Linköpings
universitet
Institutionen
för tema
Avd.
för historia
B-uppsats
Företaget
Baumgardts Pianofabrik
i Linköping
åren 1945-87
En studie av
en småskalig hantverksindustri,
i ett lokalt
perspektiv.
Höstterminen 2000
Författare: Veronika Andersson
Handledare: Hans Nilsson
Innehållsförteckning
1. Inledning......................................................................................................................... 3
1.1 Syfte och frågeställning............................................................................... 3
1.2 Material
och forskningsläge....................................................................... 3
1.3 Källor och metod....................................................................................... 4
2. Industrin i
Linköping under 1900-talet.......................................................................... 6
3.
Pianoindustrin i Sverige under 1900-talet..................................................................... 9
4. Företaget
Baumgardts Pianofabrik............................................................................... 12
4.1 Uppbyggnadsperioden
1857-1944............................................................ 12
4.2 Åren 1945-1987....................................................................................... 13
4.2.1 Den nya fabriken
1964-1968............................................ 14
Förberedelser..................................................... 15
Installeringen och arbetet
på den nya fabriken...... 16
4.2.2 Utläggningen av produktionen
1968-1987.......................... 17
Malmsjö............................................................. 17
Fazer.................................................................. 18
Verksamheten i Linköping
1968-1987................. 18
4.2.3 Marknadsföring................................................................. 19
Annonser och dylikt............................................ 20
Resor.................................................................. 21
Utställningar........................................................ 21
5. Baumgardts
Pianofabrik i ett lokalt perspektiv............................................................ 23
6. Avslutning....................................................................................................................... 25
6.1 Diskussion................................................................................................. 25
6.2 Sammanfattning......................................................................................... 25
Käll- och
litteraturförteckning........................................................................................... 27
1. Inledning
I
historiska verk om Linköping under 1900-talet talas det mycket om stadens
näringsliv och det framhålls att staden hade en industrikaraktär relativt
tidigt. Mödan bakom dessa arbeten läggs primärt på den större och dominerande
industrin. Närmast i förbigående nämns det dock frekvent att det i innerstaden
fanns flera handels- och hantverksföretag. Det förefaller dock som om ingen
fördjupning kring hanverksföretag och dylik småindustri gjorts. Detta medför
att en studie som den föreliggande kan vara början till att ett tomrum i den
nedskrivna Linköpingshistorien fylls. Ett konkret mål kan sägas vara att
komplettera volymen Linköpings historia:
1900-talet med en fördjupning i ett av dessa hanverksmässiga företag i
Linköping, som ett exempel på den mindre industri som förekommit i staden under
1900-talet[1].
1.1
Syfte och frågeställning
Syftet
med denna uppsats är att belysa ett exempel på en mindre industri byggd på ett
hantverk och att diskutera företaget, Baumgardts Pianofabrik, i kontexten av
Linköpings dåtida företags- och industriklimat. Tyngdpunkten är lagd på den
senare perioden av företagets historia, 1945-1987, av orsaker som närmare
förklaras i kapitel 1.3. Ett par punkter som ges särskilt utrymme är de
omstruktureringar som gjordes inom företaget, såsom etableringen av en ny
fabrik, samt att tillverkningen av pianon så småningom lades ut på annan
fabrik. Dessa skeden var viktiga för företagets anpassning till modernare
tider. Marknadsföringen torde också vara en del som påverkades av tidens gång
och tas också därför upp i ett särskilt avsnitt.
1.2 Material och
forskningsläge
Svensk
pianotillverkning har endast i ringa utsträckning behandlats av forskning,
detta gäller både musikvetenskaplig och historisk. Detta tillstånd har även
Hans Näslund i större omfattning fått erfara, under arbetet med sin uppsats[2].
Om pianoindustrin i stort finns inte heller några mängder skrifter att tillgå.
En norsk bok i ämnet, som även talar generellt om pianot i Norge, tar upp de
norska produktionsförhållandena något[3].
Dessutom tas ämnet upp, oftast i liten skala, i en rad fackböcker i ämnet
"piano", t.ex. The Piano: The
Complete Illustrated Guide to the World’s Most Popular Musical Instrument[4].
Företaget Baumgardts Pianofabrik har inte behandlats "officiellt" i
någon större utsträckning, bortsett från en ansenlig mängd artiklar i tidningar
och tidskrifter, exempelvis i lokalpressen och musiktidningar som Musikrevy[5].
Till stor hjälp och vägledning vid uppsatsarbetet har varit det faktum att de
inblandade företagarna (framförallt fabrikör Gösta Baumgardt) och även ett
barnbarns barnbarn till grundaren av det aktuella företaget, Maria Baumgardt,
under årens lopp tagit sig tid att sammanställa fakta kring företaget[6].
Detta är i princip det enda material som har haft syftet att specifikt redogöra
för Baumgardts Pianofabrik. Man kan anta att det i synnerhet då det är frågan
om ett verkligt familjeföretag, funnits vara extra behjärtansvärt för
företagarna att anteckna fabrikens historia. I övrigt får man alltså på jakt
efter namnet Baumgardt nöja sig med att pianofabriken nämns vid namn endast vid
ett fåtal tillfällen[7].
Hans Näslunds uppsats Pianobranschen i
Sverige: Dokumentation och undersökning utifrån en yrkesmans betraktelser
koncentreras visserligen mycket kring den praktiska tillverkningen, men har
varit till hjälp i många avseenden. Näslund tar upp många relevanta frågor, som
den hur man ska stödja pianobranschen etc., något jag av utrymmesskäl inte kan
ta upp. Dessutom är detta en uppsats inom historiedisciplinen och det är då
mest adekvat att skriva en uppsats om en pianofabrik med tyngdpunkt på
företaget som sådant.
Beträffande
Linköpings historia är ämnet tämligen väl utforskat, varav Linköpings historia, 1-5
och Linköpings historia: 1900-talet
är två av de mer vittomspännande verken[8].
Det är dessa jag i huvudsak utgått ifrån vid studien av Linköping. Dessutom har minnesskriften Hantverk och manufaktur i Linköping använts[9].
1.3 Källor och metod
Huvuddelen
av materialet är hämtat ur Baumgardts privata arkiv, som består av artiklar ur
tidningar och tidskrifter, samt annonsmaterial och manuskript skrivna av
framförallt Gösta Baumgardt. Jag har tagit del av detta material, samt det
material som nämns i kapitel 1.2 och vid tveksamheter konsulterat Gösta
Baumgardt. Med anledning av det faktum att det i stort sett saknas skriftligt
material om Baumgardts företag, har jag måst förlita mig på källmaterial ur
ovannämnda arkiv och av muntligt källmaterial i form av intervjuer med Gösta
Baumgardt, vilka har bandats. Han har till stor del fått lov att tala fritt och
jag har emellanåt ställt frågor med anledning av det jag särskilt velat
uppehålla mig vid. Denna metod föranleder naturligtvis att något nämns om
källkritik. Tillvägagångssättet motiveras av att det saknas protokoll etc. från
företagets historia. En viss brasklapp må lämnas beträffande årtal. Då det är
fullt naturligt att en del exakta årtal faller ur minnet, har Gösta Baumgardt
inte alltid varit helt säker på aktuella årtal, men vid dessa tillfällen anges
en ungefärlighet i texten. Det bör alltså inte minska den allmänna
trovärdigheten. Att undvika källors beroende hade möjligen kunnat göras genom
att intervjua flera inblandade. En arbetsekonomisk aspekt på detta finns; då
jag inte haft mer tid till mitt förfogande har jag inte ansett mig kunna
etablera god kontakt med flera intervjukällor. Eftersom detta är en slags
grundforskning och det inte finns relevant litteratur att tillgå, har jag varit
mån om att kunna nyttja det ovärderliga material som min informant kunnat bistå
med.
En
del prioriteringar har gjorts under arbetets gång. En av dessa värda att nämna
är valet att inte ägna arbetarna på företaget någon plats. Anledningen till
detta är att det skulle innebära en platskrävande del, som är alltför viktig
för att endast ges litet utrymme. Därför är det något jag hoppas kunna
återkomma till i ett annat sammanhang. Det har känts mest relevant att till en
början koncentrera sig på företaget som sådant, för att få en god bakgrund till
eventuellt fortsatt arbete med ämnet. En ursprunglig intention var att behandla
ekonomiska konjunkturer och dess påverkan på Baumgardts Pianofabrik, men då
inte specifikt ekonomiskt material funnits i det arkiv jag använt, har jag valt
att integrera det i den allmänna diskussionen.
Den
övergripande historien om företaget har sammanfattats och jag har stannat upp
vid ett par av de frågor som dykt upp under arbetets gång. Arbetet fördjupas
kring den senare perioden av företagets historia, dels p.g.a. att min
huvudkälla, Gösta Baumgardt, var delaktig i företaget under denna tid. En stor
anledning till att tyngdpunkten läggs på perioden 1945-1987 är att andra
världskriget markerade något av en brytning mellan gammalt och nytt. Det är en
tacksam gränsdragning bl.a. på grund av att vi ofta generaliserar enligt före
och efter detta krig. Samhället förändras i stort efter 1945 och det hände
också mycket i det aktuella företaget efter andra världskriget. Denna period
innebar många nya förutsättningar som påverkade företaget. Framförallt är det
rimligt att fokusera på en period i en så lång historia som Baumgardts
Pianofabrik representerar, för att hålla uppsatsen till en rimlig kvantitet.
Det är dock ändå på sin plats att kort sammanfatta den tidigare perioden, för
att ge läsaren en helhetsbild. Det är också, inom ramen för ett så till sitt
omfång blygsamma format som denna uppsats, lämpligt att beskriva den tid som är
lättast att granska källkritiskt. Jag uppehåller mig särskilt vid ett par
frågor, där marknadsföringen är en sådan. Dessutom fokuseras kring intressanta
och omvälvande händelser för företaget, såsom flytten till en ny fabrik och
processen då tillverkningen av Baumgardts pianon läggs ut på annan fabrik.
