet till Johan den 25 okt. 1871 berättar Kerstin, att Johans far Albrekt avlidit den 10 okt. 1871. Det stämmer exakt med kyrkböckernas uppgift om dödsdagen. Kerstin tillägger i brevet: "Nu Johan eger hvarken du eller jag Far eller Mor".

3) Sonen Per Johan, som föddes den 25 maj 1826 och avled redan den 16 juni 1837. Han nämnes inte i något av breven.

4 - 5) Tvillingdöttrarna Josephina Albertina och Johanna Carolina, födda den 30 juli 1832. Josephina Albertina var sjuklig från födseln och bodde hela livet kvar i föräldrahemmet. Hon avled 1870 och nämnes ej i något av breven. Johanna Carolina nämnes däremot i många brev. Av dessa framgår, att hon använde namnet Carolina som tilltalsnamn. Hon gifte sig 1862 med en snickare Lars August Andersson. Makarna fick tre barn, alla pojkar. Familjen bodde först i Västerlösa socken, i breven kallad ’Westlösa’ men flyttade 1872 till Linköping, där båda makarna blev anställda hos fru Johanna Lindeberg. Den äldste av sönerna Carl August föddes den 17 maj 1864. Han omtalas i ett flertal av breven och kallas då August. Ibland nämnes han samtidigt med kusinen Ester (Se under 1 ovan). De var jämngamla. Båda nämnes i positiva ordalag. Även den näst äldste av Carolinas söner, Gunnar, född den 10 aug. 1869, nämnes i ett av breven.

6) Sonen Carl Gustaf, född den 4 sept. 1835. Redan när han vid 15 års ålder flyttade hemifrån och tog anställning som dräng antog han släktnamnet Sundberg. Efter att ha haft anställning på flera håll i västra Östergötland, bland annat såsom trädgårdsmästare, utvandrade han 1866 till Nordamerika. Kerstin nämner honom ofta i sina brev till Johan och kallar honom därvid Carl, som tydligen var tilltalsnamnet. Hon var mycket orolig för Carl, eftersom han inte lät höra av sig, i varje fall inte så ofta som hon önskat. Till slut kom dock Carl hem till Sverige igen och bosatte sig då i Linköping. Men det var inte förrän 1912. Han avled 1917. Troligen hade han varit trädgårdsmästare även i Amerika. Med den titeln antecknades han i församlingsboken i Linköping. Han synes ha varit ogift hela livet och han hade inte samlat någon förmögenhet i Amerika.

7) Dottern Christina Elisabeth, hon som skrev de elva breven. Uppgifter om henne har lämnats ovan och ytterligare uppgifter finns nedan i denna PM.

8) Dottern Lovisa, född den 10 april 1841. Hon blev en skicklig kokerska och hade fina anställningar först i Linköping och därefter i Stockholm. Hon levde ogift hela sitt liv. Hon nämnes i ett par av breven. När dessa skrevs bodde hon och hade anställning i Stockholm. Hon återkom emellertid till Linköping 1911. Hon orkade då ej längre med sitt yrkesarbete. Hon avled i Linköping 1928.

Det sista av de elva breven är dagtecknat den 20 juni 1877. I det berättar Kerstin för Johan, att hon skall gifta sig "i höst". Hon tilläggers "Du set' på kortet med vem, jag tror du känner honom, jag har nu lesnatt her der jag nu haft mitt hem i femton år; många både roliga och lesama stunder har jag her öfver lefvat men som nu snart hör till en förgången tid. Endast Gud vet hur min framtid kan bli nu ser den ljus och glad ut och jag hoppas på framtida lycka." - Det medsända fotografiet saknades emellertid, när Ivo Holmqvist fick hand om brevsamlingen.

När min farmor Kerstin den 30 okt. 1877 gifte sig med min farfar Johan Otto hade hon mycket riktigt bott på hotellfastigheten i femton år. Hon hade kommit dit i november 1862. Johan Otto och Kerstin fick sin första gemensamma bostad på tomten nr 59 i S:t Kors kvarter i Linköping. Tomten låg i sydvästra hörnet av korsningen mellan Djurgårdsgatan och Nygatan. Där fanns både bostadshus och en annan byggnad, i vilken Johan Otto hade pianofabrik tillsammans med en kompanjon, från 1891 ensam. 1901 flyttade familjen till tomten nr 26 i S:t Kors kvarter med adress Apotekaregatan 8. Den fastigheten hade Johan Otto köpt redan 1882 och när familjen flyttade dit hade han där just fått en ny och större pianofabrik färdig.

Johan Otto och Kerstin fick i sitt äktenskap tre söner. En av dem avled i späd ålder. De två övriga var min far Nils Otto, som föddes den 29 augusti 1878 och som under den tid jag minns brukade kallas Nisse, samt Jonas, född den 25 oktober 1880. Nisse och Jonas fortsatte som kompanjoner sin fars rörelse, J. O. Baumgardts Pianofabrik. Båda ingick äktenskap. Och nu finns efter brevskriverskan Kerstin såväl barnbarn som barnbarns barn och barnbarns barnbarn.

