Baumgardts Pianofabrik

Av Gösta Baumgardt

Början av berättelsen, fram till 1912, är hämtad ur en artikel i Sändebrev från Skolmästaregården, nummer 35-56, februari 1998. Tidningen utges av Föreningen Linköpings Läroverkspojkar.

Föreningen är sedan 1970 ägare av ett Baumgardt-piano, donerat av fru Carin Leiman (1883-1962). Det hade inköpts hos Baumgardts av hennes far C. Aug. Nylen (1848-1910) för 650 kronor. Nylén var musiklärare på Folkskoleseminariet för män. Pianofabrikören Johan Otto Baumgardt har egenhändigt och som han brukade före leveransen, på tangentlistens baksida, antecknat "JOB 24/4 1897". Pianot har nr 419. I Skolmästaregården invigdes pianot den 8 november 1970 av Jan-Eskil Löfkvist. I samband med pianots hundraårsdag våren 1997 berättade Gösta Baumgardt om den firma som hans förfäder grundat och som han själv drivit.

åt mig först göra en återblick på klaviaturinstrumentens historia. Cittraliknande instrument med strängarna monterade ovanpå en resonanslåda har funnits sedan mycket långt tillbaka i tiden. Tonen åstadkoms genom att knäppa på strängarna. Någon gång på 1400-talet konstruerade några orgelbyggare den första klaviaturen och så småningom kunde man också bygga stränginstrument med klaviatur. Cembalon och klavichordet blev 15-, 16- och 1700-talens klaviaturinstrument.

På cembalon åstadkom man tonen genom en knäppning på strängen. När en tangent trycktes ner påverkades en liten mekanism som knäppte till strängen ungefär som när man använder ett plektrum på en gitarr. Klavichordets spelmekanism var betydligt enklare. I änden på varje tangent satt ett litet plåtbleck. När tangenten trycktes ner vippade bakänden på tangenten upp och blecket slog mot strängen och man fick en ton.

Cembalon hade en gäll och klar ton, men hade den nackdelen att tonstyrkan inte kunde varieras. Klavichordet däremot hade mycket svag ton som var ganska behaglig. Genom att variera tangentanslaget kunde man i någon mån påverka tonens styrka. Men instrumentet var så lågmält, att man helst borde sitta ensam i sin kammare och spela. Många av dåtidens kompositörer hade förvisso stor nytta och glädje av klavichordet i sitt arbete, men önskade sig säkerligen ett mera kraftfullt instrument.

Då hände något! Det var 1709, då en cembalobyggare i Florens, Bartolomeo Christofori, fick en lysande idé. Han konstruerade en spelmekanik där en läderklädd hammare slog an mot strängen när man tryckte ner tangenten. Genom att slå med varierande kraft kunde man påverka tonstyrkan. Man kunde få en stark eller svag ton efter önskan. Man kunde nyansera spelet. Bartolomeo Christofori räknas som uppfinnare av hammarmekaniken och det som sedan kommit att kallas forte-pianot, d.v.s. ett piano som man kunde spela både starkt och svagt på.

Den här uppfinningen uppskattades givetvis av dåtidens kompositörer som såg nya möjligheter för sin musik. Och instrumentbyggarna sporrades till att förbättra sina fortepianon. Mekaniken förbättrades och förfinades också efter hand allt mer.

Det skrevs mycket musik just för pianot i början av 1800-talet: Liszt, Chopin och Schumann för att nämna några, och intresset för pianot ökade allt mer. Det växte upp pianofabriker litet överallt i Europa, särskilt i Tyskland och snart spred sig konsten att bygga pianon även till Sverige.

mitten av 1800-talet fanns i Stockholm Sveriges förnämsta klaverbyggare, Per Rosenwall. Han hade vunnit burskap i Stockholm 1828 och blivit mästare i instrumentmakerihantverket. Han tillverkade förutom hammarklaver och tafflar även hammarflyglar. Han var välkänd för sitt fina hantverk och deltog i internationella utställningar bl.a. i London 1851 och Paris 1855.

Det är nu som namnet Baumgardt dyker upp för första gången i pianosammanhang. År 1834 fick nämligen min farfars far Johan Wilhelm Baumgardt anställning hos Rosenwall. Han var då 23 år och kom att arbeta lika många år hos Rosenwall. Nar han på egen begäran slutade sin anställning fick han följande goda betyg:

Instrumentmakaregesällen J.W. Baumgardten, som varit i condition hos undertecknad i några och 20 år och under denna tid varit verkmästare i 8 år på min Fortepianofabrik och som han nu tänker sig på egen räkning försöka sin lycka, så får jag på det bästa rekommendera honom uti nämnda yrke, som han fullkomligt praktiserat uti, samt stämma Fortepianon, även kännare uti varjehanda av snickareyrket, som härmed intygas.
Stockholm den 2 juli 1857
Per Rosenwall

Johan Wilhelm skaffade sig tämligen omgående en lokal för pianotillverkning på Kammakaregatan 13 i Stockholm. Men för att få tillstånd att tillverka och sälja sina pianon måste han hos Stockholms stads Handels- och Ekonomicollegium ansöka om burskap. Trots sin mer än 20-åriga anställning hos Rosenwall var han nämligen enligt skråväsendets gamla bestämmelser fortfarande bara snickaregesäll. Hans ansökan hade följande lydelse:

Undertecknad anhåller vördsamt att få burskap på Musikaliska Instrumentmakaryrket här uti staden. Alla erforderliga betyger följa. Mästarprof finnes att bese Beswärsgatan nr 14, Gamla Prestgården kallad.
Stockholm den 23 Maj 1859
Johan Wilhelm Baumgardt
Musikalisk lnstrumentmakaregesäll

Den 21 juli 1859 erhöll min farfars far burskap "å Musikaliska Instrumentmakarehantverket" med rätt att kallas mästare och borgare, sedan kollegiet från en präst inhämtat att Baumgardt var till sin vandel välkänd och hade försvarlig kristendomskunskap och från en skollärare att han "skriver en god stil samt läser skrivet ord obehindrat samt räknar de 4 räknesätten i enkla tal". Han uppfyllde således bestämmelserna i Kungl. Fabriks- och Hantverksordningen av 22/12 1846 för behörighet att vinna burskap.

et är svårt att bedöma hur många pianon Johan Wilhelm gjorde i sin verkstad vid Kammakaregatan. Under de 20 år han var verksam där bör han ha tillverkat c:a 150 pianon. Två instrument finns bevarade och i gott skick, det ena i en salong i Musikaliska Akademiens kansli, det andra hos en sonsons sondotter i Linköping, Margareta Baumgardt. Säkerligen kan man hitta flera i Stockholmstrakten.