Eftersom pianoindustrin är en mycket speciell sådan, presenteras i korthet
pianoindustrin i Sverige. Slutligen ges utrymme till ett lokalt perspektiv, att
försöka sätta in företaget i en Linköpingskontext, varför också ges en
redogörelse av industrin i Linköping under 1900-talet. Uppsatsen bör ses som
början på ett fortsatt arbete av dokumentation.
2. Industrin i Linköping
under 1900-talet
Följande
kapitel avser att ge en bild av det sammanhang vilket Baumgardts Pianofabrik
verkade i. Hur såg industrierna i Linköping ut och hur påverkades de av
allmänna konjunkturer? Denna bakgrund är av vikt inför diskussionen i kapitel
5. Redan i detta inledningsskede av uppsatsen bör påpekas att pianoindustrin
inte riktigt har samma karaktär som övrig industri, eftersom den alltid först
och främst bygger på ett hantverk.
Framförallt
har Linköping varit en handels- och småindustristad[10].
Jonn O Nilson och Axel Karlsson var två företagsledare som hade stort politiskt
och ekonomiskt inflytande genom sina handelsföretag under 1900-talet[11].
Inom näringslivet skedde ett kortvarigt uppsving på 1870-talet och i det
följande sammanhanget är det då värt att påpeka att J.O. Baumgardt startade sin pianoproduktion i
Linköping 1871. Den industriella processen i Linköping startade dock främst
kring 1900[12],
även om Hans Nilsson hävdar att Linköping trots allt var en stad med en främst
lantlig profil runt sekelskiftet. Den industri som fanns var koncentrerad till
mer perifera områden, medan innerstaden hyste hantverksmässiga företag till
störst del. I Linköpings historia: 1900-talet
nämns ett par exempel på det senare, Baumgardts Pianofabrik och Wahlbecks
repslageri.[13] I
Mats Elmqvists artikel i Linköping idag
och i det förgångna nämns ett antal företag med mer än 100-åriga anor och
då även Baumgardts Pianofabrik[14].
Även Wahlbecks repslageri nämns här[15].
Den sociala strukturen vid denna tid upptogs till ca. 20% av handelns och
hantverkets folk[16] och
år 1900 fanns 146 hantverkare med 380 arbetare i Linköping[17].
Nilsson förklarar hur entreprenörerna utgjorde ett brott mot förr, då dessa nya
företag inte byggdes på agrar verksamhet, "utan verkligen var
stadsbor."[18].
Till dessa nydanare bör man då kunna sälla familjen Baumgardt som både bodde
och hyste sin pianoproduktion på samma stadstomt. Nilsson dementerar också den
måhända tidigare vedertagna bilden av Linköping som en industriellt sett
efterbliven stad (i jämförelse med andra industristäder i landet) och hävdar
att staden i själva verket var mycket dynamisk i början på förra seklet. Detta
påvisas i ett positivt flyttnetto och av att stadskärnans utseende förändrades
betydligt.[19] En
början till industrialisering kan sägas infalla 1907 då ASJ (Aktiebolaget
Svenska Järnvägsverkstäderna) etablerade sig i Tannefors[20].
De fyra dominerande näringarna i Linköping var länge metall, trä, textil och
livsmedel[21].
Linköpings industri gynnades genom upprustningen i samband med första
världskriget och handeln var redan då den starkaste delen av näringslivet[22].
Kring 1910 fick elektrifieringen sitt genombrott i vårt land. I Linköping
användes el på experimentell nivå redan på 1890-talet och 1902 elektrifierades
staden i större skala.1908 blev ASJ den första större industrin i Linköping att
få tillgång till elektrisk ström.[23]
Mellankrigstiden
var präglad av ekonomiska kriser, företagskonkurserna duggade tätt[24],
men högkonjunkturen omedelbart efter första världskriget märktes även i
Linköping[25].
1919/20 inföll en högkonjunktur[26]
och passande nog anordnades 1920 en omfattande industri- och
hantverksutställning i Linköping där företag från hela landet, vid sidan av mer
lokala diton som Baumgardts Pianofabrik var representerade[27].
Under sent 20-tal fick mekaniseringen sitt genombrott inom svensk industri[28].
Högkonjunkturen avbröts tillfälligt av depressionen som slog till redan 1921
och drabbade Linköping hårt. 1925-30 var återigen goda år och 30-talets tidiga
krisår skonade Linköping relativt väl.[29]
Det verkliga industriella genombrottet kom i Linköping under 30-40-talen[30].
Efter depressionen på 30-talet gynnade den militära upprustningen staden.
Verkstadsföretag som ALKA, Elgeverken och NAF blev betydande. Efter andra
världskriget förändrades situationen i Linköping och nya arbetstillfällen
skapades bl.a. p.g.a. SAAB som kom att betyda mycket för staden. Vid mitten av
50-talet (något tidigare enligt Kolsgård och Almroth) märktes en transformering
av Linköping från arbetarstad till tjänstemannastad och tillverkningsindustrin
minskade i betydelse.[31]
Mats Elmqvist visar dock att mer än 50% av stadens förvärvsarbetare i början på
1960-talet var sysselsatta i industri och hantverk[32].
Omkring 1970 hade många gamla näringar nått slutet av sin bana[33].
För
att ge ytterligare kontext till Baumgardts pianotillverkning i Linköping kan
här nämnas något om ett företag som bl.a. i Linköpings
historia: 1900-talet nämns intill Baumgardts, Wahlbecks repslageri, i
egenskap av en annan mindre industri som byggde på hantverk[34].
Adolf Fredrik Wahlbeck startade sitt repslageri i Linköping 1876 och sönerna
Gotthard och Ebbe tog så småningom över företaget och vidareutvecklade det till
en relativt stor industri. Vid tiden för detta ledningsskifte hade fabriken
ca.15-20 anställda. Även sonsonen Olle kom att engagera sig i företaget,
sedermera som VD. 1971 överlät AB Wahlbecks fabriker sin verksamhet med
repvaror till ett engelskt företag och blev därefter ett renodlat mattföretag.
Redan 1972 överläts dock hela företaget till Tarkett.[35]
Under tidigt 1900-tal försvann de flesta svenska repslagerierna och efter 1950
fanns ingen yrkesmässig handspinning i landet[36].
Idag kan man bese repslageriets och Wahlbecks historia på repslagerimuseet i
Gamla Linköping. Museet består av material som Wahlbecks samlat under åren och
kom till Gamla Linköping 1951.[37]
Företaget var alltså, precis som Baumgardts Pianofabrik, ett genuint
familjeföretag och dessutom byggde verksamheten på ett gammal hantverk. Det
fanns även andra pianomakare i trakten, vilka nämns i kapitel 3.
Linköping
verkar inte ha varit något undantag i centraliseringstrenden under senare delen
av förra seklet. Efter 1945 dominerade några få och stora företag, något som
säkert inte underlättade för småindustrier som Baumgardts Pianofabrik. Samma
tendens fanns i pianobranschen som behandlas i nästa kapitel.
3. Pianoindustrin i Sverige
under 1900-talet
Pianot
fick sitt genombrott i Sverige först i början på 1800-talet och på 1820-talet
expanderade produktionen över landet. Under senare delen av 1800-talet
blomstrade denna bransch och var mycket stabil, flera fabriker med lång
verksamhetstid grundades. En av dessa är föremålet för denna uppsats,
Baumgardts. Baumgardts pianon rönte framgångar och verkar ha omgetts av ett
gott rykte.[38]
Kring sekelskiftet speglades den allmänt förbättrade ekonomiska situationen i
samband med industrialiseringen i att fler kunde skaffa sig ett piano, även
"vanligt folk". Ett piano är en god investering och det var
statushöjande att äga ett piano. Under sent 1800-tal startade många
pianofabriker i Sverige och kring år 1900 fanns uppskattningsvis ett 20-tal.[39]
Dessa var då av varierande storlek och vid närmare granskning kan det vara
svårt att dra gränsen mellan verkstad och fabrik. De anställda vid Baumgardts
fabrik sa snarare att de gick till verkstaden än till fabriken. Kanske kan man
definiera fabrikerna som de tillverkare som hade minst 15-20 anställda.[40]
För enkelhetens skull kallar jag Baumgardts Pianofabrik för en småskalig
industri, då utvecklingen inom företaget inkluderade såväl mekanisering som
rationalisering, ett par viktiga faktorer inom industrin. Dessutom talar
företagets namn sitt tydliga språk.
Mässor
och utställningar av olika slag betydde mycket för pianotillverkarna som
marknadsföring. Dessa utställningar förekom redan vid mitten av 1800-talet.
Enligt Ingemar Nyberg, Näslunds huvudsakliga informant, var konst- och
industriutställningarna primärt affärsangelägenheter, där handlarna hade
möjlighet att bredda sitt sortiment och tillverkarna spred sina produkter.[41]
Stockholmsutställningen 1930 som betecknas som funktionalismens inträde visade
också förändringar i pianotillverkningen, även pianot minskade i storlek och
designades enligt de funktionalistiska normerna[42].
