Linköpings universitet

Institutionen för tema

Avd. för historia

B-uppsats

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Företaget Baumgardts Pianofabrik

i Linköping åren 1945-87

 

En studie av en småskalig hantverksindustri,

i ett lokalt perspektiv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höstterminen 2000

Författare: Veronika Andersson

Handledare: Hans Nilsson

 

Innehållsförteckning

 

 

 

1. Inledning......................................................................................................................... 3

                     1.1 Syfte och frågeställning............................................................................... 3

                     1.2 Material  och forskningsläge....................................................................... 3

                     1.3 Källor och metod....................................................................................... 4

2. Industrin i Linköping under 1900-talet.......................................................................... 6

3. Pianoindustrin i Sverige under 1900-talet..................................................................... 9

4. Företaget Baumgardts Pianofabrik............................................................................... 12

4.1 Uppbyggnadsperioden 1857-1944............................................................ 12

4.2 Åren 1945-1987....................................................................................... 13

4.2.1 Den nya fabriken 1964-1968............................................ 14

Förberedelser..................................................... 15

Installeringen och arbetet på den nya fabriken...... 16

4.2.2 Utläggningen av produktionen 1968-1987.......................... 17

Malmsjö............................................................. 17

Fazer.................................................................. 18

Verksamheten i Linköping 1968-1987................. 18

4.2.3 Marknadsföring................................................................. 19

Annonser och dylikt............................................ 20

Resor.................................................................. 21

Utställningar........................................................ 21

5. Baumgardts Pianofabrik i ett lokalt perspektiv............................................................ 23

6. Avslutning....................................................................................................................... 25

6.1 Diskussion................................................................................................. 25

6.2 Sammanfattning......................................................................................... 25

Käll- och litteraturförteckning........................................................................................... 27

 

1. Inledning

 

I historiska verk om Linköping under 1900-talet talas det mycket om stadens näringsliv och det framhålls att staden hade en industrikaraktär relativt tidigt. Mödan bakom dessa arbeten läggs primärt på den större och dominerande industrin. Närmast i förbigående nämns det dock frekvent att det i innerstaden fanns flera handels- och hantverksföretag. Det förefaller dock som om ingen fördjupning kring hanverksföretag och dylik småindustri gjorts. Detta medför att en studie som den föreliggande kan vara början till att ett tomrum i den nedskrivna Linköpingshistorien fylls. Ett konkret mål kan sägas vara att komplettera volymen Linköpings historia: 1900-talet med en fördjupning i ett av dessa hanverksmässiga företag i Linköping, som ett exempel på den mindre industri som förekommit i staden under 1900-talet[1].

 

1.1  Syfte och frågeställning

 

Syftet med denna uppsats är att belysa ett exempel på en mindre industri byggd på ett hantverk och att diskutera företaget, Baumgardts Pianofabrik, i kontexten av Linköpings dåtida företags- och industriklimat. Tyngdpunkten är lagd på den senare perioden av företagets historia, 1945-1987, av orsaker som närmare förklaras i kapitel 1.3. Ett par punkter som ges särskilt utrymme är de omstruktureringar som gjordes inom företaget, såsom etableringen av en ny fabrik, samt att tillverkningen av pianon så småningom lades ut på annan fabrik. Dessa skeden var viktiga för företagets anpassning till modernare tider. Marknadsföringen torde också vara en del som påverkades av tidens gång och tas också därför upp i ett särskilt avsnitt.

 

1.2 Material och forskningsläge

 

Svensk pianotillverkning har endast i ringa utsträckning behandlats av forskning, detta gäller både musikvetenskaplig och historisk. Detta tillstånd har även Hans Näslund i större omfattning fått erfara, under arbetet med sin uppsats[2]. Om pianoindustrin i stort finns inte heller några mängder skrifter att tillgå. En norsk bok i ämnet, som även talar generellt om pianot i Norge, tar upp de norska produktionsförhållandena något[3]. Dessutom tas ämnet upp, oftast i liten skala, i en rad fackböcker i ämnet "piano", t.ex. The Piano: The Complete Illustrated Guide to the World’s Most Popular Musical Instrument[4]. Företaget Baumgardts Pianofabrik har inte behandlats "officiellt" i någon större utsträckning, bortsett från en ansenlig mängd artiklar i tidningar och tidskrifter, exempelvis i lokalpressen och musiktidningar som Musikrevy[5]. Till stor hjälp och vägledning vid uppsatsarbetet har varit det faktum att de inblandade företagarna (framförallt fabrikör Gösta Baumgardt) och även ett barnbarns barnbarn till grundaren av det aktuella företaget, Maria Baumgardt, under årens lopp tagit sig tid att sammanställa fakta kring företaget[6]. Detta är i princip det enda material som har haft syftet att specifikt redogöra för Baumgardts Pianofabrik. Man kan anta att det i synnerhet då det är frågan om ett verkligt familjeföretag, funnits vara extra behjärtansvärt för företagarna att anteckna fabrikens historia. I övrigt får man alltså på jakt efter namnet Baumgardt nöja sig med att pianofabriken nämns vid namn endast vid ett fåtal tillfällen[7]. Hans Näslunds uppsats Pianobranschen i Sverige: Dokumentation och undersökning utifrån en yrkesmans betraktelser koncentreras visserligen mycket kring den praktiska tillverkningen, men har varit till hjälp i många avseenden. Näslund tar upp många relevanta frågor, som den hur man ska stödja pianobranschen etc., något jag av utrymmesskäl inte kan ta upp. Dessutom är detta en uppsats inom historiedisciplinen och det är då mest adekvat att skriva en uppsats om en pianofabrik med tyngdpunkt på företaget som sådant.

 

Beträffande Linköpings historia är ämnet tämligen väl utforskat, varav Linköpings historia, 1-5 och Linköpings historia: 1900-talet är två av de mer vittomspännande verken[8]. Det är dessa jag i huvudsak utgått ifrån vid studien av Linköping. Dessutom har minnesskriften Hantverk och manufaktur i Linköping använts[9].

 

1.3 Källor och metod

 

Huvuddelen av materialet är hämtat ur Baumgardts privata arkiv, som består av artiklar ur tidningar och tidskrifter, samt annonsmaterial och manuskript skrivna av framförallt Gösta Baumgardt. Jag har tagit del av detta material, samt det material som nämns i kapitel 1.2 och vid tveksamheter konsulterat Gösta Baumgardt. Med anledning av det faktum att det i stort sett saknas skriftligt material om Baumgardts företag, har jag måst förlita mig på källmaterial ur ovannämnda arkiv och av muntligt källmaterial i form av intervjuer med Gösta Baumgardt, vilka har bandats. Han har till stor del fått lov att tala fritt och jag har emellanåt ställt frågor med anledning av det jag särskilt velat uppehålla mig vid. Denna metod föranleder naturligtvis att något nämns om källkritik. Tillvägagångssättet motiveras av att det saknas protokoll etc. från företagets historia. En viss brasklapp må lämnas beträffande årtal. Då det är fullt naturligt att en del exakta årtal faller ur minnet, har Gösta Baumgardt inte alltid varit helt säker på aktuella årtal, men vid dessa tillfällen anges en ungefärlighet i texten. Det bör alltså inte minska den allmänna trovärdigheten. Att undvika källors beroende hade möjligen kunnat göras genom att intervjua flera inblandade. En arbetsekonomisk aspekt på detta finns; då jag inte haft mer tid till mitt förfogande har jag inte ansett mig kunna etablera god kontakt med flera intervjukällor. Eftersom detta är en slags grundforskning och det inte finns relevant litteratur att tillgå, har jag varit mån om att kunna nyttja det ovärderliga material som min informant kunnat bistå med.

 

En del prioriteringar har gjorts under arbetets gång. En av dessa värda att nämna är valet att inte ägna arbetarna på företaget någon plats. Anledningen till detta är att det skulle innebära en platskrävande del, som är alltför viktig för att endast ges litet utrymme. Därför är det något jag hoppas kunna återkomma till i ett annat sammanhang. Det har känts mest relevant att till en början koncentrera sig på företaget som sådant, för att få en god bakgrund till eventuellt fortsatt arbete med ämnet. En ursprunglig intention var att behandla ekonomiska konjunkturer och dess påverkan på Baumgardts Pianofabrik, men då inte specifikt ekonomiskt material funnits i det arkiv jag använt, har jag valt att integrera det i den allmänna diskussionen.