Två av Johan Wilhelms söner kom att ägna sig åt pianobyggaryrket. Båda lärde sig yrket av fadern. Edward blev så småningom verkmästare på Hoffmans Pianofabrik i Stockholm, Johan Otto, som vi skall följa i fortsättningen, avlade sitt gesällprov 22 år gammal och erhöll då som bevis på det en medalj med inskriptionen "För skicklighet och välförhållande åt J. 0. Baumgardt 3016 1864".

Samma dag tog han fast anställning hos sin far och blev kvar där i fyra år och när han slutade gav Johan Wilhelm sin son följande vitsord:

Instrumentmakaregesällen J. O. Baumgardt som lärt sitt yrke hos undertecknad och arbetat hos mig från den 30 juni 1864 till innestående datum och vill jag hans person såsom gesäll till alla delar rekommendera såväl till uppförande som ock flit till sin förmåga. Varder nu å ömsesidig överenskommelse från mig och arbetet skilt för att å annan ort sin lycka söka.
Stockholm dm 29 juli 1868
J. W. Baumgardt
Fortepiano Instrumentmakare

Och den orten var Linköping. Här fanns åren 1856 till 1885 en pianofortefabrikant som även han kom från Stockholm. Han hette C. A. Tenggren med verkstad i hörnet Djurgårdsgatan-Nygatan. Tenggren var en noggrann och duktig yrkesman och det var hos honom Johan Otto Baumgardt fick sin anställning 1/8 1868. Hos Tenggren arbetade också två av dennes bröder. Tillverkningen bestod av pianoforten och tafflar. efter knappt tre år begärde Johan Otto avsked för att starta egen tillverkning tillsammans med en av C. A. Tenggrens bröder. Även betyget från Tenggren finns bevarat och lyder:

Instrumentmakaregesällen J. O. Baumgardt, som arbetat hos undertecknad sedan den 1 augusti 1868 till nedan skrivne dag har under nämnda tid uppfört sig nyktert, troget och arbetsamt och mig till nöjes fullgjort sina åligganden, är på begäran min kondition ledig och rekommenderas synnerligast för verkställande av fortepianostämningar. Linköping den 1 maj 1871
C. A Tenggren
Pianofortefabrikant

a, så startade de, Johan Otto Baumgardt och Adolf Tenggren, sin pianofabrik i juni 1871 under namnet Baumgardt & Co. och det var på Nygatan 48 i en gård som gick under namnet Gamla Lancastergården (S:t Kors kv. nr 59a). Det var f.ö. samma år som Kinda Kanal öppnades och den 20 november detta år kunde man läsa i Corren att "första bantåget var i rörelse härstädes i lördags eftermiddag då lokomotivet Thor begav sig ut för att prova de nyutlagda skenorna".

Redan vid den här tiden fanns en hel del tysk facklitteratur om pianobyggnad som var till god hjälp för nyetablerade pianofabrikanter. Varje tillverkare hade sina egna idéer om utförandet av järnram, resonansbotten och stall. Men det var mycket experimenterande och resultatet blev instrument av varierande kvalitet En noggrann ritning i naturlig storlek över strängarnas sträckning och infästning var nödvändig för beställning av mekanik och klaviatur från specialfabriker, framför allt i Tyskland.

De första instrumenten som tillverkades vid verkstaden Nygatan 48 - mitt för Pilens backe - hade en stomme helt i trä men fram på 1880-talet försågs träramen med en gjutjärnsram som stabiliserade konstruktionen och bidrog till att instrumenten höll stämningen för längre tid. Järnramarna göts bl.a. på ELGE-verken och på Boxholms Bruk. Det mesta i trävaror köptes in på sågar kring Linköping. Ädelträ och faner och ibland även resonansträ köptes från trävarufirmor i Stockholm och Göteborg. Strängtråd och div. beslag tog man ofta från Tyskland via specialfirmor i pianodelar i bl.a. Köpenhamn.

Så skulle allt detta bearbetas och monteras till ett piano. Det fanns ju ingen elektricitet, så allt var beroende av en belysning som bestod av fotogen- eller gaslampor. Uppvärmningen av lokal och limhällar skedde med ved. Antalet anställda var på 1890-talet ungefär fem man, varav kanske tre duktiga i snickeri och polering, en man för järnramsbearbetning, strängspinning och besträngning och en femte för diverse andra arbeten. Min farfar deltog naturligtvis själv i det mesta, men särskilt i montering av mekanik och klaviatur samt stämning.

Den totala verkstadsytan var var kanske på 200 kvadratmeter. Men för att få en bild av verkstadens utseende får man använda litet fantasi. Där fanns kanske fem rejäla hyvelbänkar - allt snickeri gjordes ju för hand på plats. Upplagda på bockar framför hyvelbänkarna låg pianoryggar som skulle resonansas och besträngas och så småningom förses med det yttre snickeriet, d.v.s. pianomöbeln. I ett hörn av verkstaden fanns en spisliknande värmehäll och limpannor och där försiggick hoplimning av trä till både resonansbottnar och pianomöbeln. Alla möbeldelar skulle faneras och till det behövdes en hel mängd spännverktyg och mallar. Det luktade litet skarpt av polityren som bestod av schellack och sprit. Allt skulle ju handpoleras. Från en annan del av verkstaden hördes ihärdiga knackningar och slag när järnramen bearbetades och borrades. Ett hundratal hål skulle göras för hand. Ett lätt surr hördes från ett annat håll. Där spanns bassträngarna. I ett litet avskilt rum hade man placerat pianon som var så gott som färdiga för leverans och där satt min farfar av och till och stämde instrumenten. Utmed väggarna och i ställningar låg virke av olika slag för torkning. Framåt sekelskiftet måste det ha varit oerhört trångt i verkstaden.