Pianoindustrin
var en bransch som tidigt försökte rätta till dåligt lönsamhet genom
sammanslagningar, s.k. branschrationalisering. 1917 bildades i Arvika Förenade
Piano, som svalde ett antal fabriker. Malmsjö och Östlind & Almqvist fanns
kvar som fabrikat, dock med gemensam tillverkning i Arvika. Företaget
introducerades på fondbörsen och blev landets största och främsta i branschen,
en ställning det behöll i många år.[43]
Under
10- och 20-talen upphörde flera mindre fabriker i landet. På 20- och 30-talen
startade emellertid tre fabriker som kom att växa sig starka; Svenska
Pianofabriken, Nordiska Pianofabriken och Nylund & Son. Under 1930-talets
depression råkade ett flertal pianofabriker i svårigheter. Världskrigen innebar
problem med materialbrist och minskad efterfrågan. Vid tiden för första
världskriget fanns ett femtontal svenska pianotillverkare. Krigsåren var
naturligtvis bekymmersamma för branschen. Pianoköp var inget människor
prioriterade i krigstid och dessutom var importen av delar från Tyskland och
Frankrike försvårad, vilket drabbade svensk pianoproduktion. Den inhemska
konkurrensen var stor. Minskningen av pianoimporten under världskrigen bör dock
ha inneburit en allmänt större efterfrågan i Sverige på svenska pianon.[44]
Den sammanhållande länken mellan fabrikerna, branschorganisationen Sveriges
Pianoförbund var synnerligen viktig under kriget och ombesörjde att importen av
pianodelar, som var begränsad under denna tid, fördelades rättvist på landets
fabriker. De arbetande i fabrikerna var dessutom anslutna till
träindustriarbetarförbundet och arbetsgivarna till träindustriförbundet. En
annan yttre påverkan var Sveriges standardiseringskommission som genomförde
utprovning av pianon som medförde en standardiseringstrend i slutet på
60-talet.[45]
Försäljaren
hade alltid mycket stor betydelse i pianobranschen och hade ofta en stark roll
i förhållande till tillverkaren, enligt de erfarenheter Näslund gjort[46].
Detta bör kanske nyanseras något, handlarna hade naturligtvis en viktig roll,
men ingalunda överordnad tillverkaren. Pianotillverkarna hade ekonomiska
svårigheter, det var aldrig särskilt lönsamt att bygga pianon.[47]
Mellankrigstiden innebar den största blomstringsperioden för branschen, då
flera fabriker nyetablerades. Nu började också rationaliseringar och
konkurrensfrämjande åtgärder vidtas i större utsträckning. 30- och 40-talet
innebar att tillverkningen blev mer fabriksmässig.[48]
Så snart efter denna blomstring som efter andra världskriget stagnerade pianoförsäljningen
i Sverige. Kriget ledde till materialbrist och en mängd nya konkurrenter till
pianot hade under ett par decennier tävlat om popularitet (t.ex.
resegrammofonen och radion). Dessutom spelade den allmänna ekonomiska nedgången
kring decennieskiftet 20-30-tal roll. Nyström var en av de första fabrikerna
att göra konkurs, på 1950-talet.[49]
Sveriges Pianoförbund var alltså särskilt aktivt under andra världskriget och
under efterkrigsåren och uppmuntrade visst samarbete mellan de olika parterna
inom pianobranschen och medverkade förmodligen till en riktig guldålder för
pianobranschen.[50] Det
fanns en kollegial anda mellan fabrikerna som yttrade sig i samarbete av olika
slag, exempelvis genom att ”lägga ut” produktionen på annan fabrik, som
Baumgardts kom att göra. Fabrikörer företog också studieresor till andra
fabriker emellanåt för att ta lärdom av andras erfarenheter, ofta var dessa
resande blivande företagare, och ofta också fabrikörssöner.[51]
Även detta gjorde Baumgardts.
Nordiska
pianofabriken i Vetlanda ökade produktionen markant under 50- och 60-talen.
Malmsjöfabriken i Arvika drabbades dock av en nedgång i försäljningen från
mitten av 50-talet och en ny direktör tillsattes i början på 60-talet, då en ny
fabrik byggdes med hjälp av ett stort statligt lån. Satsningen misslyckades
emellertid och desperationen utlöste något av ett priskrig, som flera andra
pianoföretag i Sverige svarade på. Branschen var mitt i en kris. I början av
1968 var Malmsjös ekonomi urusel och konkursen var ett faktum.[52]
En mindre pianofabrik som Baumgardts hade alltså inte bara de övergripande
förutsättningarna för industrin att anpassa sig till, utan även pressen inom
pianobranschen, som också den allt mer gick mot effektivisering och
centralisering, med andra ord med fler och fler avkall på hantverket.
Idag
finns inga svenska fabriker och även pianoteknikerna försvinner. Det Näslund
kallar pianodöden bör mer korrekt kallas pianofabriksdöden, det vill säga en
period av nedläggningar av pianofabriker. Denna inföll inte, som man kan tro,
under lågkonjunkturen inom pianoförsäljningen, utan under högkonjunkturen för
branschen på 60- och 70-talen. Det som omintetgjorde de svenska tillverkarna
var den omfattande lågprisimporten från framförallt öststaterna och den
inhemska löneutvecklingen.[53]
Idag är dock Sverige ett av de pianotätaste länderna, det finns gott om
instrument i hem, skolor och kyrkor, såväl som i konserthus och
landstingslokaler[54].
En liten jämförelse med norska förhållanden visar att konjunkturer och trender
i stort sett var desamma som de svenska. Idag finns inte heller några norska
pianoproducenter, den stadiga centreringen av stora fabriker i utlandet har
märkts även här.[55] Min
uppfattning är att det generellt kan konstateras att pianoindustrin är en
mycket konjunkturkänslig bransch, något som inte förefaller osannolikt med
tanke på att det är frågan om en produkt som kan räknas till lyxartiklar.
I
sammanhanget kan nämnas att det fanns andra pianotillverkare i trakten. I
Vadstena tillverkade J. H. Mankell pianon med början 1822. I Norrköping hade A.
F. Sätherberg sin produktion och från 1888 tillkom Gustafsson & Ljungqvist.[56]
I Linköping fanns förutom Baumgardts Pianofabrik en tillverkare vid namn Carl
August Tenggren, verksam i Linköping från 1856[57].
1885 tog Claes Söderberg över Tenggrens verkstad och 1896 efterträddes denne av
Oskar Karlén, som drev företaget fram till 1930-talet, om än i liten skala[58].
4. Företaget Baumgardts
Pianofabrik
4.1 Uppbyggnadsperioden
1857-1944
Släkten
Baumgardts pianoepok började 1834, då Johan Wilhelm Baumgardt tog anställning
hos Per Rosenwall i Stockholm, som ansågs vara en av de främsta bland
pianomakarna i landet[59]. Johan Wilhelm arbetade hos denne till 1857 då
Rosenwall utfärdade betyg för honom, som innebar att han kunde starta egen
verksamhet[60].
1859 beviljades Johan Wilhelm burskap "å Musikaliska
Instrumentmakarehantverket" och därmed också rätt att kallas mästare och
borgare[61].
Antalet tillverkade pianon under de 20 år som Johan Wilhelm var verksam under
eget namn, uppskattas till ca. 150 pianon.[62]
Två
av Johan Wilhelms söner, Edward och Johan Otto, ägnade sig även de åt
pianobyggaryrket. Edward arbetade för Hoffmans pianofabrik i Stockholm och
Johan Otto fick 1864 anställning hos sin far. 1877 dog Johan Wilhelm och
verksamheten i Stockholm upphörde, men 1868 hade Johan Otto begivit sig till
Linköping för att arbeta hos pianofortefabrikant Carl August Tenggren, som även
han var från Stockholm. 1871 begärde J.O. avsked och påbörjade egen
tillverkning med en av C.A. Tenggrens bröder, Adolf Tenggren (även denne
arbetade hos sin bror, C.A.). Fabrikens namn blev Baumgardt & Co. och var
belägen på Nygatan 48 i Linköping. Den totala verkstadsytan var
uppskattningsvis ca. 200 kvm. På 1890-talet var antalet anställda ungefär fem
man, var och en specialiserad på olika moment i pianoproduktionen. J.O.
Baumgardt deltog själv i det mesta.[63]
Ett
bra sätt att öka inkomsterna var att resa runt och stämma och reparera flyglar
och pianon, något J.O. ägnade sig åt. Under 1870-80-talen tillverkades även ett
antal tafflar och orgelharmonier hos Baumgardt & Co. 1882 köpte J.O.
Baumgardt en fastighet i S:t Kors kvarter, tomt nr. 26, Apotekaregatan 8. 1884
uppfördes ett hus till och 1895 ännu ett på denna tomt. 1891 hade J.O.
Baumgardt blivit ensam ägare av pianoföretaget, då Adolf Tenggren avled.
Företaget marknadsförde sig på utställningar (bl.a. på Stockholmsutställningen
1897) och genom annonsering. Omkring 1900 hade antalet arbetare i fabriken ökat
till ungefär 10 man. Verksamheten ökade i och med att efterfrågan växte och
1901 stod en ny fabriksbyggnad klar, ca. 400 kvm, på gården till tomten på
Apotekaregatan. Tillverkningen blev mer rationell och kapaciteten ökade, men
det mesta gjordes ännu helt hantverksmässigt. Nya medarbetare anställdes,
gaslampor installerades och underlättade arbetet. J.O:s söner Nils och Jonas,
den förre folkskollärare och kantor, den senare med handelsstudier bakom sig,
kom så småningom in i företaget. Nils var tidigt delaktig i pianotillverkningen
och började arbeta i företaget 1905, 1909 anslöt brodern Jonas. Nils ägnade sig
åt pianot och Jonas åt ekonomin. 1912 stod en tillbyggnad för utställning av
pianon klar. Kort därefter avled J.O. Baumgardt och Baumgardts hade då
tillverkat ca. 1000 pianon (inklusive Baumgardt & Co.), varav ungefär
hälften på Apotekaregatan.[64]
Baumgardts
Pianofabrik var en av de mindre i Sverige. Svensk produktion åstadkom mellan
1800-2000 instrument/år under perioden 1912-20. Baumgardts producerade då i
genomsnitt 69 instrument/år och Östlund & Almquist i Arvika 380 st./år.[65]
Kring 1915 bör elektricitet ha dragits in hos Baumgardts och nödvändiga
maskiner för träbearbetning anskaffades[66].