 

Den övergripande historien om företaget har sammanfattats och jag har stannat upp vid ett par av de frågor som dykt upp under arbetets gång. Arbetet fördjupas kring den senare perioden av företagets historia, dels p.g.a. att min huvudkälla, Gösta Baumgardt, var delaktig i företaget under denna tid. En stor anledning till att tyngdpunkten läggs på perioden 1945-1987 är att andra världskriget markerade något av en brytning mellan gammalt och nytt. Det är en tacksam gränsdragning bl.a. på grund av att vi ofta generaliserar enligt före och efter detta krig. Samhället förändras i stort efter 1945 och det hände också mycket i det aktuella företaget efter andra världskriget. Denna period innebar många nya förutsättningar som påverkade företaget. Framförallt är det rimligt att fokusera på en period i en så lång historia som Baumgardts Pianofabrik representerar, för att hålla uppsatsen till en rimlig kvantitet. Det är dock ändå på sin plats att kort sammanfatta den tidigare perioden, för att ge läsaren en helhetsbild. Det är också, inom ramen för ett så till sitt omfång blygsamma format som denna uppsats, lämpligt att beskriva den tid som är lättast att granska källkritiskt. Jag uppehåller mig särskilt vid ett par frågor, där marknadsföringen är en sådan. Dessutom fokuseras kring intressanta och omvälvande händelser för företaget, såsom flytten till en ny fabrik och processen då tillverkningen av Baumgardts pianon läggs ut på annan fabrik. Eftersom pianoindustrin är en mycket speciell sådan, presenteras i korthet pianoindustrin i Sverige. Slutligen ges utrymme till ett lokalt perspektiv, att försöka sätta in företaget i en Linköpingskontext, varför också ges en redogörelse av industrin i Linköping under 1900-talet. Uppsatsen bör ses som början på ett fortsatt arbete av dokumentation.

2. Industrin i Linköping under 1900-talet

 

Följande kapitel avser att ge en bild av det sammanhang vilket Baumgardts Pianofabrik verkade i. Hur såg industrierna i Linköping ut och hur påverkades de av allmänna konjunkturer? Denna bakgrund är av vikt inför diskussionen i kapitel 5. Redan i detta inledningsskede av uppsatsen bör påpekas att pianoindustrin inte riktigt har samma karaktär som övrig industri, eftersom den alltid först och främst bygger på ett hantverk.

 

Framförallt har Linköping varit en handels- och småindustristad[10]. Jonn O Nilson och Axel Karlsson var två företagsledare som hade stort politiskt och ekonomiskt inflytande genom sina handelsföretag under 1900-talet[11]. Inom näringslivet skedde ett kortvarigt uppsving på 1870-talet och i det följande sammanhanget är det då värt att påpeka att  J.O. Baumgardt startade sin pianoproduktion i Linköping 1871. Den industriella processen i Linköping startade dock främst kring 1900[12], även om Hans Nilsson hävdar att Linköping trots allt var en stad med en främst lantlig profil runt sekelskiftet. Den industri som fanns var koncentrerad till mer perifera områden, medan innerstaden hyste hantverksmässiga företag till störst del. I Linköpings historia: 1900-talet nämns ett par exempel på det senare, Baumgardts Pianofabrik och Wahlbecks repslageri.[13] I Mats Elmqvists artikel i Linköping idag och i det förgångna nämns ett antal företag med mer än 100-åriga anor och då även Baumgardts Pianofabrik[14]. Även Wahlbecks repslageri nämns här[15]. Den sociala strukturen vid denna tid upptogs till ca. 20% av handelns och hantverkets folk[16] och år 1900 fanns 146 hantverkare med 380 arbetare i Linköping[17]. Nilsson förklarar hur entreprenörerna utgjorde ett brott mot förr, då dessa nya företag inte byggdes på agrar verksamhet, "utan verkligen var stadsbor."[18]. Till dessa nydanare bör man då kunna sälla familjen Baumgardt som både bodde och hyste sin pianoproduktion på samma stadstomt. Nilsson dementerar också den måhända tidigare vedertagna bilden av Linköping som en industriellt sett efterbliven stad (i jämförelse med andra industristäder i landet) och hävdar att staden i själva verket var mycket dynamisk i början på förra seklet. Detta påvisas i ett positivt flyttnetto och av att stadskärnans utseende förändrades betydligt.[19] En början till industrialisering kan sägas infalla 1907 då ASJ (Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna) etablerade sig i Tannefors[20]. De fyra dominerande näringarna i Linköping var länge metall, trä, textil och livsmedel[21]. Linköpings industri gynnades genom upprustningen i samband med första världskriget och handeln var redan då den starkaste delen av näringslivet[22]. Kring 1910 fick elektrifieringen sitt genombrott i vårt land. I Linköping användes el på experimentell nivå redan på 1890-talet och 1902 elektrifierades staden i större skala.1908 blev ASJ den första större industrin i Linköping att få tillgång till elektrisk ström.[23]

 

Mellankrigstiden var präglad av ekonomiska kriser, företagskonkurserna duggade tätt[24], men högkonjunkturen omedelbart efter första världskriget märktes även i Linköping[25]. 1919/20 inföll en högkonjunktur[26] och passande nog anordnades 1920 en omfattande industri- och hantverksutställning i Linköping där företag från hela landet, vid sidan av mer lokala diton som Baumgardts Pianofabrik var representerade[27]. Under sent 20-tal fick mekaniseringen sitt genombrott inom svensk industri[28]. Högkonjunkturen avbröts tillfälligt av depressionen som slog till redan 1921 och drabbade Linköping hårt. 1925-30 var återigen goda år och 30-talets tidiga krisår skonade Linköping relativt väl.[29] Det verkliga industriella genombrottet kom i Linköping under 30-40-talen[30]. Efter depressionen på 30-talet gynnade den militära upprustningen staden. Verkstadsföretag som ALKA, Elgeverken och NAF blev betydande. Efter andra världskriget förändrades situationen i Linköping och nya arbetstillfällen skapades bl.a. p.g.a. SAAB som kom att betyda mycket för staden. Vid mitten av 50-talet (något tidigare enligt Kolsgård och Almroth) märktes en transformering av Linköping från arbetarstad till tjänstemannastad och tillverkningsindustrin minskade i betydelse.[31] Mats Elmqvist visar dock att mer än 50% av stadens förvärvsarbetare i början på 1960-talet var sysselsatta i industri och hantverk[32]. Omkring 1970 hade många gamla näringar nått slutet av sin bana[33].

 

För att ge ytterligare kontext till Baumgardts pianotillverkning i Linköping kan här nämnas något om ett företag som bl.a. i Linköpings historia: 1900-talet nämns intill Baumgardts, Wahlbecks repslageri, i egenskap av en annan mindre industri som byggde på hantverk[34]. Adolf Fredrik Wahlbeck startade sitt repslageri i Linköping 1876 och sönerna Gotthard och Ebbe tog så småningom över företaget och vidareutvecklade det till en relativt stor industri. Vid tiden för detta ledningsskifte hade fabriken ca.15-20 anställda. Även sonsonen Olle kom att engagera sig i företaget, sedermera som VD. 1971 överlät AB Wahlbecks fabriker sin verksamhet med repvaror till ett engelskt företag och blev därefter ett renodlat mattföretag. Redan 1972 överläts dock hela företaget till Tarkett.[35] Under tidigt 1900-tal försvann de flesta svenska repslagerierna och efter 1950 fanns ingen yrkesmässig handspinning i landet[36]. Idag kan man bese repslageriets och Wahlbecks historia på repslagerimuseet i Gamla Linköping. Museet består av material som Wahlbecks samlat under åren och kom till Gamla Linköping 1951.[37] Företaget var alltså, precis som Baumgardts Pianofabrik, ett genuint familjeföretag och dessutom byggde verksamheten på ett gammal hantverk. Det fanns även andra pianomakare i trakten, vilka nämns i kapitel 3.

 

Linköping verkar inte ha varit något undantag i centraliseringstrenden under senare delen av förra seklet. Efter 1945 dominerade några få och stora företag, något som säkert inte underlättade för småindustrier som Baumgardts Pianofabrik. Samma tendens fanns i pianobranschen som behandlas i nästa kapitel.

3. Pianoindustrin i Sverige under 1900-talet

 

Pianot fick sitt genombrott i Sverige först i början på 1800-talet och på 1820-talet expanderade produktionen över landet. Under senare delen av 1800-talet blomstrade denna bransch och var mycket stabil, flera fabriker med lång verksamhetstid grundades. En av dessa är föremålet för denna uppsats, Baumgardts. Baumgardts pianon rönte framgångar och verkar ha omgetts av ett gott rykte.[38] Kring sekelskiftet speglades den allmänt förbättrade ekonomiska situationen i samband med industrialiseringen i att fler kunde skaffa sig ett piano, även "vanligt folk". Ett piano är en god investering och det var statushöjande att äga ett piano. Under sent 1800-tal startade många pianofabriker i Sverige och kring år 1900 fanns uppskattningsvis ett 20-tal.[39] Dessa var då av varierande storlek och vid närmare granskning kan det vara svårt att dra gränsen mellan verkstad och fabrik. De anställda vid Baumgardts fabrik sa snarare att de gick till verkstaden än till fabriken. Kanske kan man definiera fabrikerna som de tillverkare som hade minst 15-20 anställda.[40] För enkelhetens skull kallar jag Baumgardts Pianofabrik för en småskalig industri, då utvecklingen inom företaget inkluderade såväl mekanisering som rationalisering, ett par viktiga faktorer inom industrin. Dessutom talar företagets namn sitt tydliga språk.