Farfar reste också ut till gods och gårdar för att stämma och reparera flyglar och pianon. Det gav ett bra tillskott i kassan om försäljningen gick dåligt. Han och hans kompanjon hade ju anställda som skulle ha sin regelbundna veckolön. På 1870- och 1880-talen tillverkades också ett antal tafflar och orgelharmonier.

I en liten anteckningsbok har farfar skrivit upp köparna till de första 30 instrumenten: nr 1, brukspatron Tisell på Hättorp; nr 3, landshövding Bergman; nr 6, häradshövding Schreiber; nr 7, en taffel, musikdirektör Törnwall; nr 13, häradshövding Grönlund. Många skollärare och kantorer köpte, liksom företagare som garvaren Linde (nr 18) och bokhandlaren Henric Carlson (nr 15). Och storbönderna hörde gärna av sig på höstkanten - om skörden blivit bra.

gifte sig min farfar med en knektdotter från Slaka, Christina Nestor. Allt ifrån 15-årsåldern hade hon arbetat som tjänstepiga bl.a. i Stockholm men under åtskilliga år dessutom haft anställning hos fru Lindeberg som drev Stora Hotellet i Linköping. Farmor var en duktig kvinna och genom sparsamhet hade hon lyckats samla ett ett stort kapital. Det var säkerligen bl.a. detta som gjorde att farfar vågade sig på att 1882 köpa en fastighet i centrala Linköping, tomten nr 26 i S:t Kors kvarter med adress Apotekaregatan 8. Priset var 20.700 kronor. På tomten fanns bara ett hus, byggt i slutet av 1700-talet. Det låg utmed gatan och hade under åren 1852-1872 varit Linköpings posthus och var nog i ganska dåligt skick. Redan två år senare lät han uppföra det stora trevåningshuset och 1895 ett liknande, fast mindre, även de med fasad mot Apotekaregatan. Husen renoverades i mitten av 1980-talet och ingår i den gamla fina husraden som begränsas av Nygatan och Storgatan.

1891 avled farfars kompanjon och han blev nu ensam ägare av företaget. Det måste ha gått bra att sälja instrumenten, som tack vare annonsering och deltagande i olika utställningar blev kända långt utanför Östergötland. På Stockholmsutställningen 1897 var företaget representerat och fick diplom och bronsmedalj i hård konkurrens med bl.a. många stockholmsfabriker. Det vanligaste sättet att visa upp sina produkter i slutet av 1800-talet var att delta i lantbruksutställningar och flera prismedaljer visar att firman deltagit i sådana i bl.a. Skänninge, Vadstena och Linköping.

nder senare delen av 1800-talet växte antalet pianofabriker i rask takt och vid sekelskiftet fanns det ett 20-tal. Linköpingsfabriken sysselsatte väl omkr. 1900 högst 10 man. Efterfrågan var nu så stor att det var nödvändigt att skaffa ändamålsenligare lokaler för att kunna öka produktionen. Farfar hade väl länge planerat för en ny fabriksbyggnad på tomten vid Apotekaregatan men nu blev det av och år 1901 var den färdig, en tegelbyggnad i två våningar och källarvåning med en totalyta på c:a 400 kvm och placerad på bakgården i vinkel mot gathuset.

Man kan fråga sig vad det berodde på att så många pianon kunde säljas i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Svaret är väl att det var ganska goda tider. Industrialiseringen gjorde att även "vanligt folk" kunde a råd att köpa t.o.m. ett piano. Det var ju ett stabilt och värdesäkert objekt att lägga sina pengar på. Det höjde statusen att ha ett piano i hemmet och många ville lära sig spela. Det hörde till god uppfostran att särskilt flickorna skulle kunna spela piano. Dessutom fanns ju inga alternativa investeringsobjekt, ingen radio eller TV, inga bilar och inga frestande utlandsresor. Det var goda tider för pianofabrikörer.

Det måste ha varit en stor dag för Johan Otto när han 1901 kunde flytta in i den nya fabriken. Den låg till höger inne på gården och syntes inte mycket från gatan. Nu hade han alla aktiviteter förlagda till Apotekaregatan 8. Sedan 1895 bodde han med sin familj, hustrun Christina och två pojkar, Nils och Jonas, på andra våningen i det gamla posthuset som rustats upp och försetts med affärer i gatuplanet. I de andra gathusen fanns fina lägenheter som gav hyresinkomster. I en gårdslänga hade Harzells bageri börjat sin verksamhet och på tomtens sydvästra del lät han uppföra virkesförråd och skjul för förvaring av bl.a. pianolådor. Där fanns också avträden. I hörnet upp mot fabriken hade familjen sitt lusthus och mitt på gården stod flaggstången omgärdad av vackra prydnadsbuskar, det gamla, imponerande äppelträdet inte att förglömma. Det bar utsökt fin frukt ännu på 1960-talet.

Pojkarna Nils och Jonas, som vid det här laget blivit vuxna karlar, 23 resp. 21 år, kunde nu bistå med ett och annat och min farmor Christina - eller Kerstin som hon kallades - var säker ett gott stöd för farfar. Nils stora intresse var musik och framför allt att spela piano. Efter fyra år vid läroverket övergick han till Linköpings Organistskola och avlade examen där 1896. Sedan studerade han vid det 4-åriga folkskollärareseminariet i Linköping och fick avgångsbetyg därifrån den 7 juni 1900. Hans bästa betyg var i musik - ett stort A. Under några år därefter hade han tjänst som folkskollärare och kantor, bl.a. på Öland. Men dessemellan hjälpte han till i pianotillverkningen.