Det var framförallt på snickerisidan som tillverkningen förenklades genom
maskiner. En pianofabrik påminner på många sätt om en möbelfabrik och
möbelindustrin växte i Linköping, vilket var av godo för pianofabriken, som
kunde rekrytera lokal arbetskraft med kunskap om träbearbetning etc. Bröderna
Baumgardt anade bättre tider trots krigstiderna. 1917 var ytterligare ett
våningsplan på fabriken klart och Baumgardts kom att upptas som Kunglig
Hovleverantör. Denna titulering fanns med i form av märkning och gav extra
status i ett 40-tal år. Omstruktureringen av pianofabriker i Arvika vid den
tiden var naturligtvis ett hot mot Baumgardts förhållandevis lilla fabrik, men
sågs också som en utmaning av de hängivna pianobröderna, som manade fram nya
idéer. De tidigare pianokonstruktionerna gav ganska skrymmande instrument med
mycket utsmyckningar. Modet var nu renare och enklare och 1920 lanserade
Baumgardts ett nytt piano. En reklamfirma anlitades i samband med detta. 1922
inleddes även tillverkning av flyglar och fram till 1948 tillverkades
förmodligen ett femtontal flyglar i två olika modeller. Företaget var sporrat
till nya satsningar och flyglarna blev uppskattade, men fabriken var inte
dimensionerad för så stora och otympliga instrument. Lönsamheten var inte
heller lika god som för pianotillverkningen.1926-36 producerades ca. 100
pianon/år. Från och med 1939 bokfördes uppgifter noggrannare om leveransdatum,
köpare etc.[67]
Under
30- och 40-talen minskade instrumenten i format. Flera nya konstruktioner
introducerades även på den baumgardtska pianofabriken. 1938 avled Nils och
brodern Jonas stod som ensam ledare för företaget. Bröderna hade drivit
företaget som handelsbolag och ägt lika andelar i detta och Nils andel ärvdes
av hans tre söner.[68]
30-talets depressionstid orsakade problem, även om Baumgardts pianon tycks ha
kunnat stå relativt starka. Andra världskriget bidrog till att importen försvårades
och 1939 blev det i det närmaste stopp på försäljningen, men successivt kom
verksamheten igång igen och musikhandlarna sökte personligen upp tillverkarna
och var mycket angelägna att köpa svenska instrument. Försäljningen under
kriget gick relativt bra eftersom musikhandlarna inte kunde importera pianon i
samma utsträckning som i fredstid. I slutet på 40-talet rådde en viss
försiktighet beträffande förändringar inom företaget, förmodligen på grund av
kriget. Vid denna tid fanns dock återförsäljare för Baumgardts pianon i de
flesta större städerna i Sverige. AB Waidele i Göteborg, ett av landets, för
att inte säga det allra största musikföretaget i landet, var Baumgardts största
kund.[69]
4.2 Åren 1945-1987
Den
följande perioden var en dynamisk tid för Baumgardts Pianofabrik. Samhället och
förutsättningarna för företag och industri förändrades, varför Baumgardts
Pianofabrik också genomgick en del stora förändringar.
Fortfarande
1946 kom det 5-6 handlare personligen till Baumgardts för att köpa pianon och
det kunde då vara fråga om ett års väntetid på ett piano! Kapaciteten på
fabriken var dålig, vilket var ett problem i de goda tiderna då efterfrågan var
stor.[70]
Jonas Baumgardt var skeptisk inför pianotillverkningens framtid, men 1943
ansågs läget stabilt och musikhandlarna fick ny kraft[71].
1947 började Gösta Baumgardt, son till Nils, och Gunnar Baumgardt, son till
Jonas, i företaget[72]. Gösta började som
"rapportkarl", som han själv säger. Han var angelägen om att knyta
kontakter i företaget och att lära känna alla moment i tillverkningen. Som
delägare sedan 14 års ålder betydde fabriken en trygghet och han var mycket
inspirerad till att börja jobba i företaget, sedan han arbetat där sommaren
1946. Verksamheten - produktionen, försäljningen och administrationen - var då
fortfarande belägen på Apotekaregatan. På 50-talet började man dock hysa reella
planer på nya lokaliteter. En tomt på Industrigatan hade införskaffats år 1947.
Det dröjde ändå till 1964 innan Baumgardts Pianofabrik flyttade in på ny adress.[73]
1948
producerades de två sista flyglarna[74]
och i slutet på 50-talet hyrdes under ca. tre år en affärslokal i Norrköping,
där ett tiotal pianon kunde lagras. Denna butik betjänades tre eftermiddagar i
veckan, av Gösta Baumgardt och ytterligare en anställd. På 50-talet gjordes en
del förbättringar på fabriken, t.ex. lades nya golv och transportvägarna i
fabriken plåtbelades. Detta decennium innebar också ett generationsskifte bland
de anställda. Flera av dem pensionerades och det innebar en del nyanställningar.
En del nya pianomodeller utvecklades också, vilket var ett betydande steg i
moderniseringen av verksamheten. 1955 hade också de flesta maskinerna
renoverats eller bytts ut. Årsproduktionen ökade och 1955 producerades 274
instrument, vilket är att jämföra med 169 st. 1945.[75]
1957 firade Baumgardts Pianofabrik 100-årsjubileum, vilket underströks av en
utställning på Ågatan. Mer om detta i kapitel 4.2.3.
Fastigheten
på Apotekaregatan såldes till Linköpings kommun 1962/63, men Baumgardts
fortsatte hyra byggnaderna och drev sin fabrik här till 1964. Affärslokalen och
kontorsdelen fortsatte företaget att hyra efter flytten till den nya fabriken.
Försäljningen fanns alltså kvar här.[76]
Under
några år på 60-talet (ca.1963-1967) tillverkade Baumgardts Pianofabrik pianon
av annat märke. Musikföretaget Waidele i Göteborg hade köpt Hoffmanns
Pianofabrik och Baumgardts tillverkade deras Akademimodell. Detta störde dock
den övriga produktionen, det var svårt för en liten fabrik att splittra sin
tillverkning och dessutom innebar inte detta piano någon nämnvärd succé.
Projektet lades ned och istället tillverkade Baumgardts ett annat piano till
Waidele som var mycket likt Baumgardts Dominant. Under en tid tillverkade man
också pianon för Nordiska Pianofabriken.[77]
4.2.1 Den nya fabriken
1964-1968
Det
fanns givetvis en mängd orsaker till att Baumgardts ville flytta fabriken. Som
alla industrier med vind i seglen ville man öka produktionen. Dessutom spelade
det stor roll att de ville expandera innan företagsledningen var för gammal,
eftersom det är en påfrestande procedur. Den största anledningen var dock att
den gamla fabriken var gammal och opraktisk. Det faktum att den var i fyra
våningar gjorde den mycket irrationell och försvårade interna transporter. Till
slut var dessutom allt utrymme utnyttjat och det var svårt att rationalisera i
denna byggnad. Virkeslagret låg i hamnen och transporterna var omständliga. Man
tog in och ut virket i fabriken genom fönstren! Det var en gammalmodig fabrik
som hyste en konservativ produkt. Säkerheten var inte fullgod och det var
tvunget med kompromisser på detta område, det var svårt att tillfredsställa
arbetarskyddsstyrelsens krav i den gamla fabriken. Man fick också en del
klagomål från omkringliggande ny bebyggelse för de bolmande skorstenarna.
Industrierna trängdes ut från innerstaden.
[78]
Förberedelser
1947
hade Jonas Baumgardt ombesörjt att en tomt på Industrigatan inköpts för en
framtida flytt av fabriken. Redan 1958 fanns reella planer på en nybyggnation
och Baumgardts anlitade Norrköpingsarkitekten Zetterberg, vilket visade sig
vara ett kostsamt företag! Planerna sköts dock upp eftersom restriktioner från
staten (särskild nyinvesteringsskatt) vid denna tid inte rekommenderade dylika
projekt, det var helt enkelt ofördelaktigt att bygga. Många lärdomar fanns att
dra av detta och när projekteringen satte igång på nytt planerade Gösta
Baumgardt det hela. Han byggde en modell av den nya byggnaden och skissade med
lösa moduler. Alla som arbetade i företaget fick nu en chans att säga sitt om hur
den nya fabriken skulle se ut och 1963 började bygget. Både Gösta och Gunnar
Baumgardt var eniga om att de tidigare arkitektförslagen var för
"plottriga" och ville istället bygga enligt modellen med stora
hallar. En anledning till detta var faktiskt att det skulle bli mer lättsålt om
detta blev aktuellt i framtiden och denna lokal fick efter pianofabrikens tid
hysa både KIAB, godsaksgrossist och skateboardramper.[79]
Inför
flytten till den nya fabriken bestämde ledningen att ta en
rationaliseringsfirma från Stockholm specialiserad på träindustri till hjälp,
en kontakt som togs i början av 1964. Man såg de nya lokalerna som ett medel
att lägga upp arbetet på ett nytt sätt, att rationalisera. En redogörelse för
pianotillverkningen på Baumgardts Pianofabrik sattes ihop och lämnades till
denna firma. Arbetsgången beskrevs in i minsta detalj, såsom de maskiner som
användes och de delar som ingick i pianot. Även maskinernas placering,
arbetarnas uppgifter i produktionen, samt en planritning för den nya fabriken ingick.
I materialet som användes finnes också en ackordsprislista från åren 1957-1963[80].