 

Mässor och utställningar av olika slag betydde mycket för pianotillverkarna som marknadsföring. Dessa utställningar förekom redan vid mitten av 1800-talet. Enligt Ingemar Nyberg, Näslunds huvudsakliga informant, var konst- och industriutställningarna primärt affärsangelägenheter, där handlarna hade möjlighet att bredda sitt sortiment och tillverkarna spred sina produkter.[41] Stockholmsutställningen 1930 som betecknas som funktionalismens inträde visade också förändringar i pianotillverkningen, även pianot minskade i storlek och designades enligt de funktionalistiska normerna[42].

 

Pianoindustrin var en bransch som tidigt försökte rätta till dåligt lönsamhet genom sammanslagningar, s.k. branschrationalisering. 1917 bildades i Arvika Förenade Piano, som svalde ett antal fabriker. Malmsjö och Östlind & Almqvist fanns kvar som fabrikat, dock med gemensam tillverkning i Arvika. Företaget introducerades på fondbörsen och blev landets största och främsta i branschen, en ställning det behöll i många år.[43]

 

Under 10- och 20-talen upphörde flera mindre fabriker i landet. På 20- och 30-talen startade emellertid tre fabriker som kom att växa sig starka; Svenska Pianofabriken, Nordiska Pianofabriken och Nylund & Son. Under 1930-talets depression råkade ett flertal pianofabriker i svårigheter. Världskrigen innebar problem med materialbrist och minskad efterfrågan. Vid tiden för första världskriget fanns ett femtontal svenska pianotillverkare. Krigsåren var naturligtvis bekymmersamma för branschen. Pianoköp var inget människor prioriterade i krigstid och dessutom var importen av delar från Tyskland och Frankrike försvårad, vilket drabbade svensk pianoproduktion. Den inhemska konkurrensen var stor. Minskningen av pianoimporten under världskrigen bör dock ha inneburit en allmänt större efterfrågan i Sverige på svenska pianon.[44] Den sammanhållande länken mellan fabrikerna, branschorganisationen Sveriges Pianoförbund var synnerligen viktig under kriget och ombesörjde att importen av pianodelar, som var begränsad under denna tid, fördelades rättvist på landets fabriker. De arbetande i fabrikerna var dessutom anslutna till träindustriarbetarförbundet och arbetsgivarna till träindustriförbundet. En annan yttre påverkan var Sveriges standardiseringskommission som genomförde utprovning av pianon som medförde en standardiseringstrend i slutet på 60-talet.[45]

 

Försäljaren hade alltid mycket stor betydelse i pianobranschen och hade ofta en stark roll i förhållande till tillverkaren, enligt de erfarenheter Näslund gjort[46]. Detta bör kanske nyanseras något, handlarna hade naturligtvis en viktig roll, men ingalunda överordnad tillverkaren. Pianotillverkarna hade ekonomiska svårigheter, det var aldrig särskilt lönsamt att bygga pianon.[47] Mellankrigstiden innebar den största blomstringsperioden för branschen, då flera fabriker nyetablerades. Nu började också rationaliseringar och konkurrensfrämjande åtgärder vidtas i större utsträckning. 30- och 40-talet innebar att tillverkningen blev mer fabriksmässig.[48] Så snart efter denna blomstring som efter andra världskriget stagnerade pianoförsäljningen i Sverige. Kriget ledde till materialbrist och en mängd nya konkurrenter till pianot hade under ett par decennier tävlat om popularitet (t.ex. resegrammofonen och radion). Dessutom spelade den allmänna ekonomiska nedgången kring decennieskiftet 20-30-tal roll. Nyström var en av de första fabrikerna att göra konkurs, på 1950-talet.[49] Sveriges Pianoförbund var alltså särskilt aktivt under andra världskriget och under efterkrigsåren och uppmuntrade visst samarbete mellan de olika parterna inom pianobranschen och medverkade förmodligen till en riktig guldålder för pianobranschen.[50] Det fanns en kollegial anda mellan fabrikerna som yttrade sig i samarbete av olika slag, exempelvis genom att ”lägga ut” produktionen på annan fabrik, som Baumgardts kom att göra. Fabrikörer företog också studieresor till andra fabriker emellanåt för att ta lärdom av andras erfarenheter, ofta var dessa resande blivande företagare, och ofta också fabrikörssöner.[51] Även detta gjorde Baumgardts.

 

Nordiska pianofabriken i Vetlanda ökade produktionen markant under 50- och 60-talen. Malmsjöfabriken i Arvika drabbades dock av en nedgång i försäljningen från mitten av 50-talet och en ny direktör tillsattes i början på 60-talet, då en ny fabrik byggdes med hjälp av ett stort statligt lån. Satsningen misslyckades emellertid och desperationen utlöste något av ett priskrig, som flera andra pianoföretag i Sverige svarade på. Branschen var mitt i en kris. I början av 1968 var Malmsjös ekonomi urusel och konkursen var ett faktum.[52] En mindre pianofabrik som Baumgardts hade alltså inte bara de övergripande förutsättningarna för industrin att anpassa sig till, utan även pressen inom pianobranschen, som också den allt mer gick mot effektivisering och centralisering, med andra ord med fler och fler avkall på hantverket.

 

Idag finns inga svenska fabriker och även pianoteknikerna försvinner. Det Näslund kallar pianodöden bör mer korrekt kallas pianofabriksdöden, det vill säga en period av nedläggningar av pianofabriker. Denna inföll inte, som man kan tro, under lågkonjunkturen inom pianoförsäljningen, utan under högkonjunkturen för branschen på 60- och 70-talen. Det som omintetgjorde de svenska tillverkarna var den omfattande lågprisimporten från framförallt öststaterna och den inhemska löneutvecklingen.[53] Idag är dock Sverige ett av de pianotätaste länderna, det finns gott om instrument i hem, skolor och kyrkor, såväl som i konserthus och landstingslokaler[54]. En liten jämförelse med norska förhållanden visar att konjunkturer och trender i stort sett var desamma som de svenska. Idag finns inte heller några norska pianoproducenter, den stadiga centreringen av stora fabriker i utlandet har märkts även här.[55] Min uppfattning är att det generellt kan konstateras att pianoindustrin är en mycket konjunkturkänslig bransch, något som inte förefaller osannolikt med tanke på att det är frågan om en produkt som kan räknas till lyxartiklar.

 

I sammanhanget kan nämnas att det fanns andra pianotillverkare i trakten. I Vadstena tillverkade J. H. Mankell pianon med början 1822. I Norrköping hade A. F. Sätherberg sin produktion och från 1888 tillkom Gustafsson & Ljungqvist.[56] I Linköping fanns förutom Baumgardts Pianofabrik en tillverkare vid namn Carl August Tenggren, verksam i Linköping från 1856[57]. 1885 tog Claes Söderberg över Tenggrens verkstad och 1896 efterträddes denne av Oskar Karlén, som drev företaget fram till 1930-talet, om än i liten skala[58].

4. Företaget Baumgardts Pianofabrik

 

4.1 Uppbyggnadsperioden 1857-1944

 

Släkten Baumgardts pianoepok började 1834, då Johan Wilhelm Baumgardt tog anställning hos Per Rosenwall i Stockholm, som ansågs vara en av de främsta bland pianomakarna i landet[59].  Johan Wilhelm arbetade hos denne till 1857 då Rosenwall utfärdade betyg för honom, som innebar att han kunde starta egen verksamhet[60]. 1859 beviljades Johan Wilhelm burskap "å Musikaliska Instrumentmakarehantverket" och därmed också rätt att kallas mästare och borgare[61]. Antalet tillverkade pianon under de 20 år som Johan Wilhelm var verksam under eget namn, uppskattas till ca. 150 pianon.[62]

 

Två av Johan Wilhelms söner, Edward och Johan Otto, ägnade sig även de åt pianobyggaryrket. Edward arbetade för Hoffmans pianofabrik i Stockholm och Johan Otto fick 1864 anställning hos sin far. 1877 dog Johan Wilhelm och verksamheten i Stockholm upphörde, men 1868 hade Johan Otto begivit sig till Linköping för att arbeta hos pianofortefabrikant Carl August Tenggren, som även han var från Stockholm. 1871 begärde J.O. avsked och påbörjade egen tillverkning med en av C.A. Tenggrens bröder, Adolf Tenggren (även denne arbetade hos sin bror, C.A.). Fabrikens namn blev Baumgardt & Co. och var belägen på Nygatan 48 i Linköping. Den totala verkstadsytan var uppskattningsvis ca. 200 kvm. På 1890-talet var antalet anställda ungefär fem man, var och en specialiserad på olika moment i pianoproduktionen. J.O. Baumgardt deltog själv i det mesta.[63]

 