Brodern Jonas, mer hemfallen åt bokliga studier, tog studenten vid läroverket 1901 och genomgick Göteborgs Handelsinstitut. Under ett antal år var han e.o. kammarskrivare vid tullverket i Stockholm. Båda bröderna var, vilket kanske bekymrade farfar, ganska medelmåttiga vad gällde praktiskt handlag.

den nya fabriken fanns det man mest saknat tidigare: Tillverkningen kunder göras mer rationell. Lokalerna var tack vare stora fönster och de nyinstallerade gaslamporna ljusa och behagliga att arbeta i. Farfar kunde nu anställa några nya medarbetare, främst duktiga snickare och polerare. Några utvalda fick lära sig att bygga in mekanik och klaviatur. För det arbetet krävdes extra stor handaskicklighet. Arbetsbördan blev naturligtvis stor för den som skulle sköta både tillverkning, inköp av material och försäljning. Det blev därför en stor lättnad för farfar när en av de gamla medarbetarna hade lärt sig att stämma och även kunde hjälpa till med litet annat.

Av allt att döma gick företaget tämligen bra. Men farfar började komma upp i åren och det kändes säkert bra för honom att låta sönerna efter hand ta över en del av arbetet. De behövde ju också ta del av hans kunnande. År 1905 började min far Nils arbeta arbeta i företaget - för gott, visade det sig - och 1909 kom även min farbror Jonas hem från Stockholm. År 1906 gifte sig Nils med en smålandsflicka, från trakten av Pataholm, och de flyttade in i det senast byggda, "lilla huset" utmed Apotekaregatan. Jonas, som ännu så länge var ogift, bodde liksom föräldrarna i det "gamla posthuset". Hela familjen Baumgardt var nu samlad på Apotekaregatan.

Generationsväxlingen i företaget tycks ha gått ganska bra. Nils förmåga att hantera pianot och den allmänna känsla för instrumentet, som en duktig pianist får, var säkert till fördel både i tillverkningen och försäljningen. Jonas ägnade sig i första hand åt den ekonomiska skötseln av företaget och fastigheten. Han var duktig stilist och lyckades med välformulerade säljbrev skapa nya kundkontakter över hela landet.

Det fanns fortfarande en liten bit av tomten som inte var utnyttjad. Farfar hade nog länge önskat en bättre lokal för utställning av färdiga pianon och sönerna var nog inte sena att stödja honom. På norra sida av "posthuset" fanns utrymme för för tillbyggnad mot det nya, eleganta grannhuset. Kring årsskiftet 1911/1912 sattes bygget i gång. Men farfars krafter hade nu börjat svika och när den nya, fina utställningslokalen var färdig i början av oktober, var han sjuk och kunde inte lämna sängen. Men han ville med egna ögon se detta sitt sista projekt fullbordat och man bar då ner honom för den branta trappan och han fick se och lyssna på sina pianon i den nya utställningen och konstatera, att det här sista inte blev så dumt det heller. Några veckor senare, den 29 oktober 1912, avled han. Han var då 70 år gammal. Hans hustru Christina avled två år senare, den 10 oktober 1914, 76 år gammal.

Vid min farfars bortgång hade firman tillverkat 1.000 pianon. Det här var uppbyggnadsskedet - det kanske mest intressanta i företagets historia.

u var det dags för sönerna Nils och Jonas att på bästa sätt förvalta arvet efter sin far: en fastighet i centrala Linköping med tre bostadshus i ganska gott skick, en fabriksbyggnad, 11 år gammal, och en väletablerad småindustri för tillverkning av pianon. Bröderna hade ju s.a.s. vuxit upp med pianofabriken och sedan flera år deltagit i arbetet både i tillverkningen och i kontorsarbetet. Det var nu drygt 40 år sedan starten och man hade tillverkat c:a 1000 pianon. Farfar hade lärt upp många duktiga medarbetare och flera hade varit med ända från början och var väl insatta i sina olika arbetsuppgifter. Instrumenten var vid det här laget välkända för sin vackra ton och gedigna utförande. Inte minst bidrog väl deltagandet i den stora Stockhomsutställningen 1897 till detta. I en artikel i Arvika Tidning kunde man läsa följande den 13 augusti 1897:

"Firmans utställda pianon, hvaraf ett i svart, ett i valnöt och ett i ek, visade ett mycket tilltalande yttre, ja rent konstnärligt arbete, som måste draga uppmärksamheten till sig. Men icke allenast det yttre är ett mästerverk. Då vi profspela instrumenten finna vi något ännu värdefullare, en ton, fyllig och klangfull, men på samma gång mjuk och behaglig. Det är därför inte alls underligt, att firmans instrument af flere framstående pianister erhållit de amplaste loford särskilt för tonens fyllighet och stora omfång. Firman har ock från sina talrika kunder fått mottaga det lifligaste erkännande. Å 6 utställningar har firman haft pianon exponerade och å samtliga tillerkänts första pris, hvarjemte den å industri- och slöjdutställningen i Malmö erhöll hedersdiplom för orglar. Pianofabrikationen, som är i raskt framåtskridande, kan räknas till en af vårt lands, ja, äfven utlandets förnämsta i afseende på instumentens goda egenskaper."

nder perioden 1907 - 1912 hade det sålts c:a 50 pianon om året. Fram till år 1917 låg försäljningen bara något över den nivån. Krigsutbrottet 1914 skapade osäkerhet hos allmänheten. Arbetslösheten ökade och linköpingsborna fick känna på ransoneringar av livsmedel. Parallellt med livsmedelsbristen och den sociala nöden steg de politiska spänningarna i landet. Intresset för pianoköp var under sådan förhållanden ganska litet. Svårigheten med importen av tyska och franska spelmekaniker hämmade också den svenska pianoproduktionen. Det var bekymmersamt för alla svenska pianofabrikanter och det fanns uppemot 25 stycken.