Rationaliseringsfirman kom sedan i sin tur med en mängd synpunkter, både av
allmän och mer specifik art, såsom inköp av ett antal maskiner. (Dessa dokument
med synpunkter finns tyvärr inte bevarade.) Efter flytten till Industrigatan
hade man även en man från konsultfirman på plats som gjorde tidsstudier och
observerade arbetet. Så småningom växte insikten hos kusinerna Baumgardt om att
projektet till stor del var ett misstag, eftersom konsulterna inte besatt
relevant kunskap och kännedom om pianoindustrin, som skiljer sig i mycket från
den övriga industrin. Förslagen, som omfattade produktionen, var till stor del
vad Gösta Baumgardt kallar "fantasifulla" och inte särskilt
realistiska. Det hela blev inte så fruktsamt som man hoppats på och mycket
kostsamt för Baumgardts. Med facit i hand var det möjligen att betrakta som en
olycklig investering, även om det var ett rejält försök till förbättring som
mycket väl kunnat ge vinst. En del förslag var i själva verket mycket
effektiva, men utarbetades utan egentligen känsla för pianohantverket. Målet
var att få arbetsmomenten att ta så kort tid som möjligt och vissa delar
förbättrades verkligen i detta avseende, även om tidsbesparingen försvann i
arvodet för konsultuppdraget. Man hann helt enkelt inte få någon nytta av de
idéer som arbetades fram i projektet och rent krasst kändes det för företaget
som en satsning som kom att innebära bortkastade pengar.[81]
Installeringen
och arbetet på den nya fabriken
Sommaren
1964, strax innan semestern, flyttades verksamheten till Industrigatan och den
nya fabriken. Installeringen av maskinerna var komplicerad, både vid
planeringen och vid genomförandet. Det var viktigt med arbetarskyddet, det var
t.ex. noga med utsug från sprutlackeringen. Det var spännande och händelserika
dagar kring flytten och det var krångligt att flytta de största och tyngsta
maskinerna. Man fick till och med ta upp ett hål i väggen på den gamla fabriken
och lyfta ut den hydrauliska pressen med en kranbil.[82]
En
del nya kunder tillkom i och med den nya fabriken och man miste inte några av
de gamla. Kundbesöken ökade också något, många var nyfikna på de nya lokalerna
och överhuvudtaget togs många studiebesök emot, i synnerhet från skolor. Den
nya byggnaden var i två plan och med en rymlig, modern hiss och de tyngre
delarna, som virkesintagningen, kunde ske mer praktiskt. Den nya fabriken
innebar dock ekonomiska problem och oförutsedda komplikationer av olika slag.
Fastigheten på Apotekaregatan hade givit extrainkomster genom uthyrning av
bostäder och affärslokaler, något som försvann vid flytten till Industrigatan.
Flytten
innebar stora kostnader, inte minst genom rationaliseringsfirmans arvode,
dessutom blev driftskostnaderna oväntat högre eftersom man eldade med olja på
Industrigatan. På Apotekaregatan hade man vedeldat och kunnat använda spill
från fabriken som bränsle. Dessutom tillstötte problem med byggnadsfirman, då
VVS-materialet blev fördröjt. En mindre tvist uppstod och byggfirman krävde mer
betalt. En del inköp av nya maskiner gjordes nu, allt för att bidra till att
göra tillverkningen mer effektiv. Produktionen ökade visserligen efter flytten,
även om mindre än väntat, men ännu en merkostnad tillkom i form av att lönerna
pressades upp. Konkurrensen berodde främst på SAAB, som kunde erbjuda högre
löner. Nu började också konkurrensen mellan de svenska fabrikerna att hårdna.
Malmsjö sågs inte som någon stor konkurrent, av Baumgardts, eftersom de hade
helt olika kundkategorier och Malmsjö hade många egna affärer, medan Baumgardts
riktade sig till "vanliga" musikhandlare som inte var knutna till
Malmsjöbolaget. Däremot var Nylund & Son i Uppsala och Nordiska Piano
baumgardtska rivaler.[83]
En
helt ny produkt utarbetades och lanserades av Baumgardts Pianofabrik vid den
nya fabriken. Det hade länge diskuterats om alternativ tillverkning av något
slag och när musikkonsulenten för Östergötlands skolor kom med en förfrågan om
tillverkning av stavspel med större omfång och bättre klang än normalt, för
musikundervisning, utökade Baumgardts sin produktion med detta. Det krävdes
inte stora investeringar för detta projekt eftersom det till störst del var
frågan om snickeriarbete och det fanns uppenbarligen en efterfrågan att möta.
Gösta Baumgardt ansvarade för detta projekt och började i och med detta sin
karriär som pianostämmare, då han kom att finstämma stavarna till stavspelen.
För att kunna erbjuda ett komplett instrumentarium av rytminstrument köptes
allehanda småinstrument in. Det hela sågs lite som ett experiment och sista
året på fabriken skaffade man bättre utrustning för detta och dessutom tillkom
en medarbetare för denna del av produktionen. Produkterna fick ett positivt
mottagande, flera skolor i landet beställde och det innebar ett visst tillskott
till ekonomin, även om ett blygsamt sådant, med tanke på att det var en
ansenlig arbetsbörda bakom denna produkt.[84]
Efter
ett tag insåg man att produktionen splittrades på för många modeller, vilket
försvårade produktionen. Idealet var att kunna montera två olika möbelmodeller
på en grundstomme, men detta skulle möjligen göra utbudet alltför litet. Vissa
ändringar gjordes dock och fabriken tillverkade en stor modell och en mindre,
den senare med två olika möbler. Den nya fabriken tillverkade i genomsnitt 430
pianon/år, vilket var i minsta laget i förhållande till satsningen som gjorts.
Genom ytterligare rationalisering uppskattade Baumgardts att man skulle kunna
öka siffran till 600 pianon /år. Den skärpta konkurrensen mellan fabrikerna i
Sverige gjorde sig dock gällande innan några förändringar i den riktningen
gjordes. Då situationen i Arvika försämrats (se kap.3) blev Baumgardts 1968
tillfrågade att tillsammans med en annan fabrik driva vidare produktionen på
Malmsjöfabriken. De ansåg dock ett samgående vara en alltför riskabel affär och
avböjde erbjudandet. Under året försämrades konjunkturen för pianon och
Baumgardts började överväga idén med ett samgående i någon form med en annan
fabrik. Senare samma år, 1968, ställde Baumgardts en förfrågan till Nordiska
Pianofabriken i Vetlanda, den enligt Gösta Baumgardt då starkaste
pianotillverkaren i Sverige. Fabriken i Vetlanda visade inget intresse för
förslaget, men kort därefter tog Svenska Pianofabriken kontakt med Baumgardts
och kom med förslaget att de skulle flytta tillverkningen av sina pianon till
Malmsjö och upphöra med den verksamheten i Linköping. Det skulle ge Malmsjö ett
produktionstillskott på ca. 500 instrument/år, vilket skulle underlätta deras
lånevillkor. Baumgardts blev i och med detta kund hos istället för konkurrent
till Malmsjö. Baumgardts behövde inte satsa och riskera några pengar och
accepterade erbjudandet. Ett nytt samarbete började som innebar ett nytt skede
för Baumgardts Pianofabrik.[85]
4.2.2 Utläggningen av produktionen
1968-1987
Malmsjö
Ett
sätt för fabriken att möta och anpassa sig till en ny tid var att upphöra med
produktionen i Linköping och flytta den till en annan fabrik. Detta sågs som
ett mer tilltalande alternativ än att fortsätta som tidigare och riskera
konkurs, som inte låg helt fjärran mer tanke på hur klimatet inom branschen såg
ut. Under tiden 1/7-1968 till 1/7-1970 tillverkades Baumgardts pianon i Arvika
hos Malmsjö. Villkoren för samarbetet var följande:
1.
Det nya Malmsjöbolaget
tillverkade Baumgardts pianon enligt dessas specifikationer.
2.
Baumgardts skulle beställa
ca. 500 pianon/år från Malmsjö.
3.
Försäljningen av Baumgardts
pianon skulle ske i Linköping.
4.
Leveranserna skulle ske
direkt till kunderna eller till Baumgardts i Linköping.
5.
Betalningen skulle ske
enligt för branschen gängse villkor.
6.
Baumgardts övertog
försäljningen i Malmsjös affär i Linköping.
När
Malmsjö gjorde en andra konkurs 1970 upphörde samarbetet med Baumgardts. Då
hade 650 pianon tillverkats för Baumgardts i Arvika. Baumgardts uppskattade
samarbetet med Malmsjö, även om det egentligen blev för kortvarigt för att
kunna utvärderas till fullo.[86]
Fazer
Den
finländska pianotillverkaren Fazer startade 1950[87].
1970, efter avslutat samarbete med Malmsjö, tog Baumgardts kontakt med denna
fabrik, som antog förslaget att tillverka Baumgardts pianon. Förbindelsen
etablerades kvickt och varade i 14 år. 1971 levererades det första
finsktillverkade Baumgardts-pianot, men när marknaden efter några år blev
kärvare ville Fazer höja priserna och Baumgardts bedömde att det inte längre
var lönsamt att fortsätta med tillverkningen av sina egna pianon. 1973
producerades det sista Baumgardts-pianot i originalutförande. De båda företagen
slöt ett avtal som innebar att Baumgardts kunde köpa Fazers egna modeller till
förmånligt pris och sälja dem under eget namn. En skylt placerad i pianot
redogjorde för ursprunget och samarbetet löpte väl. Detta utbyte varade under
resten av Baumgardts företags tid och var till deras belåtenhet.[88]
Verksamheten i
Linköping 1968-87
Några
av de anställda vid fabriken slutade i förtid, efter att de fått beskedet om
nedläggning. Produktionen höll dock igång fram till de sista dagarna för
flytten. Alla var då involverade i nedmontering av fabrikens inventarier.
Samtliga maskiner såldes, med undantag för några hjälpmedel för
reparationsverksamheten. Baumgardts fortsatte att hyra lokaler på
Apotekaregatan, dessutom hyrde man lokal till reparationsverksamheten på
Sturegatan. Ett par rum behölls också på Industrigatan för lagring av pianon
tills dessa sålts. Företaget hade kvar fyra anställda som arbetade med
försäljning, reparation och stämning. Gunnar Baumgardt skötte ekonomin och
kontakter med Malmsjö och återförsäljare.[89]
Gösta Baumgardt ombesörjde försäljningen i Malmsjös affär på Drottninggatan,
som öppnats ca. 1964/65 och skötte även kontakterna med reparationen, samt med
Malmsjö. Malmsjöaffären var förstås en konkurrent och när Baumgardts nu kunde
driva den själva, var det ett bättre alternativ än att någon annan stod för den
och fortsatte konkurrera. Affären innebar dock inga större förtjänster.[90]
Tillverkningen av rytminstrument fortsatte ett tag, något som Gösta Baumgardt
ansvarade för, tillsammans med en medarbetare. Verksamheten i Linköping var
ganska splittrad under Malmsjö-åren. Medarbetarna var stationerade på inte
mindre än fem olika ställen i Linköping. Lönsamheten främjades inte direkt av
detta omständliga system. Efter uppbrottet med Malmsjö förändrades situationen
något. Företaget skaffade lagerlokaler i Skäggetorp för färdiga pianon, som man
behöll i två år. När det nya samarbetet med Fazer kom igång hade man åter all
verksamhet samlad på Apotekaregatan, kontor, utställning, verkstad,
reparationslokal och musikaffär. 1970-84 hade Baumgardts bara en anställd kvar,
som bl.a. sysslade med reparation och stämning. 1984 revs den gamla
pianofabriken av kommunen och i juni samma år beslöt kusinerna Baumgardt att
avsluta verksamheten med en avskedsfest i pianoutställningen.[91]
Baumgardts
företag levde dock kvar till 1987. Apotekaregatans verksamhet upphörde 1984 och
de resterande åren inhystes företaget på Drottninggatan, där Gösta Baumgardt
förvarade pianon i sin lägenhet. Där hyrdes även en källarlokal, som användes
till musikaffär och kontor. 1987 kom en förfrågan från Musikbörsen i Linköping,
som ville köpa butikens lager och anställa Gösta Baumgardt som pianoförsäljare.