Ett bra sätt att öka inkomsterna var att resa runt och stämma och reparera flyglar och pianon, något J.O. ägnade sig åt. Under 1870-80-talen tillverkades även ett antal tafflar och orgelharmonier hos Baumgardt & Co. 1882 köpte J.O. Baumgardt en fastighet i S:t Kors kvarter, tomt nr. 26, Apotekaregatan 8. 1884 uppfördes ett hus till och 1895 ännu ett på denna tomt. 1891 hade J.O. Baumgardt blivit ensam ägare av pianoföretaget, då Adolf Tenggren avled. Företaget marknadsförde sig på utställningar (bl.a. på Stockholmsutställningen 1897) och genom annonsering. Omkring 1900 hade antalet arbetare i fabriken ökat till ungefär 10 man. Verksamheten ökade i och med att efterfrågan växte och 1901 stod en ny fabriksbyggnad klar, ca. 400 kvm, på gården till tomten på Apotekaregatan. Tillverkningen blev mer rationell och kapaciteten ökade, men det mesta gjordes ännu helt hantverksmässigt. Nya medarbetare anställdes, gaslampor installerades och underlättade arbetet. J.O:s söner Nils och Jonas, den förre folkskollärare och kantor, den senare med handelsstudier bakom sig, kom så småningom in i företaget. Nils var tidigt delaktig i pianotillverkningen och började arbeta i företaget 1905, 1909 anslöt brodern Jonas. Nils ägnade sig åt pianot och Jonas åt ekonomin. 1912 stod en tillbyggnad för utställning av pianon klar. Kort därefter avled J.O. Baumgardt och Baumgardts hade då tillverkat ca. 1000 pianon (inklusive Baumgardt & Co.), varav ungefär hälften på Apotekaregatan.[64]

 

Baumgardts Pianofabrik var en av de mindre i Sverige. Svensk produktion åstadkom mellan 1800-2000 instrument/år under perioden 1912-20. Baumgardts producerade då i genomsnitt 69 instrument/år och Östlund & Almquist i Arvika 380 st./år.[65] Kring 1915 bör elektricitet ha dragits in hos Baumgardts och nödvändiga maskiner för träbearbetning anskaffades[66]. Det var framförallt på snickerisidan som tillverkningen förenklades genom maskiner. En pianofabrik påminner på många sätt om en möbelfabrik och möbelindustrin växte i Linköping, vilket var av godo för pianofabriken, som kunde rekrytera lokal arbetskraft med kunskap om träbearbetning etc. Bröderna Baumgardt anade bättre tider trots krigstiderna. 1917 var ytterligare ett våningsplan på fabriken klart och Baumgardts kom att upptas som Kunglig Hovleverantör. Denna titulering fanns med i form av märkning och gav extra status i ett 40-tal år. Omstruktureringen av pianofabriker i Arvika vid den tiden var naturligtvis ett hot mot Baumgardts förhållandevis lilla fabrik, men sågs också som en utmaning av de hängivna pianobröderna, som manade fram nya idéer. De tidigare pianokonstruktionerna gav ganska skrymmande instrument med mycket utsmyckningar. Modet var nu renare och enklare och 1920 lanserade Baumgardts ett nytt piano. En reklamfirma anlitades i samband med detta. 1922 inleddes även tillverkning av flyglar och fram till 1948 tillverkades förmodligen ett femtontal flyglar i två olika modeller. Företaget var sporrat till nya satsningar och flyglarna blev uppskattade, men fabriken var inte dimensionerad för så stora och otympliga instrument. Lönsamheten var inte heller lika god som för pianotillverkningen.1926-36 producerades ca. 100 pianon/år. Från och med 1939 bokfördes uppgifter noggrannare om leveransdatum, köpare etc.[67]

 

Under 30- och 40-talen minskade instrumenten i format. Flera nya konstruktioner introducerades även på den baumgardtska pianofabriken. 1938 avled Nils och brodern Jonas stod som ensam ledare för företaget. Bröderna hade drivit företaget som handelsbolag och ägt lika andelar i detta och Nils andel ärvdes av hans tre söner.[68] 30-talets depressionstid orsakade problem, även om Baumgardts pianon tycks ha kunnat stå relativt starka. Andra världskriget bidrog till att importen försvårades och 1939 blev det i det närmaste stopp på försäljningen, men successivt kom verksamheten igång igen och musikhandlarna sökte personligen upp tillverkarna och var mycket angelägna att köpa svenska instrument. Försäljningen under kriget gick relativt bra eftersom musikhandlarna inte kunde importera pianon i samma utsträckning som i fredstid. I slutet på 40-talet rådde en viss försiktighet beträffande förändringar inom företaget, förmodligen på grund av kriget. Vid denna tid fanns dock återförsäljare för Baumgardts pianon i de flesta större städerna i Sverige. AB Waidele i Göteborg, ett av landets, för att inte säga det allra största musikföretaget i landet, var Baumgardts största kund.[69]

 

4.2 Åren 1945-1987

 

Den följande perioden var en dynamisk tid för Baumgardts Pianofabrik. Samhället och förutsättningarna för företag och industri förändrades, varför Baumgardts Pianofabrik också genomgick en del stora förändringar.

 

Fortfarande 1946 kom det 5-6 handlare personligen till Baumgardts för att köpa pianon och det kunde då vara fråga om ett års väntetid på ett piano! Kapaciteten på fabriken var dålig, vilket var ett problem i de goda tiderna då efterfrågan var stor.[70] Jonas Baumgardt var skeptisk inför pianotillverkningens framtid, men 1943 ansågs läget stabilt och musikhandlarna fick ny kraft[71]. 1947 började Gösta Baumgardt, son till Nils, och Gunnar Baumgardt, son till Jonas, i företaget[72]. Gösta började som "rapportkarl", som han själv säger. Han var angelägen om att knyta kontakter i företaget och att lära känna alla moment i tillverkningen. Som delägare sedan 14 års ålder betydde fabriken en trygghet och han var mycket inspirerad till att börja jobba i företaget, sedan han arbetat där sommaren 1946. Verksamheten - produktionen, försäljningen och administrationen - var då fortfarande belägen på Apotekaregatan. På 50-talet började man dock hysa reella planer på nya lokaliteter. En tomt på Industrigatan hade införskaffats år 1947. Det dröjde ändå till 1964 innan Baumgardts Pianofabrik flyttade in på ny adress.[73]

 

1948 producerades de två sista flyglarna[74] och i slutet på 50-talet hyrdes under ca. tre år en affärslokal i Norrköping, där ett tiotal pianon kunde lagras. Denna butik betjänades tre eftermiddagar i veckan, av Gösta Baumgardt och ytterligare en anställd. På 50-talet gjordes en del förbättringar på fabriken, t.ex. lades nya golv och transportvägarna i fabriken plåtbelades. Detta decennium innebar också ett generationsskifte bland de anställda. Flera av dem pensionerades och det innebar en del nyanställningar. En del nya pianomodeller utvecklades också, vilket var ett betydande steg i moderniseringen av verksamheten. 1955 hade också de flesta maskinerna renoverats eller bytts ut. Årsproduktionen ökade och 1955 producerades 274 instrument, vilket är att jämföra med 169 st. 1945.[75] 1957 firade Baumgardts Pianofabrik 100-årsjubileum, vilket underströks av en utställning på Ågatan. Mer om detta i kapitel 4.2.3.

 

Fastigheten på Apotekaregatan såldes till Linköpings kommun 1962/63, men Baumgardts fortsatte hyra byggnaderna och drev sin fabrik här till 1964. Affärslokalen och kontorsdelen fortsatte företaget att hyra efter flytten till den nya fabriken. Försäljningen fanns alltså kvar här.[76]

 

Under några år på 60-talet (ca.1963-1967) tillverkade Baumgardts Pianofabrik pianon av annat märke. Musikföretaget Waidele i Göteborg hade köpt Hoffmanns Pianofabrik och Baumgardts tillverkade deras Akademimodell. Detta störde dock den övriga produktionen, det var svårt för en liten fabrik att splittra sin tillverkning och dessutom innebar inte detta piano någon nämnvärd succé. Projektet lades ned och istället tillverkade Baumgardts ett annat piano till Waidele som var mycket likt Baumgardts Dominant. Under en tid tillverkade man också pianon för Nordiska Pianofabriken.[77]

 

4.2.1 Den nya fabriken 1964-1968

 

Det fanns givetvis en mängd orsaker till att Baumgardts ville flytta fabriken. Som alla industrier med vind i seglen ville man öka produktionen. Dessutom spelade det stor roll att de ville expandera innan företagsledningen var för gammal, eftersom det är en påfrestande procedur. Den största anledningen var dock att den gamla fabriken var gammal och opraktisk. Det faktum att den var i fyra våningar gjorde den mycket irrationell och försvårade interna transporter. Till slut var dessutom allt utrymme utnyttjat och det var svårt att rationalisera i denna byggnad. Virkeslagret låg i hamnen och transporterna var omständliga. Man tog in och ut virket i fabriken genom fönstren! Det var en gammalmodig fabrik som hyste en konservativ produkt. Säkerheten var inte fullgod och det var tvunget med kompromisser på detta område, det var svårt att tillfredsställa arbetarskyddsstyrelsens krav i den gamla fabriken. Man fick också en del klagomål från omkringliggande ny bebyggelse för de bolmande skorstenarna. Industrierna trängdes ut från innerstaden. [78]

 

Förberedelser

 