Som en föjd härav bildades den 25 mars 1917 Svenska Pianofabrikantföreningen för att tillvarata den svenska pianoindustrins intressen i olika avseenden. 22 svenska pianofabrikanter ingick från början i föreningen, nämligen följande, upptagna efter omsättningens storlek:

AB Östlind & Almqvist Arvika
Piano fabriks AB Gustafsson & Ljungqvist Norrköping
J.G. Malmsjö Göteborg
Rålins Orgel&Pianofabrik Åmål
C.H. Billbergs Piano fabriks AB
AB F. Frankel & Co Stockholm
AB Gefle Orgel-& Pianofabrik Gefle
C.B. Pettersons Orgel & Pianofabrik Herrljunga
Aug. Hoffman Stockholm
Löfmark & Haglund Malmö
C.J. Svahnqvist Stockholm
AB J.P. Löfbergs Piano fabrik Stockholm
AB Skandinaviska Orgel- & Piano fabriken Stockholm
John Petterson Stockholm
Bergqvist & Nilsson Stockholm
J.O. Baumgardt Linköping
Nordensson & Sonesson Helsingborg
Engström & Johannesson Eftr. Stockholm
Efr. Rapp Stockholm
Otto Andersson Stockholm
Axel Pettersson Stockholm
J. Ljunqvist Stockholm

Fabrikerna Ekström i Malmö och Nyström i Karlstad hade i april 1917 ännu ej ingått som medlemmar i föreningen men borde enligt föreningens sekreterare ingå i en planerad "trust", d. v. s. sammanslagning av ett antal fabriker. Den svenska pianoindustrins totala produktion beräknades 1917 uppgå till 2.700 instrument. I en promemoria angående en ev. sammanslagning av den svenska pianoindustrin framhålles nödvändigheten av att de svenska pianofabrikerna samarbetar. Man rekommenderar en ekonomisk fusion varigenom de nu konkurrerande företagen uppginge i ett gemensamt aktiebolag. Antalet fabriker borde reduceras till 4 eller 5 st. En enda fabrik vore idealet. Hur det gick med dessa förslag får vi se lite längre fram. Det kunde vara intressant att storleksmässigt jämföra de olika fabrikerna. Enligt tillgänglig statistik var antalet årligen tillverkade instrument för tiden 1912-1920 följande:

Statistiken för Nyström i Karlstad och Rålin i Åmål, två ganska stora tillverkare som också gjorde orglar, är osäker och har ej tagits med här. Det fanns de här åren ytterligare ett 10-tal mindre tillverkare. Det kan konstateras att vår fabrik var en av de mindre och att konkurrensen mellan de olika tillverkarna var stor. Importen av pianon var också betydande.

Omkring 1908 kunde Nykvarns kraftstation leverera elektrisk ström till några större industrier i Linköping men i första hand användes elen till belysning. Flera möbelfabriker hade vuxit fram och haft en viss framgång. Det var till fördel för Baumgardts då man lättare kunde rekrytera folk på orten som hade erfarenhet av träbearbetning och ytbehandling. En annons i Östgöta Correspondenten den 21/11 1916 tyder på det:

TILL PIANOFABRIK Skicklig mekanikuppsättare och justerare ävensom skicklig snickare erhålla stadigvarande anställning. Skriftliga eller personliga ansökningar jämte betyg till BAUMGARDTS PIANOFABRIK Linköping.

Förhoppningsvis kunde också några duktiga pianoarbetare från Gustafsson & Ljungqvist i Norrköping höra av sig. Flera omständigheter tyder på att bröderna Nils Och Jonas tänkte satsa på en utvidgning av rörelsen. Kring 1915 lät de dra in el i fabriken och anskaffade de vanligaste träbearbetningsmaskinerna, cirkelsåg, rikt- och planhyvel, bandsåg och putsmaskin. Källarvåningen som tidigare använts som lager gjordes nu om till maskinverkstad. En enda kraftig el-motor fick betjäna alla maskinerna, en i taget.

Det kunde synas djärvt, kriget pågick ju fortfarande i Europa, men man såg nu trots allt bättre tider framför sig. Minskningen av pianoimporten under kriget hade lett till ökad efterfrågan på svenska pianon. Sedan något år hade man haft planer på att bygga till en våning på fabriken och nu blev det av. Det var år 1917.

Just det året blev firman upptagen som "kunglig hovleverantör". Det var en utmärkelse man fick ansöka om hos Kungl. Hovförvaltningen. Efter noggranna undersökningar av ett företags produkter, ekonomi, företagsledning, allmänna anseende mm fick man så, om man uppfyllde kraven, ett skriftligt bevis och ett konstnärligt diplom med företagets och innehavarnas namn och h.m. konungens underskrift, i detta fall Gustav V. Det var väl inte utan en viss stolthet man hängde upp hovleverantörsdiplomet på väggen i pianoutställningen, ett bevis på att företaget nu var väl etablerat och med gott anseende ute i landet och i själva kungliga huvudstaden. Vid Gustav V:s död 1950 upphörde utmärkelsen att gälla. En ny ansökan gjordes och beviljades. Ett nytt diplom erhölls, undertecknat Gustav VI Adolf. Att vara kunglig hovleverantör gav lite extra status åt firman och i ett 40-tal år var alla pianon märkta J.O.Baumgardt - Kungl. hovleverantör.

År 1917 hade man lyckats knyta en mycket duktig pianofackman till fabriken. Han hette Rickard Aminoff. Redan som 15-åring hade han fått anställning på pianofabriken Gustafsson & Ljungqvist i Norrköping. 1902 fick han sitt gesällbrev med vitsordet "hedrande". Han erhöll samtidigt en medalj med inskrift "För skicklighet och välförhållande", f.ö. samma medalj som farfar Johan Otto Baumgardt erhöll 30/6 1864.