Detta innebar avslutningen för Baumgardts musikföretag och under tre år
arbetade Gösta med pianostämningar på förmiddagarna och för Musikbörsen på
eftermiddagarna.[92]
Vid
nedläggningen hade Baumgardts pianoföretag varit etablerat i Linköping mellan
1857 och 1987 och producerat 11 800
pianon[93].
Både etableringen av en ny fabrik och omstruktureringen av pianotillverkningen
bör ses som ett sätt för Baumgardts Pianofabrik att anpassa sig till ett
förändrat samhälle.
4.2.3 Marknadsföring
I
många länder och då i synnerhet i USA har pianots kvalitet ofta blivit
förväxlat med kvantitet och detta har används flitigt i marknadsföringen[94].
En av de mest framgångsrika metoderna att sälja har varit association. Till
exempel har berömda musiker gjort reklam för särskilda instrumentmärken sedan
sent 1700-tal, vilket har varit mycket användbart på allehanda mässor och
utställningar. Det finns en uppsjö av ganska skamlösa knep i branschen.
Särskilt populärt har det varit att kopiera och bluffa med namn, att döpa
pianon till namn som liknar de riktigt stora och kända märkena, tex. Stemway
istället för Steinway, Bachstein som låter misstänkt likt Bechstein och
Pichering som anspelar på Chickering. Ett annat knep är att blända med
meningslös vokabulär och teknologi eller att marknadsföra påhittiga namn som
Harmomelo, Microphonic, compressed pianofortes, artisan piano etc.[95]
Baumgardts
Pianofabrik spelade, som tur var, inte i samma division när det gällde dessa
ofta vilseledande PR-trick, mycket kanske p.g.a. att det var en förhållandevis
liten firma och att ägarna själva fick agera reklammakare för det mesta. Den
tidiga marknadsföringen bestod av annonser och brev och så småningom även
telefonkontakt. Företaget riktade sig inte till någon särskild grupp av kunder.
De hade många trogna Linköpingskunder eftersom företaget var gammalt.
Traditionen betydde mycket för dessa kunder. Generellt hade de många bönder i
kundkretsen och ofta såg Baumgardts vid leverans en kedjereaktion, det var ofta
de levererade till grannar till tidigare kunder.[96]
De
kundbesök och studiebesök från bl.a. skolor som gjordes på den nya fabriken var
naturligtvis god PR för företaget. Folk i branschen var nyfikna på fabriken,
många musikhandlare besökte Baumgardts på Industrigatan och det skapades många
nya kontakter. Sveriges Radio avlade också visit, vilket resulterade i ett
antal beställningar av pianon. Tack vare reklamblad till skolor och
rekommendationer från musiklärare marknadsförde Baumgardts den nya verksamheten
med rytminstrument, som resulterade i order från hela landet.[97]
Marknadsföringen
tycks inte ha förändrats i någon större utsträckning under årens gång. Hörnstenarna var desamma:
resor, annonser och utställningar. Formspråket i annonserna förändrades förstås
med modetrender, men i enlighet med företagets traditionsbundenhet, bibehölls
den allmänna marknadsföringen av Baumgardts pianon. Vissa nyckelord återkommer
i dessa sammanhang; kvalitet, tradition och förmånligt pris. För att jämföra
slogans över tid bör man mer exakt ta reda på datum för respektive annons,
vilket var en allt för omfattande procedur att genomföra till denna uppsats.
Annonser och
dylikt
Jonas
Baumgardt agerade annonsmakare vid ett tillfälle som Gösta Baumgardt minns
särskilt väl. Han ler idag åt den slogan om "babypianot med jätteton"
som farbrodern tillskrev ett av deras pianon. Man anlitade också reklamfirmor
några gånger, men resultatet blev kanske inte alltid så lyckat, med tanke på
att dessa fackmän oftast bara var bekanta med reklamspråket och inte hade någon
större kunskap om pianon.[98]
Direktförsäljningen till privatkunder i Linköping var naturligtvis
betydelsefull, inte minst för att förtjänsterna blev större och dessa kunder
lockades bl.a. med regelbunden annonsering i Östgöta Correspondenten.
Baumgardts prövade också vid några tillfällen reklamskyltar på lokaltrafikens
bussar, som marknadsföring, vilket var dyrt, men effektivt. Reklambroschyrer
trycktes upp kontinuerligt och distribuerades runtom i landet. När produktionen
sedan flyttades till andra fabriker trycktes nya broschyrer, där detta nya
förhållande framkom.[99]
Gösta
Baumgardt komponerade en reklambroschyr för modellerna Dominant och Rondo,
efter att produktionen lagts ut på Malmsjös fabrik. Foton togs och Gösta
utarbetade layout på egen hand. Tryckningen skedde sedan hos en mindre
återförsäljare som hade ett litet tryckeri. Detta samarbete var ganska typiskt
för hur ett företag i Baumgardts skala fick jobba, med tjänster och
gentjänster. Återförsäljaren fick i gengäld rabatt vid pianoköp. Broschyren
användes sedan i flera sammanhang och visade sig mycket uppskattad, vilket
naturligtvis gladde fabrikören, som hade vant sig vid att få syssla med det
mesta i företaget.[100]
Broschyrens slogans löd bl.a. "Ni gör ett klokt val när ni väljer
Baumgardt." I denna reklam gjordes en jämförelse med bilköp, ett sätt att
framhålla Baumgardts driftsäkerhet, estetik, goda andrahandsvärde etc.
Pianoköpet framhölls som "en stor och betydelsefull investering".[101]
Andra
säljande uppmaningar under årens lopp var bl.a.:
"Kräsen
musikant väljer Dominant eller något annat Baumgardt piano" ( 1969)
"Satsa
på lite aktiv fritid. Börja spela piano! Och välj ett riktigt instrument från
början - ett Baumgardt."
"Det
gäller ert piano. Väl skött representerar det ett stort värde…även i framtiden…
och Ni har större glädje av det NU. För fackmässigt utförda pianostämningar,
-reparationer, -värderingar, ring Baumgardts piano." (1969)
"Piano
i tidens smak - modern linje förenad i klassisk skönhet och tradition -
Baumgardts."
"Det
finns ett Baumgardt för varje hem." (ca.1950)
"Pianoköpare.
Se…Hör…Provspela. Baumgardt - för den goda tonen - för den höga kvalitén.
Förstklassigt piano till förmånligt pris."
"Baumgardt
familjepianon."
"Det
lönar sig att gå till Baumgardts piano."
"Baumgardt
- pianot i mästerklass."
"Svenskt
piano i populär prisklass."
"Ett
pålitligt och bra piano till moderat pris. Ni får mycket för pengarna när Ni
väljer ett Baumgardt-piano." (Efter flytten till Finland.)
"Ni
gör ett klokt val när ni väljer Baumgardts. Baumgardt, ett svenskt piano i
mästerklass. Till Er som värdesätter svensk kvalité när den är som bäst. Det
handlar om Baumgardts pianon."
"Lovordat
av experter. Hör, se och döm själv."
"Piano
i tidens smak - modern linje förenad i klassisk skönhet och tradition."
"[…]tillverkare
av pianon sedan mer än 100 år. […] kvalitetsprodukt från Baumgardts."
"[…]det
är utan konkurrens i sitt slag!" (om Baumgardts "pianett")
"Högst
existerande kvalitet till lägsta möjliga pris."[102]
Baumgardts
hade även konsertpianist Sylvi Lin till hjälp. Hon rekommenderade Baumgardts
pianon och medverkade på så sätt i en del reklambroschyrer på 60-talet, som
"berömd konsertpianist, känd från radio och TV-framträdanden."[103]
Resor
När
Gösta Baumgardt skaffade bil 1955 började man använda den i företaget och när
även kusinen Gunnar köpte bil strax därefter började kusinerna att resa runt i
landet. Gunnar reste söderut och Gösta norröver, ända upp till Kiruna, för att
marknadsföra Baumgardts pianon. Vid resorna, som vanligen företogs i
februari-mars, medfördes en säljpärm, med uppgifter om vad som fanns i
produktion och leveranstider etc. Resorna företogs också ibland för att köpa
virke och fanér.[104]
Även resande för olika leverantörer av lack, fanér, trä m.m. kom på besök till
fabriken för att presentera sitt sortiment. Efter flytten till den nya fabriken
fortsatte försäljningsresorna i februari-mars. De nya modellerna sålde
framgångsrikt och det var viktigt att hålla ständig kontakt med
återförsäljarna.[105]
Utställningar
Lantbruksutställningarna
var något av dåtidens industrimässor. 1920 hölls, som sagt, en dylik
utställning i Linköping, där Baumgardts med framgång deltog. Så småningom
förändrades dessa utställningars karaktär något och antog mer karaktären av
industrimässor. För ett mindre företag som Baumgardts Pianofabrik var det ett
stort projekt att vara med på dessa utställningar, men ändå sedan 1897, då
Baumgardts var representerat på den kända utställningen i Stockholm, erhöll
företaget fina utmärkelser vid de flesta dylika arrangemang som de medverkade
vid.[106]
I
Motala anordnades en utställning i början av 50-talet, vilket var en relativt
liten utställning. Baumgardts medverkade vid denna, men kunde konstatera att
detta område aldrig gav någon betydande kundkrets för pianofabriken. Vid en
stor utställning i Stockholm, Östergyllen, i början på 60-talet medverkade
Baumgardts Pianofabrik. Detta var för Baumgardts en stor tillställning och det
blev Göstas uppgift att bygga utställningen för Baumgardts.[107]
Sex stycken pianon visades och foton från evenemanget visar att Baumgardts
monter besöktes och demonstrerades för kung Gustav VI Adolf[108].