1947 hade Jonas Baumgardt ombesörjt att en tomt på Industrigatan inköpts för en framtida flytt av fabriken. Redan 1958 fanns reella planer på en nybyggnation och Baumgardts anlitade Norrköpingsarkitekten Zetterberg, vilket visade sig vara ett kostsamt företag! Planerna sköts dock upp eftersom restriktioner från staten (särskild nyinvesteringsskatt) vid denna tid inte rekommenderade dylika projekt, det var helt enkelt ofördelaktigt att bygga. Många lärdomar fanns att dra av detta och när projekteringen satte igång på nytt planerade Gösta Baumgardt det hela. Han byggde en modell av den nya byggnaden och skissade med lösa moduler. Alla som arbetade i företaget fick nu en chans att säga sitt om hur den nya fabriken skulle se ut och 1963 började bygget. Både Gösta och Gunnar Baumgardt var eniga om att de tidigare arkitektförslagen var för "plottriga" och ville istället bygga enligt modellen med stora hallar. En anledning till detta var faktiskt att det skulle bli mer lättsålt om detta blev aktuellt i framtiden och denna lokal fick efter pianofabrikens tid hysa både KIAB, godsaksgrossist och skateboardramper.[79]

 

Inför flytten till den nya fabriken bestämde ledningen att ta en rationaliseringsfirma från Stockholm specialiserad på träindustri till hjälp, en kontakt som togs i början av 1964. Man såg de nya lokalerna som ett medel att lägga upp arbetet på ett nytt sätt, att rationalisera. En redogörelse för pianotillverkningen på Baumgardts Pianofabrik sattes ihop och lämnades till denna firma. Arbetsgången beskrevs in i minsta detalj, såsom de maskiner som användes och de delar som ingick i pianot. Även maskinernas placering, arbetarnas uppgifter i produktionen, samt en planritning för den nya fabriken ingick. I materialet som användes finnes också en ackordsprislista från åren 1957-1963[80]. Rationaliseringsfirman kom sedan i sin tur med en mängd synpunkter, både av allmän och mer specifik art, såsom inköp av ett antal maskiner. (Dessa dokument med synpunkter finns tyvärr inte bevarade.) Efter flytten till Industrigatan hade man även en man från konsultfirman på plats som gjorde tidsstudier och observerade arbetet. Så småningom växte insikten hos kusinerna Baumgardt om att projektet till stor del var ett misstag, eftersom konsulterna inte besatt relevant kunskap och kännedom om pianoindustrin, som skiljer sig i mycket från den övriga industrin. Förslagen, som omfattade produktionen, var till stor del vad Gösta Baumgardt kallar "fantasifulla" och inte särskilt realistiska. Det hela blev inte så fruktsamt som man hoppats på och mycket kostsamt för Baumgardts. Med facit i hand var det möjligen att betrakta som en olycklig investering, även om det var ett rejält försök till förbättring som mycket väl kunnat ge vinst. En del förslag var i själva verket mycket effektiva, men utarbetades utan egentligen känsla för pianohantverket. Målet var att få arbetsmomenten att ta så kort tid som möjligt och vissa delar förbättrades verkligen i detta avseende, även om tidsbesparingen försvann i arvodet för konsultuppdraget. Man hann helt enkelt inte få någon nytta av de idéer som arbetades fram i projektet och rent krasst kändes det för företaget som en satsning som kom att innebära bortkastade pengar.[81]

 

Installeringen och arbetet på den nya fabriken

 

Sommaren 1964, strax innan semestern, flyttades verksamheten till Industrigatan och den nya fabriken. Installeringen av maskinerna var komplicerad, både vid planeringen och vid genomförandet. Det var viktigt med arbetarskyddet, det var t.ex. noga med utsug från sprutlackeringen. Det var spännande och händelserika dagar kring flytten och det var krångligt att flytta de största och tyngsta maskinerna. Man fick till och med ta upp ett hål i väggen på den gamla fabriken och lyfta ut den hydrauliska pressen med en kranbil.[82]

 

En del nya kunder tillkom i och med den nya fabriken och man miste inte några av de gamla. Kundbesöken ökade också något, många var nyfikna på de nya lokalerna och överhuvudtaget togs många studiebesök emot, i synnerhet från skolor. Den nya byggnaden var i två plan och med en rymlig, modern hiss och de tyngre delarna, som virkesintagningen, kunde ske mer praktiskt. Den nya fabriken innebar dock ekonomiska problem och oförutsedda komplikationer av olika slag. Fastigheten på Apotekaregatan hade givit extrainkomster genom uthyrning av bostäder och affärslokaler, något som försvann vid flytten till Industrigatan.

Flytten innebar stora kostnader, inte minst genom rationaliseringsfirmans arvode, dessutom blev driftskostnaderna oväntat högre eftersom man eldade med olja på Industrigatan. På Apotekaregatan hade man vedeldat och kunnat använda spill från fabriken som bränsle. Dessutom tillstötte problem med byggnadsfirman, då VVS-materialet blev fördröjt. En mindre tvist uppstod och byggfirman krävde mer betalt. En del inköp av nya maskiner gjordes nu, allt för att bidra till att göra tillverkningen mer effektiv. Produktionen ökade visserligen efter flytten, även om mindre än väntat, men ännu en merkostnad tillkom i form av att lönerna pressades upp. Konkurrensen berodde främst på SAAB, som kunde erbjuda högre löner. Nu började också konkurrensen mellan de svenska fabrikerna att hårdna. Malmsjö sågs inte som någon stor konkurrent, av Baumgardts, eftersom de hade helt olika kundkategorier och Malmsjö hade många egna affärer, medan Baumgardts riktade sig till "vanliga" musikhandlare som inte var knutna till Malmsjöbolaget. Däremot var Nylund & Son i Uppsala och Nordiska Piano baumgardtska rivaler.[83]

 

En helt ny produkt utarbetades och lanserades av Baumgardts Pianofabrik vid den nya fabriken. Det hade länge diskuterats om alternativ tillverkning av något slag och när musikkonsulenten för Östergötlands skolor kom med en förfrågan om tillverkning av stavspel med större omfång och bättre klang än normalt, för musikundervisning, utökade Baumgardts sin produktion med detta. Det krävdes inte stora investeringar för detta projekt eftersom det till störst del var frågan om snickeriarbete och det fanns uppenbarligen en efterfrågan att möta. Gösta Baumgardt ansvarade för detta projekt och började i och med detta sin karriär som pianostämmare, då han kom att finstämma stavarna till stavspelen. För att kunna erbjuda ett komplett instrumentarium av rytminstrument köptes allehanda småinstrument in. Det hela sågs lite som ett experiment och sista året på fabriken skaffade man bättre utrustning för detta och dessutom tillkom en medarbetare för denna del av produktionen. Produkterna fick ett positivt mottagande, flera skolor i landet beställde och det innebar ett visst tillskott till ekonomin, även om ett blygsamt sådant, med tanke på att det var en ansenlig arbetsbörda bakom denna produkt.[84]

 

Efter ett tag insåg man att produktionen splittrades på för många modeller, vilket försvårade produktionen. Idealet var att kunna montera två olika möbelmodeller på en grundstomme, men detta skulle möjligen göra utbudet alltför litet. Vissa ändringar gjordes dock och fabriken tillverkade en stor modell och en mindre, den senare med två olika möbler. Den nya fabriken tillverkade i genomsnitt 430 pianon/år, vilket var i minsta laget i förhållande till satsningen som gjorts. Genom ytterligare rationalisering uppskattade Baumgardts att man skulle kunna öka siffran till 600 pianon /år. Den skärpta konkurrensen mellan fabrikerna i Sverige gjorde sig dock gällande innan några förändringar i den riktningen gjordes. Då situationen i Arvika försämrats (se kap.3) blev Baumgardts 1968 tillfrågade att tillsammans med en annan fabrik driva vidare produktionen på Malmsjöfabriken. De ansåg dock ett samgående vara en alltför riskabel affär och avböjde erbjudandet. Under året försämrades konjunkturen för pianon och Baumgardts började överväga idén med ett samgående i någon form med en annan fabrik. Senare samma år, 1968, ställde Baumgardts en förfrågan till Nordiska Pianofabriken i Vetlanda, den enligt Gösta Baumgardt då starkaste pianotillverkaren i Sverige. Fabriken i Vetlanda visade inget intresse för förslaget, men kort därefter tog Svenska Pianofabriken kontakt med Baumgardts och kom med förslaget att de skulle flytta tillverkningen av sina pianon till Malmsjö och upphöra med den verksamheten i Linköping. Det skulle ge Malmsjö ett produktionstillskott på ca. 500 instrument/år, vilket skulle underlätta deras lånevillkor. Baumgardts blev i och med detta kund hos istället för konkurrent till Malmsjö. Baumgardts behövde inte satsa och riskera några pengar och accepterade erbjudandet. Ett nytt samarbete började som innebar ett nytt skede för Baumgardts Pianofabrik.[85]

 

4.2.2 Utläggningen av produktionen 1968-1987

 

Malmsjö

 