Ungefär vid den här tiden anställdes flera duktiga yrkesmän, som kom att stanna i företaget i många år. Särskilt kan nämnas: Eric Svensson, uppvuxen i Linköping, skicklig snickare/resonansmakare. Arvid Olsson med värdefull erfarenhet från Nyströms orgel & pianofabrik i Karlstad, besträngare och förstämmare. Anton Ahlqvist, skicklig snickare och polerare som arbetat på pianofabrik i Herrljunga. Nämnas bör också trotjänarna Axel Frenzel och Herman Eriksson, som var med redan på farfars tid. Eriksson etablerade sig som privatstämmare kring 1920 men Frenzel var företaget trogen i mer än 50 år. Alla dessa fem blev belönade med Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj i guld vid en högtidlighet på Stora Hotellet den 15 november 1950. Mer om detta senare.

Pianoindustrin var kanske den första som med hjälp av sammanslagningar av fabriker försökte komma till rätta med dålig lönsamhet. Ett tidigt exempel på vad man idag kallar branchrationalisering. 1917 bildades Förenade Piano med säte i Arvika. Tillverkningen av märkena Billberg i Göteborg, Rålin i Åmål, Gefle Pianofabrik och Petterssons Pianofabrik i Herrljunga upphörde därmed helt. Malmsjö, Östlind & Almqvist och Gustafsson & Ljungqvist fortsatte däremot verksamheten men helt i det nya företagets regi. Så småningom kom även Gustafsson & Ljungqvist att försvinna som pianomärke. Av sju pianofabrikat fanns sedan bara Malmsjö och Östlind & Almqvist kvar med gemensam till verkning i Arvika. Företaget introducerades på fondbörsen under namnet AB Förenade Piano- och Orgelfabriker. Genom börsintroduktionen avsåg man att göra företaget till Sveriges största och främsta inom sitt område och var så under en lång följd av år. Bröderna Baumgardt med sin lilla fabrik såg detta både som ett hot och en utmaning och frestades inte att ingå iden s.k. trusten. Med de duktiga medarbetare som anställts de senaste åren borde man kunna möta konkurrensen, ansåg de.

Hittills hade produktionen byggt på beprövade konstruktioner från fadern Johan Ottos tid. Det var ganska tunga och klumpiga instrument försedda med diverse utsmyckningar i både trä och mässing. Men de vackra ljuslampetternas tid var nu förbi. Pianon med en renare, förenklad exteriör blev mode. Det gällde att vara med i konkurrensen och nödvändigt att komma med nyheter både med avseende på konstruktion av strängsystem och utformning av det yttre.

Kring 1920 lanserades ett helt nytt piano som passade bra in i dåtidens smak. Det var 132 cm högt och gjordes i 3 - 4 olika utförande på över- och understycke och med variationsmöjligheter i utformningen av stödbenen (konsolerna) för klaviaturen. Pianot gick under beteckningen "Mensur 7" och blev en stor framgång. Nu anlitade man en reklamfirma som framställde en folder med foton på några av modellerna och säljande text. Den sändes till musikhandlare, kantorer och andra som kunde vara intresserade. I texten talade man om fördelar med att välja just ett BAUMGARDT-piano. Här ett exempel:

Korssträngat med kraftig, upp till stämstocken gående järnram. Mycket stabilt. Elfenbensklaviatur. Repetitionsmekanik av högsta klass. Mycket lättspelt. 10 års garanti. Förmånliga avbetalningsvillkor med handpenning efter önskan.

I början av 1900-talet gällde vid köp av pianon samma som senare vid köp av FORD-bil. Man kunde få vilken färg som helst bara man valde svart. Det var rationellt för fabrikanten, inga problem med inköp av dyra ädelfaner. Päronfaner skulle det vara. Det var bästa underlaget vid handpolering av svarta pianon, det hade en fast och tät struktur. Men i slutet av 1920-talet började man alltmer följa möbelmodet och övergå till "ädla", utländska träslag som mahogny och valnöt. Nu fick man pröva på att arbeta med fanertyper där träets naturliga struktur och mönster framträdde under den transparenta lackytan. Genom att spegelvända faneren mot varandra fick man ett vackert mönster över hela framsidan på pianot. Pianots utseende betyder mycket i försäljningsögonblicket. En skicklig fanerare var guld värd.

arje pianofabrik med självaktning måste kunna tillverka flyglar. Malmsjö hade med stor framgång gjort sådana redan i slutet av 1800-talet. Så även senare Ekström, Östlind & Almqvist m.fl. Flygelns konstruktion är mycket olik pianots. Strängarna ligger horisontellt och anslås underifrån av spelmekanikens klubbor. Mekaniken ligger ej öppen och lätt åtkomlig som på ett piano. Sammansättningen av spelmekanikens alla delar måste ske utanför instrumentet på ett speciellt arbetsbord. När detta komplicerade arbete är klart skjuter man in mekaniken under strängarna. Då skall allt från tangent till klubba och sträng fungera. Flygeln är ju även till form och format olik pianot. Den är mer svårhanterlig i produktionen och kräver stora utrymmen. Framgången med "Mensur 7"-pianot sporrade till nya satsningar och då naturligtvis tillverkning av flyglar. Förvisso ett vågspel.

Kring 1920 anställdes en tysk i 25-årsåldern som arbetat på flera tyska piano fabriker och fått inblick i bl.a. flygeltillverkning. Han hette Adolf Schaller och visade sig vara en energisk och kunnig person. Som jag nämnt tidigare fanns mycket tysk facklitteratur om piano- och flygeltillverkning som bröderna studerat omsorgsfullt. Nu hade man tillgång till en person med praktisk erfarenhet från Tyskland och dessutom flera duktiga "gamla" medarbetare som kunde bidra med olika moment. När man bestämt sig för flygelns format gjordes en ritning i naturlig storlek på ett tänkt strängsystem, alla mått för järnramen noterades och så småningom kunde man börja arbeta med en trämodelI efter vilken järnramen så småningom skulle gjutas. Säkert förekom mycket resonemang om olika detaljer under resans gång.