Ivo Holmqvist skriver i ingressen till sin artikel, att Kerstins stavning är oregelbunden. Och det är sant. Många andra anmärkningar beträffande det stilistiska skulle också kunna göras. Men man måste betänka, att Kerstin var född 1838 och att skolundervisningen för allmogens barn var mycket bristfällig under hennes uppväxttid i den mån det över huvud fanns någon sådan undervisning. Hennes föräldrar kan ha lärt henne läsa. I Slaka sockens husförhörslängd för åren 1826-31 har nämligen om dem antecknats: "Båda makarna läsa innantill." Det var tydligen något så ovanligt, att det måste antecknas. Redan 1853 och alltså vid femton års ålder flyttade Kerstin enligt tidens sed hemifrån för att försörja sig själv genom eget arbete.

Om man ser till det innehållsmässiga i breven, måste man emellertid tillerkänna henne många förtjänster, i första hand hennes i breven ådagalagda nästan rörande omsorg om brorsonen Johan, som liksom hon själv förlorat både far och mor. Hon förmanar och uppmuntrar och vidarebefordrar många hälsningar till honom från såväl släktingar som andra vänner i Linköping och även i Västerlösa, där Johan hade släkt på mödernet. Hon oroar sig ofta för att Johan eller hennes bror Carl kan ha drabbats av någon olycka, när hon inte hört av dem inom den tid hon väntat sig. Från Carl hade hon inte fått något livstecken sedan Johan lämnade Sverige och hon frågar i ett brev Johan, om han haft någon kontakt med Carl. Av breven framgår, att Johan en tid haft bostad i Boston i USA och att han varit i Brasilien, bland annat i Rio de Janeiro. I ett av breven skriver hon till Johan "Det låter på ditt bref som du inte tycker om Amerika om så er gå då derifrån och sök dig någott annatt det är bestt att försöka med du er ung". Hon hoppas också att Johan skall komma hem till Linköping, åtminstone på tillfälligt besök

Kerstin är också angelägen att hålla Johan underrättad om vad som händer i hans hemland och då särskilt i Linköping. Hon berättar i breven om att järnväg byggs mellan Norrköping och Linköping samt senare att järnvägen blivit färdig i oktober 1872 och att det medfört en sådan ökning av antalet resande, att det blivit brist på hotellrum i Linköping. Hon berättar också, att Stångebro blivit färdig, att livlig byggnadsverksamhet pågår i Linköping och att staden gått mycket framåt beträffande det industriella. I ett brev den 8 juli 1874 säger hon, att det finns gott om arbete för alla hantverkare och att de får mycket betalt. Men samtidigt framhåller hon, att allt blivit mycket dyrare än förr. I det sista brevet av de elva, skriver den 20 juni 1877, säger hon att "nu har di börjat att bygga i alla kanter. Linköping börjar att bli vackert".

Det framgår vidare av breven, att hon är en flitig tidningsläsare. Hon berättar för Johan om kung Carl XV:s sista levnadsdagar och om hans vackra eftermäle samt i ett senare brev att man rustar i Linköping för att ta emot kung Oscar, tydligen på hans eriksgata. Hon skriver också om den mycket omfattande emigrationen till Amerika. Och i ett brev till Johan i december 1872 frågar hon, om han tror att hon skulle trivas i Amerika. Hon slog emellertid sina emigrationsplaner ur hågen, troligen delvis därför att hon läst i någon tidning, att många emigranter kommit tillbaka till Sverige sedan de fått det för svårt i det nya landet. Och Johan hade ju också skrivit något, som tydde på att han inte tyckte om Amerika.

Men Kerstin skriver också skämtsamt ibland och det är tydligt, att hon inte saknade humor. Och hon hade ett öppet sinne för naturens skönhet. I ett brev den 10 maj 1872 skriver hon, att hon gläder sig alltid så mycket åt vår och sommar. Då tycker hon, att hon vaknar till nytt liv, och hon tillägger, att hon tycker att hon "ha större anledning att prisa Skaparen av allt Stort och Skönt i Guds härliga natur". I ett brev till Johan talar hon om ett tidigare brev, som hon skrivit till honom och som aldrig kommit honom till handa. I det förkomna brevet, som hon skrivit strax före midsommar 1873, hade hon lagt in några liljekonvaljer för att han "skulle få se och påminna sig Nordens härligaste vårblommor.

Man kan instämma i Ivo Holmqvists ord, när han säger att breven ger en livfull bild av brevskriverskan. Man kan till och med säga, att breven ger en uppfattning om hennes allmänna livsinställning och om att den varit övervägande positiv. Och det är kanske det mest intressanta för de släktingar till henne, som får tillfälle ta del av brevens innehåll eller åtminstone denna promemoria.

Linköping den 28 februari 1989

Nils Baumgardt