Ett sätt för fabriken att möta och anpassa sig till en ny tid var att upphöra med produktionen i Linköping och flytta den till en annan fabrik. Detta sågs som ett mer tilltalande alternativ än att fortsätta som tidigare och riskera konkurs, som inte låg helt fjärran mer tanke på hur klimatet inom branschen såg ut. Under tiden 1/7-1968 till 1/7-1970 tillverkades Baumgardts pianon i Arvika hos Malmsjö. Villkoren för samarbetet var följande:

1.      Det nya Malmsjöbolaget tillverkade Baumgardts pianon enligt dessas specifikationer.

2.      Baumgardts skulle beställa ca. 500 pianon/år från Malmsjö.

3.      Försäljningen av Baumgardts pianon skulle ske i Linköping.

4.      Leveranserna skulle ske direkt till kunderna eller till Baumgardts i Linköping.

5.      Betalningen skulle ske enligt för branschen gängse villkor.

6.      Baumgardts övertog försäljningen i Malmsjös affär i Linköping.

När Malmsjö gjorde en andra konkurs 1970 upphörde samarbetet med Baumgardts. Då hade 650 pianon tillverkats för Baumgardts i Arvika. Baumgardts uppskattade samarbetet med Malmsjö, även om det egentligen blev för kortvarigt för att kunna utvärderas till fullo.[86]

 

 

Fazer

 

Den finländska pianotillverkaren Fazer startade 1950[87]. 1970, efter avslutat samarbete med Malmsjö, tog Baumgardts kontakt med denna fabrik, som antog förslaget att tillverka Baumgardts pianon. Förbindelsen etablerades kvickt och varade i 14 år. 1971 levererades det första finsktillverkade Baumgardts-pianot, men när marknaden efter några år blev kärvare ville Fazer höja priserna och Baumgardts bedömde att det inte längre var lönsamt att fortsätta med tillverkningen av sina egna pianon. 1973 producerades det sista Baumgardts-pianot i originalutförande. De båda företagen slöt ett avtal som innebar att Baumgardts kunde köpa Fazers egna modeller till förmånligt pris och sälja dem under eget namn. En skylt placerad i pianot redogjorde för ursprunget och samarbetet löpte väl. Detta utbyte varade under resten av Baumgardts företags tid och var till deras belåtenhet.[88]

 

Verksamheten i Linköping 1968-87

 

Några av de anställda vid fabriken slutade i förtid, efter att de fått beskedet om nedläggning. Produktionen höll dock igång fram till de sista dagarna för flytten. Alla var då involverade i nedmontering av fabrikens inventarier. Samtliga maskiner såldes, med undantag för några hjälpmedel för reparationsverksamheten. Baumgardts fortsatte att hyra lokaler på Apotekaregatan, dessutom hyrde man lokal till reparationsverksamheten på Sturegatan. Ett par rum behölls också på Industrigatan för lagring av pianon tills dessa sålts. Företaget hade kvar fyra anställda som arbetade med försäljning, reparation och stämning. Gunnar Baumgardt skötte ekonomin och kontakter med Malmsjö och återförsäljare.[89] Gösta Baumgardt ombesörjde försäljningen i Malmsjös affär på Drottninggatan, som öppnats ca. 1964/65 och skötte även kontakterna med reparationen, samt med Malmsjö. Malmsjöaffären var förstås en konkurrent och när Baumgardts nu kunde driva den själva, var det ett bättre alternativ än att någon annan stod för den och fortsatte konkurrera. Affären innebar dock inga större förtjänster.[90] Tillverkningen av rytminstrument fortsatte ett tag, något som Gösta Baumgardt ansvarade för, tillsammans med en medarbetare. Verksamheten i Linköping var ganska splittrad under Malmsjö-åren. Medarbetarna var stationerade på inte mindre än fem olika ställen i Linköping. Lönsamheten främjades inte direkt av detta omständliga system. Efter uppbrottet med Malmsjö förändrades situationen något. Företaget skaffade lagerlokaler i Skäggetorp för färdiga pianon, som man behöll i två år. När det nya samarbetet med Fazer kom igång hade man åter all verksamhet samlad på Apotekaregatan, kontor, utställning, verkstad, reparationslokal och musikaffär. 1970-84 hade Baumgardts bara en anställd kvar, som bl.a. sysslade med reparation och stämning. 1984 revs den gamla pianofabriken av kommunen och i juni samma år beslöt kusinerna Baumgardt att avsluta verksamheten med en avskedsfest i pianoutställningen.[91]

 

Baumgardts företag levde dock kvar till 1987. Apotekaregatans verksamhet upphörde 1984 och de resterande åren inhystes företaget på Drottninggatan, där Gösta Baumgardt förvarade pianon i sin lägenhet. Där hyrdes även en källarlokal, som användes till musikaffär och kontor. 1987 kom en förfrågan från Musikbörsen i Linköping, som ville köpa butikens lager och anställa Gösta Baumgardt som pianoförsäljare. Detta innebar avslutningen för Baumgardts musikföretag och under tre år arbetade Gösta med pianostämningar på förmiddagarna och för Musikbörsen på eftermiddagarna.[92]

 

Vid nedläggningen hade Baumgardts pianoföretag varit etablerat i Linköping mellan 1857 och 1987 och  producerat 11 800 pianon[93]. Både etableringen av en ny fabrik och omstruktureringen av pianotillverkningen bör ses som ett sätt för Baumgardts Pianofabrik att anpassa sig till ett förändrat samhälle.

 

4.2.3 Marknadsföring

 

I många länder och då i synnerhet i USA har pianots kvalitet ofta blivit förväxlat med kvantitet och detta har används flitigt i marknadsföringen[94]. En av de mest framgångsrika metoderna att sälja har varit association. Till exempel har berömda musiker gjort reklam för särskilda instrumentmärken sedan sent 1700-tal, vilket har varit mycket användbart på allehanda mässor och utställningar. Det finns en uppsjö av ganska skamlösa knep i branschen. Särskilt populärt har det varit att kopiera och bluffa med namn, att döpa pianon till namn som liknar de riktigt stora och kända märkena, tex. Stemway istället för Steinway, Bachstein som låter misstänkt likt Bechstein och Pichering som anspelar på Chickering. Ett annat knep är att blända med meningslös vokabulär och teknologi eller att marknadsföra påhittiga namn som Harmomelo, Microphonic, compressed pianofortes, artisan piano etc.[95]

 

Baumgardts Pianofabrik spelade, som tur var, inte i samma division när det gällde dessa ofta vilseledande PR-trick, mycket kanske p.g.a. att det var en förhållandevis liten firma och att ägarna själva fick agera reklammakare för det mesta. Den tidiga marknadsföringen bestod av annonser och brev och så småningom även telefonkontakt. Företaget riktade sig inte till någon särskild grupp av kunder. De hade många trogna Linköpingskunder eftersom företaget var gammalt. Traditionen betydde mycket för dessa kunder. Generellt hade de många bönder i kundkretsen och ofta såg Baumgardts vid leverans en kedjereaktion, det var ofta de levererade till grannar till tidigare kunder.[96]

 

De kundbesök och studiebesök från bl.a. skolor som gjordes på den nya fabriken var naturligtvis god PR för företaget. Folk i branschen var nyfikna på fabriken, många musikhandlare besökte Baumgardts på Industrigatan och det skapades många nya kontakter. Sveriges Radio avlade också visit, vilket resulterade i ett antal beställningar av pianon. Tack vare reklamblad till skolor och rekommendationer från musiklärare marknadsförde Baumgardts den nya verksamheten med rytminstrument, som resulterade i order från hela landet.[97]

                     

Marknadsföringen tycks inte ha förändrats i någon större utsträckning  under årens gång. Hörnstenarna var desamma: resor, annonser och utställningar. Formspråket i annonserna förändrades förstås med modetrender, men i enlighet med företagets traditionsbundenhet, bibehölls den allmänna marknadsföringen av Baumgardts pianon. Vissa nyckelord återkommer i dessa sammanhang; kvalitet, tradition och förmånligt pris. För att jämföra slogans över tid bör man mer exakt ta reda på datum för respektive annons, vilket var en allt för omfattande procedur att genomföra till denna uppsats.