Eric Svensson, som ju var resonansmakare, svarade för snickeriet med gjutmodellen i trä, ett kvalificerat uppdrag. Så kunde man efter något halvår gjuta den slutliga järnmodellen, men inte på Ödeshögsverken, som gjorde våra pianoramar, utan på ett tyskt gjuteri, Elisabethhütte, troligen på rekommendation av SchalIer. När så ramen kom från Tyskland arbetade verkmästare Aminoff och Schaller fram en slutlig ritning för resonansbotten, strängsystem och stämstock. Utformningen av alla möbeldelar, sarg, klaff, notställ, pedalverk och ben krävde också detaljerade ritningar. Här samarbetade verkmästaren med Anton Ahlqvist, skicklig och noggrann möbelsnickare.

Nu fanns ett underlag för framställning av den första flygeln och det praktiska arbetet kunde påbörjas. Svepningen av sargen var ett svårt moment. Kring en kraftig trämodelI i flygelns format limmades ett antal skikt faner med hjälp av specialtillverkade spännverktyg. Allt var noga förberett. Det måste gå snabbt. 7-8 man var inkopplade på det här arbetsmomentet. När så slutligen den kraftiga trästommen med resonansbotten, steg (stall) och strängar var färdig återstod något mycket viktigt: monteringen av mekanik, klaviatur och pedalverk. För detta ansvarade Adolf SchalIer. Både mekanik och klaviatur var av tysk tillverkning och mekanikfabriken tillhandahöll ritning och monteringsanvisningar. Mekanikens diskant-, mitt- och basparti var indelade efter den strängindelning som översänts till Tyskland.

Så var då den första flygeln, efter mycken svett och möda, färdig för leverans, svartpolerad, 150 cm lång, 7 1/4 oktaver. I annons i Östgöta Correspondenten 15 december 1922 med rubrik BAUMGARDTS FLYGLAR kunde man läsa:

Numera tillverka vi även flyglar av en typ, som ej kräver större utrymme än ett piano. Dessa instrument äro ej mer än en och en halv meter långa men ha en underbart stor och fyllig ton

Denna första flygel kom att följas av ytterligare ett 20-tal i storlekarna 150 och 193 cm. De sista tillverkades år 1948 i mycket vacker modell i polerad mahogny. Flyglarna var uppskattade för sin vackra ton och gedigna utförande. Att ej flera tillverkades berodde på att fabriken ej var dimensionerad för så utrymmeskrävande instrument och att det var lönsammare med pianotillverkning.

-talet var en hygglig period för fabriken. Produktionen hade under åren ökat till uppemot 100 per år. och reparationsverksamheten gav ett bra tillskott. Även fastigheten med hyreslägenheter och affärer gav bra bidrag till familjerna. Jonas hade 1917 gift sig med en Göteborgsflicka, Kerstin, och hade nu två barn, Majken Christina född 1919 och Gunnar född 1920. De bodde i "gamla posthuset". Nils och Nana, som gift sig redan 1906, hade nu i mitten på 20-talet 3 pojkar, Nils född 1907, Stig född 1919 och Gösta född 1924. De bodde i det mellersta huset på 3:e våningen. Fabriksgården var väl inte särskilt barnvänlig på dagtid. Man fick se till att man inte var i vägen när exempelvis hästskjutsar lossade sin last av virke eller pianon packades i lådor för att sedan transporteras med bil till järnvägen. Men när arbetet på fabriken var slut för dagen hade vi barn gott om plats för lekar och upptåg. Särskilt minns jag en kall vinter när en liten plätt av gården spolades och vi kupde åka skridsko. Min pappa uppskattade inte när jag kom in på kontoret med en skridsko på foten och en i handen och ville ha hjälp med att fästa skridskon som lossnat. En annan vinter byggdes det upp en skidbacke av bräder så vi kunde åka både kälke och skidor ända ut till gatan. Och alla barnen lärde sig cykla här fast det var trångt mellan husen.

Många av arbetarna hade kommit upp i ålder. Det var därför bra när man ibland lyckades anställa några unga pojkar som av eget intresse ville börja arbeta på fabriken. Särskilt tänker jag då på Walter Fredriksson som började 1925 och Nils Aminoff som började 1933. Båda var vid anställningen 15 år och kom direkt från skolan. Fredriksson blev efter några år sammansättare och lärde sig av Schaller konsten att bygga in mekanik och klaviatur även i flyglar. Han blev så småningom pianostämmare men slutade tyvärr 1939 i samband med krigsutbrottet då efterfrågan på pianon nästan helt upphörde för en tid och det blev dåligt med arbete.

Nils Aminoff var son till verkmästare Rickard Aminoff och hade redan som pojke "gått i pianolära" hemma hos fadern. Han satte sig mycket snabbt in i olika sysslor och blev skicklig sammansättare av både pianon och flyglar. Som förman för mekaniksammansättningen lärde han under åren upp många nya förmågor. Under ett antal år tjänstgjorde han som försäljare i vår affär på Apotekaregatan. Han var vår kanske skickligaste piano tekniker och han ställde alltid upp även efter att han slutat hos oss om vi behövde hans hjälp med flygelreparationer.

Under 10- och 20-talet hade flera mindre fabriker lagts ner men i stället startades några nya som så småningom skulle växa sig stora. Svenska Pianofabriken i Sundbyberg 1920. Nordiska Pianofabriken i Vetlanda 1926 och Nylund & Son i Uppsala 1935. Konkurrensen ökade nu ytterligare och det var därför viktigt att Baumgardts kunde erbjuda marknaden ett nytt, intressant piano. En nykonstruktion som lanserades under namnet Lilla Standard bidrog till att försäljningen kunde hållas på hygglig nivå.