1964 var ett hektiskt år, inte minst med tanke på flytten till den nya
fabriken. Samma år anordnades också en utställning i Norrköping, som Baumgardts
syntes vid.[109]
Med
anledning av företagets 100-årsjubileum 1957 anordnade företaget en utställning
i Folkets Hus lokaler på Ågatan. En flygel och en taffel, samt ett antal pianon
tillverkade av Baumgardts visades och man bjöd även in en konsertpianist vid
namn Julius Jacobsen, som visserligen blev sjuk och ersattes av en annan duktig
pianist. Annonserna visade dock den förstnämndes namn och drog sålunda en del
besökare. Jubileet uppmärksammades bl.a. i tidningsartiklar, som exempelvis i
Östgöta Correspondenten 26 oktober 1957.[110]
5. Baumgardts Pianofabrik i
ett lokalt perspektiv
Följande
kapitel avser att knyta ihop arbetet genom att diskutera Baumgardts Pianofabrik
i ett lokalt sammanhang. Pianotillverkningen är visserligen industrialiserad,
men skiljer sig vid en närmare anblick på många sätt från övrig industri. Den
mest slående skillnaden är att det är en industri som alltid måste inkludera
ett visst mått av hantverk. Det går inte att rationalisera och effektivisera
produktionen hur långt som helst. Linköping dominerades under 1900-talet av
några få större industrier, som ASJ och SAAB medan mindre industrier var mer
perifera. Baumgardts klarade sig ändå bra, mycket tack vare sin nationella marknadsföring.
Produkterna spreds från norr till söder och företaget var inte enbart beroende
av hemmamarknaden. En svårighet torde vara att pianot ses som en lyxartikel och
investering. Det är inte fråga om någon förbrukningsvara. Det gällde alltså att
marknadsföra sig starkt i förhållande till andra producenter. Detta är dock mer
kopplat till branschen som sådan och inte till att Baumgardts etablerade sig i
Linköping.
En
stor del av kundkretsen var institutioner, som skolor etc. och kanske fanns det
krafter inom dessa i Linköping som särskilt ville stödja en lokal tillverkare,
även om detta endast är spekulationer. Musikkonsulenten i Östergötland, som var
ansvarig för skolorna, var visserligen initiativtagare till att Baumgardts
utökade sitt sortiment med rytminstrument för musikundervisning, men det är
svårt att veta om detta var något unikt för denna region eller om dylik
kommunikation var vanligt förekommande mellan musikpedagoger och
instrumentproducenter.
Det
fanns ingen lokal konkurrens av pianotillverkare under den senare delen av
företagets historia, men eftersom pianofabrikerna sålde pianon över hela landet
hade det kanske mindre betydelse var dessa var belägna. En lokal konkurrens var
dock storindustrin SAAB, som efter andra världskriget genom sina höga löner
drog arbetskraft till sig från företag som Baumgardts Pianofabrik och dessutom
trissade upp det allmänna löneläget. Något som gynnade pianofabriken var det
faktum att möbelindustrin var betydande i Linköping. Denna innebar inte någon
större konkurrens för Baumgardts om arbetskraften, utan snarare att de kunde
använda sig av möbelindustrins utrustning och av dess arbetskraft.
Trots
att Linköping mer och mer fick en industrikaraktär var det dock ingen
traditionellt utpräglad industristad, som t.ex. Norrköping. Det är möjligt att
detta gynnade Baumgardts företag, eftersom strukturen var något mjukare i
Linköping. Med det något otydliga uttrycket "mjukare" menas då
dominansen av hantverk och handel. Trots allt var Baumgardts Pianofabrik ett
företag byggt på hantverk och det var aldrig fråga om någon storskalig
verksamhet. Kanske var det lättare att verka i en stad, där befolkningen var
vana vid tradition, hantverk och ofta också familjeföretag. Under fabrikens
tidiga år var företaget synnerligen inblandat i Linköpings företagskrets,
eftersom J.O. Baumgardt var medlem i
styrelsen för Linköpings fabriks- och hantverksförening och sedermera vice
ordförande i denna under åren 1889-1907. Även konkurrenten Carl August Tenggren
satt i denna styrelse[111].
(Här bör rimligtvis ett visst utbyte skett, åtminstone kan man anta att
Baumgardts hade ett visst anseende bland de andra företagarna i Linköping.) Å
andra sidan fanns det ett par industrier som växte sig riktigt stora och de bör
rimligtvis ha tagit mycket uppmärksamhet från de mindre företagen. På 60-talet
förändrades Baumgardts Pianofabrik fundamentalt i och med sin nysatsning med en
ny fabrik. Några år senare lades pianotillverkningen ut på annan fabrik, vilket
var ett klart uttryck för en pågående centralisering. Detta visar måhända att
ett litet företag som Baumgardts Pianofabrik inte kunde fortleva i sin tidigare
form och inte heller i Linköping.
En
enkel jämförelse med Wahlbecks Repslageri är tacksam att göra. Även det var ett
företag som byggde på ett hantverk, om än ett mer utdöende sådant, i jämförelse
med pianotillverkning. Wahlbecks var också ett familjeföretag i flera
generationer, som med tiden anpassade sig till de nya tiderna genom att på
olika sätt samarbeta med nya och större företag. Så småningom bantades deras
produktion i Linköping och slutligen såldes företaget. Jämförelsen visar att
dessa båda företag levde under en lång tid och försökte förändras i takt med
den övriga samhällsutvecklingen.
6. Avslutning
6.1 Diskussion
Ett
utredande arbete ger alltid nya idéer om diskussioner och denna uppsats är
inget undantag. Efter avslutat arbete kvarstår tankar om att göra en studie mer
inriktad på arbetarnas situation på pianofabriken. Det vore också intressant
att noggrannare studera ekonomin, något som inte lät sig göras i denna uppsats,
eftersom det materialet inte var tillgängligt för mig. Marknadsföringens
utveckling över tid förtjänar också att analyseras mer ingående. Dessutom finns
givetvis ett värde i att redogöra för den praktiska utvecklingen av pianot,
d.v.s. industrialiseringen av tillverkningen, något som möjligen passar bättre
i en musikvetenskaplig disciplin.
Kapitlet
om Baumgardts Pianofabrik sett ur ett lokalt perspektiv var inte helt oväntat
komplicerat att arbeta fram, då allt för lite tid ägnats åt andra
Linköpingsföretag under arbetet med uppsatsen. Det fick nu mest karaktären av
spekulation och diskussion, som manar till fortsatta studier av liknande
företag för att kunna göra en mer omfattande jämförelse.
6.2
Sammanfattning
Syftet
med denna uppsats var att studera Baumgardts Pianofabrik, en småskalig industri
byggd på hantverksmässig produktion och då i synnerhet den andra halvan av
företagets historia, 1945-1987, som var en period av förändring. En målsättning
var att diskutera företaget i en lokal kontext och på detta sätt komplettera
exempelvis Linköpings historia.
1900-talet. Uppsatsen bygger på material om Linköpings historia och
framförallt på källmaterial ur Baumgardts privata arkiv, samt Gösta Baumgardts
manus och intervjuer med denne.
Linköping
var under 1900-talet dominerat av hantverk och handel, men blev så småningom
allt mer en industristad, där få och stora industrier etablerade sig, t.ex.
SAAB. Baumgardts Pianofabrik var ett ganska typiskt Linköpingsföretag, då det
var byggt på tradition och hantverk. Historien om Linköping är noga utredd,
även om inga omfattande studier gjorts om specifika hantverksföretag i staden.
Pianoindustrin i Sverige är överhuvudtaget ett i det närmaste outforskat
område. Branschen hade en relativt kort blomstringstid under mellankrigstiden
och med början på 60-talet tog en dramatisk nedgång vid. Idag finns inga
pianofabrikanter kvar i Sverige.
1857
började Johan Wilhelm Baumgardts karriär som pianobyggare. Dennes son, Johan
Otto startade pianoproduktion i Linköping och byggde upp ett företag som kom
att utvecklas i generationer. Fabriken följde med i de flesta moderniseringarna
inom branschen och expanderade. Företaget följde i stort de konjunkturer som
gällde för de övriga svenska pianoproducenterna och förändrades efter andra
världskriget, då en rad rationaliseringar gjordes. Längre fram moderniserades
verksamheten ganska radikalt, då det yttre förutsättningarna förändrades.1964
gjordes en av de större satsningarna, då en ny fabrik byggdes. Trots
rationaliseringar och krafttag kunde dock inte företaget stå emot det hårda
klimatet för pianotillverkare.1968 lades pianoproduktionen ned i Linköping för
att läggas ut på annan fabrik, Malmsjö, och 1970 tog Fazer i Finland över
tillverkningen. Detta måste ses som ett sätt för Baumgardts att anpassa sig
till nya förutsättningar för branschen och industrin i stort sett. Även
Baumgardts kände av den övergripande tendensen av centralisering och den nya
tiden avkrävde Baumgardts ett nytt slags företagande. I Linköping levde
företaget kvar fram till 1987 genom mindre verksamhet, såsom musikaffär och
reparationer. Marknadsföringen för Baumgardts Pianofabrik bestod framförallt av
tre delar; resor, annonser och försäljningsresor.