 

Annonser och dylikt

 

Jonas Baumgardt agerade annonsmakare vid ett tillfälle som Gösta Baumgardt minns särskilt väl. Han ler idag åt den slogan om "babypianot med jätteton" som farbrodern tillskrev ett av deras pianon. Man anlitade också reklamfirmor några gånger, men resultatet blev kanske inte alltid så lyckat, med tanke på att dessa fackmän oftast bara var bekanta med reklamspråket och inte hade någon större kunskap om pianon.[98] Direktförsäljningen till privatkunder i Linköping var naturligtvis betydelsefull, inte minst för att förtjänsterna blev större och dessa kunder lockades bl.a. med regelbunden annonsering i Östgöta Correspondenten. Baumgardts prövade också vid några tillfällen reklamskyltar på lokaltrafikens bussar, som marknadsföring, vilket var dyrt, men effektivt. Reklambroschyrer trycktes upp kontinuerligt och distribuerades runtom i landet. När produktionen sedan flyttades till andra fabriker trycktes nya broschyrer, där detta nya förhållande framkom.[99]

 

Gösta Baumgardt komponerade en reklambroschyr för modellerna Dominant och Rondo, efter att produktionen lagts ut på Malmsjös fabrik. Foton togs och Gösta utarbetade layout på egen hand. Tryckningen skedde sedan hos en mindre återförsäljare som hade ett litet tryckeri. Detta samarbete var ganska typiskt för hur ett företag i Baumgardts skala fick jobba, med tjänster och gentjänster. Återförsäljaren fick i gengäld rabatt vid pianoköp. Broschyren användes sedan i flera sammanhang och visade sig mycket uppskattad, vilket naturligtvis gladde fabrikören, som hade vant sig vid att få syssla med det mesta i företaget.[100] Broschyrens slogans löd bl.a. "Ni gör ett klokt val när ni väljer Baumgardt." I denna reklam gjordes en jämförelse med bilköp, ett sätt att framhålla Baumgardts driftsäkerhet, estetik, goda andrahandsvärde etc. Pianoköpet framhölls som "en stor och betydelsefull investering".[101]

 

Andra säljande uppmaningar under årens lopp var bl.a.:

"Kräsen musikant väljer Dominant eller något annat Baumgardt piano" ( 1969)

"Satsa på lite aktiv fritid. Börja spela piano! Och välj ett riktigt instrument från början - ett Baumgardt."

"Det gäller ert piano. Väl skött representerar det ett stort värde…även i framtiden… och Ni har större glädje av det NU. För fackmässigt utförda pianostämningar, -reparationer, -värderingar, ring Baumgardts piano." (1969)

"Piano i tidens smak - modern linje förenad i klassisk skönhet och tradition - Baumgardts."

"Det finns ett Baumgardt för varje hem." (ca.1950)

"Pianoköpare. Se…Hör…Provspela. Baumgardt - för den goda tonen - för den höga kvalitén. Förstklassigt piano till förmånligt pris."

"Baumgardt familjepianon."

"Det lönar sig att gå till Baumgardts piano."

"Baumgardt - pianot i mästerklass."

"Svenskt piano i populär prisklass."

"Ett pålitligt och bra piano till moderat pris. Ni får mycket för pengarna när Ni väljer ett Baumgardt-piano." (Efter flytten till Finland.)

"Ni gör ett klokt val när ni väljer Baumgardts. Baumgardt, ett svenskt piano i mästerklass. Till Er som värdesätter svensk kvalité när den är som bäst. Det handlar om Baumgardts pianon."

"Lovordat av experter. Hör, se och döm själv."

"Piano i tidens smak - modern linje förenad i klassisk skönhet och tradition."

"[…]tillverkare av pianon sedan mer än 100 år. […] kvalitetsprodukt från Baumgardts."

"[…]det är utan konkurrens i sitt slag!" (om Baumgardts "pianett")

"Högst existerande kvalitet till lägsta möjliga pris."[102]

 

Baumgardts hade även konsertpianist Sylvi Lin till hjälp. Hon rekommenderade Baumgardts pianon och medverkade på så sätt i en del reklambroschyrer på 60-talet, som "berömd konsertpianist, känd från radio och TV-framträdanden."[103]

 

Resor

 

När Gösta Baumgardt skaffade bil 1955 började man använda den i företaget och när även kusinen Gunnar köpte bil strax därefter började kusinerna att resa runt i landet. Gunnar reste söderut och Gösta norröver, ända upp till Kiruna, för att marknadsföra Baumgardts pianon. Vid resorna, som vanligen företogs i februari-mars, medfördes en säljpärm, med uppgifter om vad som fanns i produktion och leveranstider etc. Resorna företogs också ibland för att köpa virke och fanér.[104] Även resande för olika leverantörer av lack, fanér, trä m.m. kom på besök till fabriken för att presentera sitt sortiment. Efter flytten till den nya fabriken fortsatte försäljningsresorna i februari-mars. De nya modellerna sålde framgångsrikt och det var viktigt att hålla ständig kontakt med återförsäljarna.[105]

 

Utställningar

 

Lantbruksutställningarna var något av dåtidens industrimässor. 1920 hölls, som sagt, en dylik utställning i Linköping, där Baumgardts med framgång deltog. Så småningom förändrades dessa utställningars karaktär något och antog mer karaktären av industrimässor. För ett mindre företag som Baumgardts Pianofabrik var det ett stort projekt att vara med på dessa utställningar, men ändå sedan 1897, då Baumgardts var representerat på den kända utställningen i Stockholm, erhöll företaget fina utmärkelser vid de flesta dylika arrangemang som de medverkade vid.[106]

 

I Motala anordnades en utställning i början av 50-talet, vilket var en relativt liten utställning. Baumgardts medverkade vid denna, men kunde konstatera att detta område aldrig gav någon betydande kundkrets för pianofabriken. Vid en stor utställning i Stockholm, Östergyllen, i början på 60-talet medverkade Baumgardts Pianofabrik. Detta var för Baumgardts en stor tillställning och det blev Göstas uppgift att bygga utställningen för Baumgardts.[107] Sex stycken pianon visades och foton från evenemanget visar att Baumgardts monter besöktes och demonstrerades för kung Gustav VI Adolf[108]. 1964 var ett hektiskt år, inte minst med tanke på flytten till den nya fabriken. Samma år anordnades också en utställning i Norrköping, som Baumgardts syntes vid.[109]

 

Med anledning av företagets 100-årsjubileum 1957 anordnade företaget en utställning i Folkets Hus lokaler på Ågatan. En flygel och en taffel, samt ett antal pianon tillverkade av Baumgardts visades och man bjöd även in en konsertpianist vid namn Julius Jacobsen, som visserligen blev sjuk och ersattes av en annan duktig pianist. Annonserna visade dock den förstnämndes namn och drog sålunda en del besökare. Jubileet uppmärksammades bl.a. i tidningsartiklar, som exempelvis i Östgöta Correspondenten 26 oktober 1957.[110]

5. Baumgardts Pianofabrik i ett lokalt perspektiv

 

Följande kapitel avser att knyta ihop arbetet genom att diskutera Baumgardts Pianofabrik i ett lokalt sammanhang. Pianotillverkningen är visserligen industrialiserad, men skiljer sig vid en närmare anblick på många sätt från övrig industri. Den mest slående skillnaden är att det är en industri som alltid måste inkludera ett visst mått av hantverk. Det går inte att rationalisera och effektivisera produktionen hur långt som helst. Linköping dominerades under 1900-talet av några få större industrier, som ASJ och SAAB medan mindre industrier var mer perifera. Baumgardts klarade sig ändå bra, mycket tack vare sin nationella marknadsföring. Produkterna spreds från norr till söder och företaget var inte enbart beroende av hemmamarknaden. En svårighet torde vara att pianot ses som en lyxartikel och investering. Det är inte fråga om någon förbrukningsvara. Det gällde alltså att marknadsföra sig starkt i förhållande till andra producenter. Detta är dock mer kopplat till branschen som sådan och inte till att Baumgardts etablerade sig i Linköping.

 

En stor del av kundkretsen var institutioner, som skolor etc. och kanske fanns det krafter inom dessa i Linköping som särskilt ville stödja en lokal tillverkare, även om detta endast är spekulationer. Musikkonsulenten i Östergötland, som var ansvarig för skolorna, var visserligen initiativtagare till att Baumgardts utökade sitt sortiment med rytminstrument för musikundervisning, men det är svårt att veta om detta var något unikt för denna region eller om dylik kommunikation var vanligt förekommande mellan musikpedagoger och instrumentproducenter. 

 

Det fanns ingen lokal konkurrens av pianotillverkare under den senare delen av företagets historia, men eftersom pianofabrikerna sålde pianon över hela landet hade det kanske mindre betydelse var dessa var belägna. En lokal konkurrens var dock storindustrin SAAB, som efter andra världskriget genom sina höga löner drog arbetskraft till sig från företag som Baumgardts Pianofabrik och dessutom trissade upp det allmänna löneläget. Något som gynnade pianofabriken var det faktum att möbelindustrin var betydande i Linköping. Denna innebar inte någon större konkurrens för Baumgardts om arbetskraften, utan snarare att de kunde använda sig av möbelindustrins utrustning och av dess arbetskraft.