Baumgardts
Pianofabrik framstår som ett ganska typiskt Linköpingsföretag med sin karaktär
av hantverk och industri i liten skala. En utförligare studie bör göras av
detta och liknande företag i Linköping för att kunna möjliggöra fruktsamma
jämförelser.
Käll- och
litteraturförteckning
Litteratur:
Elfström,
Gunnar, En bok om Gamla Linköping,
Linköping, 1996.
Kjeldsberg,
Peter Andreas, Piano i Norge: ”Et
undvaerlig Instrument.”, Oslo, 1985.
Lindell,
Thord, Hantverk och manufakturer i
Linköping, Linköpings fabriks- och hantverksförenings minnesskrift, 1940.
Linköpings fabriks- och
hantverksförening 1865-1965, minnesskrift, Linköping, 1965.
Linköpings historia: 5:
Tiden 1910-1970, red. Hellström, Sven, Linköping 1981.
Linköpings historia.
1900-talet,
red. Nilsson, Hans, Linköping, 1999.
Linköping idag och i det
förgångna,
red. Claesson, Carl Erik, Linköping, 1965.
Näslund,
Hans, Pianobranschen i Sverige:
Dokumentation och undersökning utifrån en yrkesmans betraktelser, Uppsala
universitet, institutionen för musikvetenskap, CD-uppsats, 1998.
Siepmann,
Jeremy, The Piano: The Complete
Illustrated Guide to the World’s Most Popular Musical Instrument, London,
1996.
Sveriges handel och industri
i ord och bild: Linköping. Avd. 1-3, Stockholm 1905.
Sveriges äldsta företag inom
handel, industri, press, penningväsen, sjöfart och andra näringar, red. Forsstrand, Carl,
Stockholm,1923.
The Musician’s Piano Atlas, red. Taylor, S.K., Omicron
Publ. Ltd, England, 1981.
Wahlbeck,
Olle, Rep och repslageri under olika
tidsåldrar, Linköping, 1991.
Källor:
Intervjuer med
Gösta Baumgardt:
Intervju
1, 23.10.00.
Intervju
2, 6.11.00.
Intervju
3, 26.11.00.
Baumgardts
privata arkiv:
Baumgardt,
Gösta, manus.
Baumgardt,
Gösta, Historien kring Baumgardts pianofabrik i Sändebrev från Skolmästaregården, nr. 35-56, februari 1998.
(Tidningen givs ut av Föreningen Linköpings Läroverkspojkar)
Baumgardt,
Jonas, "Släkten Baumgardt", manus.
Baumgardt,
Maria, Baumgardts Pianofabrik, specialarbete i historia, Katedralskolan,
Linköping, 1992.
Statistik
över försäljning.
Sveriges
standardiseringskommission, Remissförslag för pianon, mekanisk provning, 1969.
"Baumgardt
gör pianon i Arvika", ÖC,
5.9.68.
"De
tog det i piano", Linköpingsextra, februari 1999.
Göransson,
Nils, "Linköpings instrumentbyggare", ÖC, 19.1.85.
Hasselqvist,
Susanne, "Tiden är ute för Baumgardts", ÖC, 24.1.87.
"Inga
glada dagar för piano-fabrikörer", okänt ursprung.
"Linköpingsindustri
100 år", ÖC, 26.10.57.
Lugårdh,
"Samarbetslust i pianoindustrin", SvD, 7.12.63.
Marks
von Würtemberg, Robert, "Min barndoms Linköping", ÖC, 31.12.54.
"Nu
har piano-epoken Baumgardt tonat bort", Länstidningen Östergötland, nr.6,
7.2.91.
"Nya
svenska skolinstrument", ÖC, 21.12.65.
Percy,
Gösta, "Baumgardts pianofabrik - En 100-årig svensk
kvalitetsindustri", Musikrevy, Nordisk Tidskrift för Musik och Grammofon,
nr.1 1958.
Petri,
Gunnar, "Detta ska hädanefter bliva min musik", ÖC, 30.12.87.
Petri,
Gunnar, "Här skrivs musikhistoria", Corrinten, nr. 21, december 1981.
[1] Linköpings historia: 1900-talet, Hans Nilsson red. (Linköping, 1999).
[2] Hans Näslund, Pianobranschen i Sverige: Dokumentation och undersökning utifrån en yrkesmans betraktelser, Institutionen för musikvetenskap, CD-uppsats, Uppsala universitet 1998, sid.10f.
[3] Peter Andreas Kjeldsberg, Piano i Norge: "Et undvaerligt instrument" (Oslo, 1985).
[4] Jeremy Sipemann, The Piano: The Complete Illustrated Guide to the World’s Most Popular Musical Instrument (London, 1996).
[5] Baumgardts arkiv.
[6] Baumgardt, Gösta manus, samt Baumgardt, Maria, Baumgardts pianofabrik, specialarbete i historia, Katedralskolan, Linköping, 1992, Baumgardts arkiv.
[7] t.ex. Nilsson "Befolkning och försörjning" i , Linköpings historia: 1900-talet, sid.29.
[8] Sven Hellström, red., Linköpings historia: 5: Tiden 1910-1970, (Linköping, 1981). red. Hans Nilsson, Linköpings historia: 1900-talet (Linköping, 1999).
[9] Thord Lindell, Hantverk och manufakturer i Linköping (Linköping, 1940).
[10] Almroth och Kolsgård, "Näringsliv" i Linköpings historia: 5: 1910-1970, sid.29.
[11] Ibid.sid.102.
[12] Ibid.sid.29.
[13] Nilsson, sid.29f.
[14] Mats Elmqvist, "Handel och hantverk i Linköping under 1800-talet" i Carl Erik Claesson, red., Linköping idag och i det förgångna, (Linköping, 1965) sid.143.
[15] Ibid.sid.156.
[16] Nilsson, sid.30.
[17] Sveriges handel och industri i ord och bild: Linköping: Avd. 1-3 (Stockholm, 1905) sid.36.
[18] Nilsson, sid.32.
[19] Ibid.sid.32f.
[20] Ibid.sid.36.
[21] Ibid.sid.37.
[22] Almroth och Kolsgård, sid.30.
[23] Almroth och Kolsgård, sid.38.
[24] Ibid.sid.47.
[25] Ibid.sid.44.
[26] Ibid.sid.44.
[27] Intervju 1.
[28] Almroth och Kolsgård, sid.50.
[29] Ibid.sid.30f, och Nilsson, sid.40.
[30] Almroth och Kolsgård, sid.54.
[31] Nilsson, sid.59f.
[32] Elmqvist, sid.149.
[33] Nilsson, sid.66.
[34] Ibid.sid.29f.
[35] Olle Wahlbeck, Rep och repslageri under olika tidsåldrar (Linköping, 1991) sid.7.
[36] Ibid.sid.33
[37] Gunnar Elfström, En bok om Gamla Linköping (Linköping, 1996) sid.90.
[38] Sohlmans musiklexikon, band 5 (Stockholm, 1979) sid.62.
[39] Gösta Baumgardt, manus.
[40] Intervju 3.
[41] Näslund, sid.39.
[42] Gösta Baumgardt, manus.
[43] Ibid.
[44] Ibid.
[45] I Baumgardts arkiv finns dokument från Sveriges standardiseringskommission anno 1969 som noggrannt fastslår termer och definitioner.
[46] Näslund, sid.58.
[47] Intervju 3.
[48] Sohlmans,sid.63.
[49] Näslund, sid.57.
[50] Ibid.sid.17f,73.
[51] Ibid.sid.72.
[52] Gösta Baumgardt, manus.
[53] Näslund, sid.74f.
[54] Ibid.sid.75.
[55] Kjeldsberg, sid.75-83.
[56] Sohlmans,sid.62.
[57] Gösta Baumgardt, manus.
[58] Göransson, Nils, "Linköpings instrumentbyggare", ÖC, 19.1.85.
[59] Sohlmans sid.227.
[60] Betyg, Baumgardts arkiv.
[61] Intyg från Stockholms stads Handels- och Ekonomicollegium, Baumgardts arkiv.
[62] Gösta Baumgardt, manus.
[63] Ibid.
[64] Ibid.
[65] Gösta Baumgardt, manus.
[66] Intervju 3.
[67] Gösta Baumgardt, manus.
[68] När företaget transformerades till aktiebolag är oklart.
[69] Gösta Baumgardt, manus.
[70] Gösta Baumgardt, manus.
[71] Intervju 2.
[72] Gösta Baumgardt, manus.
[73] Intervju 2.
[74] Ibid.
[75] Intervju 3.
[76] Ibid.
[77] Ibid.
[78] Intervju 2.
[79] Ibid.
[80] Baumgardts arkiv.
[81] Intervju 2.
[82] Ibid.
[83] Ibid.
[84] Intervju 2.
[85] Gösta Baumgardt, manus och intervju 2.
[86] Gösta Baumgardt, manus.
[87] S.K Taylor, red., The Musician's Piano Atlas (England, 1981).
[88] Gösta Baumgardt, manus och intervju 3.
[89] Gösta Baumgardt, manus.
[90] Intervju 3.
[91] Gösta Baumgardt, manus och intervju 2.
[92] Intervju 3.
[93] Gösta Baumgardt, "Historien kring Baumgardts pianofabrik" i Sändebrev från Skolmästaregården, nr.35-56, februari 1998, sid.6.
[94] Siepmann, sid.20.
[95] Ibid.sid.21.
[96] Intervju 2.
[97] Gösta Baumgardt, manus.
[98] Intervju 1.
[99] Gösta Baumgardt, manus.
[100] Intervju 2.
[101] Baumgardts arkiv.
[102] Baumgardts arkiv.
[103] Ibid.
[104] Intervju 2.
[105] Gösta Baumgardt, manus.
[106] Intervju 1.
[107] Ibid.
[108] Baumgardts arkiv.
[109] Intervju 1.
[110] Ibid. och intervju 3.
[111] Göransson, ÖC, 19.1.85.