 

Trots att Linköping mer och mer fick en industrikaraktär var det dock ingen traditionellt utpräglad industristad, som t.ex. Norrköping. Det är möjligt att detta gynnade Baumgardts företag, eftersom strukturen var något mjukare i Linköping. Med det något otydliga uttrycket "mjukare" menas då dominansen av hantverk och handel. Trots allt var Baumgardts Pianofabrik ett företag byggt på hantverk och det var aldrig fråga om någon storskalig verksamhet. Kanske var det lättare att verka i en stad, där befolkningen var vana vid tradition, hantverk och ofta också familjeföretag. Under fabrikens tidiga år var företaget synnerligen inblandat i Linköpings företagskrets, eftersom J.O. Baumgardt  var medlem i styrelsen för Linköpings fabriks- och hantverksförening och sedermera vice ordförande i denna under åren 1889-1907. Även konkurrenten Carl August Tenggren satt i denna styrelse[111]. (Här bör rimligtvis ett visst utbyte skett, åtminstone kan man anta att Baumgardts hade ett visst anseende bland de andra företagarna i Linköping.) Å andra sidan fanns det ett par industrier som växte sig riktigt stora och de bör rimligtvis ha tagit mycket uppmärksamhet från de mindre företagen. På 60-talet förändrades Baumgardts Pianofabrik fundamentalt i och med sin nysatsning med en ny fabrik. Några år senare lades pianotillverkningen ut på annan fabrik, vilket var ett klart uttryck för en pågående centralisering. Detta visar måhända att ett litet företag som Baumgardts Pianofabrik inte kunde fortleva i sin tidigare form och inte heller i Linköping.

 

En enkel jämförelse med Wahlbecks Repslageri är tacksam att göra. Även det var ett företag som byggde på ett hantverk, om än ett mer utdöende sådant, i jämförelse med pianotillverkning. Wahlbecks var också ett familjeföretag i flera generationer, som med tiden anpassade sig till de nya tiderna genom att på olika sätt samarbeta med nya och större företag. Så småningom bantades deras produktion i Linköping och slutligen såldes företaget. Jämförelsen visar att dessa båda företag levde under en lång tid och försökte förändras i takt med den övriga samhällsutvecklingen.

 

6. Avslutning

 

6.1 Diskussion

 

Ett utredande arbete ger alltid nya idéer om diskussioner och denna uppsats är inget undantag. Efter avslutat arbete kvarstår tankar om att göra en studie mer inriktad på arbetarnas situation på pianofabriken. Det vore också intressant att noggrannare studera ekonomin, något som inte lät sig göras i denna uppsats, eftersom det materialet inte var tillgängligt för mig. Marknadsföringens utveckling över tid förtjänar också att analyseras mer ingående. Dessutom finns givetvis ett värde i att redogöra för den praktiska utvecklingen av pianot, d.v.s. industrialiseringen av tillverkningen, något som möjligen passar bättre i en musikvetenskaplig disciplin.

 

Kapitlet om Baumgardts Pianofabrik sett ur ett lokalt perspektiv var inte helt oväntat komplicerat att arbeta fram, då allt för lite tid ägnats åt andra Linköpingsföretag under arbetet med uppsatsen. Det fick nu mest karaktären av spekulation och diskussion, som manar till fortsatta studier av liknande företag för att kunna göra en mer omfattande jämförelse.

 

6.2  Sammanfattning

 

Syftet med denna uppsats var att studera Baumgardts Pianofabrik, en småskalig industri byggd på hantverksmässig produktion och då i synnerhet den andra halvan av företagets historia, 1945-1987, som var en period av förändring. En målsättning var att diskutera företaget i en lokal kontext och på detta sätt komplettera exempelvis Linköpings historia. 1900-talet. Uppsatsen bygger på material om Linköpings historia och framförallt på källmaterial ur Baumgardts privata arkiv, samt Gösta Baumgardts manus och intervjuer med denne.

 

Linköping var under 1900-talet dominerat av hantverk och handel, men blev så småningom allt mer en industristad, där få och stora industrier etablerade sig, t.ex. SAAB. Baumgardts Pianofabrik var ett ganska typiskt Linköpingsföretag, då det var byggt på tradition och hantverk. Historien om Linköping är noga utredd, även om inga omfattande studier gjorts om specifika hantverksföretag i staden. Pianoindustrin i Sverige är överhuvudtaget ett i det närmaste outforskat område. Branschen hade en relativt kort blomstringstid under mellankrigstiden och med början på 60-talet tog en dramatisk nedgång vid. Idag finns inga pianofabrikanter kvar i Sverige.

 

1857 började Johan Wilhelm Baumgardts karriär som pianobyggare. Dennes son, Johan Otto startade pianoproduktion i Linköping och byggde upp ett företag som kom att utvecklas i generationer. Fabriken följde med i de flesta moderniseringarna inom branschen och expanderade. Företaget följde i stort de konjunkturer som gällde för de övriga svenska pianoproducenterna och förändrades efter andra världskriget, då en rad rationaliseringar gjordes. Längre fram moderniserades verksamheten ganska radikalt, då det yttre förutsättningarna förändrades.1964 gjordes en av de större satsningarna, då en ny fabrik byggdes. Trots rationaliseringar och krafttag kunde dock inte företaget stå emot det hårda klimatet för pianotillverkare.1968 lades pianoproduktionen ned i Linköping för att läggas ut på annan fabrik, Malmsjö, och 1970 tog Fazer i Finland över tillverkningen. Detta måste ses som ett sätt för Baumgardts att anpassa sig till nya förutsättningar för branschen och industrin i stort sett. Även Baumgardts kände av den övergripande tendensen av centralisering och den nya tiden avkrävde Baumgardts ett nytt slags företagande. I Linköping levde företaget kvar fram till 1987 genom mindre verksamhet, såsom musikaffär och reparationer. Marknadsföringen för Baumgardts Pianofabrik bestod framförallt av tre delar; resor, annonser och försäljningsresor.

 

Baumgardts Pianofabrik framstår som ett ganska typiskt Linköpingsföretag med sin karaktär av hantverk och industri i liten skala. En utförligare studie bör göras av detta och liknande företag i Linköping för att kunna möjliggöra fruktsamma jämförelser.

Käll- och litteraturförteckning

 

Litteratur:

 

Elfström, Gunnar, En bok om Gamla Linköping, Linköping, 1996.

Kjeldsberg, Peter Andreas, Piano i Norge: ”Et undvaerlig Instrument.”, Oslo, 1985.

Lindell, Thord, Hantverk och manufakturer i Linköping, Linköpings fabriks- och hantverksförenings minnesskrift, 1940.

Linköpings fabriks- och hantverksförening 1865-1965, minnesskrift, Linköping, 1965.

Linköpings historia: 5: Tiden 1910-1970, red. Hellström, Sven, Linköping 1981.

Linköpings historia. 1900-talet, red. Nilsson, Hans, Linköping, 1999.

Linköping idag och i det förgångna, red. Claesson, Carl Erik, Linköping, 1965.

Näslund, Hans, Pianobranschen i Sverige: Dokumentation och undersökning utifrån en yrkesmans betraktelser, Uppsala universitet, institutionen för musikvetenskap, CD-uppsats, 1998.

Siepmann, Jeremy, The Piano: The Complete Illustrated Guide to the World’s Most Popular Musical Instrument, London, 1996.

Sveriges handel och industri i ord och bild: Linköping. Avd. 1-3, Stockholm 1905.

Sveriges äldsta företag inom handel, industri, press, penningväsen, sjöfart och andra näringar, red. Forsstrand, Carl, Stockholm,1923.

The Musician’s Piano Atlas, red. Taylor, S.K., Omicron Publ. Ltd, England, 1981.

Wahlbeck, Olle, Rep och repslageri under olika tidsåldrar, Linköping, 1991.

 

Källor:

 

Intervjuer med Gösta Baumgardt:

 

Intervju 1, 23.10.00.

Intervju 2, 6.11.00.

Intervju 3, 26.11.00.

 

Baumgardts privata arkiv:

 

Baumgardt, Gösta, manus.

Baumgardt, Gösta, Historien kring Baumgardts pianofabrik i Sändebrev från Skolmästaregården, nr. 35-56, februari 1998. (Tidningen givs ut av Föreningen Linköpings Läroverkspojkar)

Baumgardt, Jonas, "Släkten Baumgardt", manus.

Baumgardt, Maria, Baumgardts Pianofabrik, specialarbete i historia, Katedralskolan, Linköping, 1992.

Statistik över försäljning.

Sveriges standardiseringskommission, Remissförslag för pianon, mekanisk provning, 1969.

"Baumgardt gör pianon i Arvika", ÖC, 5.9.68.

"De tog det i piano", Linköpingsextra, februari 1999.

Göransson, Nils, "Linköpings instrumentbyggare", ÖC, 19.1.85.

Hasselqvist, Susanne, "Tiden är ute för Baumgardts", ÖC, 24.1.87.

"Inga glada dagar för piano-fabrikörer", okänt ursprung.

"Linköpingsindustri 100 år", ÖC, 26.10.57.

Lugårdh, "Samarbetslust i pianoindustrin", SvD, 7.12.63.

Marks von Würtemberg, Robert, "Min barndoms Linköping", ÖC, 31.12.54.

"Nu har piano-epoken Baumgardt tonat bort", Länstidningen Östergötland, nr.6, 7.2.91.

"Nya svenska skolinstrument", ÖC, 21.12.65.

Percy, Gösta, "Baumgardts pianofabrik - En 100-årig svensk kvalitetsindustri", Musikrevy, Nordisk Tidskrift för Musik och Grammofon, nr.1 1958.

Petri, Gunnar, "Detta ska hädanefter bliva min musik", ÖC, 30.12.87.

Petri, Gunnar, "Här skrivs musikhistoria", Corrinten, nr. 21, december 1981.