Det var, jämfört med tidigare modeller, ett litet instrument med enkel design och gjordes i början endast i björkfaner som genom betsning kunde göras både i mahogny- och valnötsfärg. Det var lättare i hanteringen på fabriken än tidigare modeller och kunde säljas till ett förhållandevis lågt pris. Dessutom hade det bra klangresurser. "Baumgardts Lilla Standard endast 112 cm högt, brilliant i ton, billigt i pris" kunde man läsa varje måndag i Corren, omedelbart efter förlovningsannonserna. Det var en pianomodell som kom att vara kvar i produktion i drygt 25 år. I slutet på 40-talet gjordes några mindre förändringar i utseendet och det döptes då om till modell "Chopin".

1930 hade man en stor utställning i Stockholm då den möbelstil lanserades som kom att gå under namnet "Funkis". Östlind & Almqvist i Arvika presenterade då ett helt nytt minipiano som bara var 90 cm högt. Genom nyhetens behag och smart marknadsföring blev det omedelbart en stor framgång. För att möta den konkurrensen började flera andra pianofabriker att skissa på ett liknande piano. Men det var inte helt enkelt. Man ville ju inte kopiera Östlind & Almqvists konstruktion. I de här låga instrumenten kunde man inte på sedvanligt sätt placera spelmekaniken ovanför klaviaturens bakre del, lätt tillgänglig för service Den måste i stället monteras under klaviaturen vilket medförde krångliga överföringar av kraften från anslaget på tangenten till klubbans tillslag på strängen. Efter mycket funderande och kontakter med mekanikfabriken RENNER i Tyskland lyckades man på Baumgardts komma fram till en lyckad lösning på detta. Men dessförinnan hade man arbetat febrilt på att beräkna och tillverka modell för järnramen och resonanslådan som skull bära upp strängsystemet. Utformningen av möbeln vållade inga bekymmer. Det gick åt mindre trä och faner p.g.a. det lilla formatet. Det var utfört i funkisstil med raka linjer.
1933 hade man det första instrumentet färdigt och det döptes till "Pianett" och var 90 cm högt. 1945 omarbetades exteriören till ett mycket lyckat utförande i mjuka linjer och svängda ben, ett graciöst litet piano som döptes till "Menuett". 46 sådana exporterades till Argentina åren 1945 -1947.

1930-talet kom att präglas av olika kriser inom politik, handel och industri och det fick pianoindustrin känna av. Sporrad av framgångarna med "Lilla Standard" och "Pianett" och för att stimulera försäljningen konstruerade man under 1934 ännu ett piano som i storlek låg mitt emellan de andra två. Det döptes till "Lill-Piano", var 104 cm högt och gjordes genom åren i många olika exteriörer. et första var leveransklart i början av år 1935, och 15 stycken levererades till Argentina på 1940-talet. Det sista lämnade fabriken 1965, då omdöpt till "Sonatin".

november 1938 avled Nils Baumgardt, bara 60 år gammal. Han hade varit verksam i företaget sedan 1905. Som duktig pianist med förmåga att bedöma pianon både klangligt och spelmässigt hade han bidragit med värdefulla insatser i konstruktionsarbetet. Han var allmänt uppskattad bland musikfolk och framgångsrik säljare. Företaget hade drivits som handelsbolag och Nils och Jonas haft lika andelar. Nils andelar övergick nu på sönerna eftersom Nils hustru Nana avlidit redan 1932. Äldste sonen Nils var jurist och 31 år gammal, Stig studerande 19 år och Gösta studerande 14 år. Jonas Baumgardt, nu 58 år, kom nu ensam att ta hand om bolagets skötsel. Väl insatt i företagets och fastighetens ekonomi och dessutom i god personlig kondition var detta en självklar lösning. Verkmästare Aminoff, som nu varit nästan 20 år i företaget, fick större befogenheter och blev ett gott stöd under de besvärliga år som följde i krigets skugga.

Vi är nu framme vid hösten 1939, tiden för andra världskrigets utbrott. Familjen Nils hem upplöses nu. Nils j:r gifter sig och har en tjänst som tingsdomare i Norrköping. Stig som avlagt examen vid Malmö handelsgymnasium fullgör värnplikten och Gösta flyttar in hos sin farbror Jonas och faster Kerstin i f.d. posthuset. Christina har sedan 1938 varit i Frankrike för studier. Gunnar tog studenten våren 1939 och fullgör nu värnplikten. Gösta kan därför överta det rum som Gunnar förut haft och blir s.a.s. barn i familjen hos sin faster och farbror ända fram till våren 1944 då han tar studenten.

1939 har fabriken inte mindre än 5 konstruktioner och storlekar på pianon. Dessutom 2 flygelmodeller, 150 och 193 cm långa. Det stora sortimentet var både en styrka och en svaghet. Visserligen kunde man alltid erbjuda en passande storlek men leveranstiden kunde ibland bli lång p.g.a. svårigheter att hålla rätt modell i rätt träslag i lager. Leveranser av spelmekaniker och andra tillbehör från utlandet kunde också bli försenade, särskilt under krigsåren. Tyskarnas fabriker blev mer eller mindre förstörda och efter 1941 kunde svenska fabriker bara köpa mekaniker från Frankrike eller England och då i begränsad omfattning. All import var under krigsåren reglerad av de svenska myndigheterna. Eftersom det inte fanns någon svensk tillverkare av mekaniker var de svenska pianofabrikerna helt beroende av de utländska mekanikfabrikerna.

För att bättre kunna förhandla med myndigheterna om bl.a. tilldelning av valuta för de så viktiga mekanikinköpen bildades en förening "Sveriges Pianoförbund" där både pianofabrikanter och pianohandlare var medlemmar. Förbundet lyckades utverka tillstånd om inköp av mekaniker som något så när täckte fabrikernas behov. Fördelningen av mekanikerna sköttes från förbundets kansli så att varje fabrik fick det antal mekaniker som behövdes för att hålla produktionen igång. Det var då viktigt att varje fabrikant förde en korrekt statistik för varje år på antalet tillverkade instrument eftersom det låg till grund för tilldelningen av mekaniker.

I början av 1950-talet lät Sveriges Pianoförbund utarbeta en instrumentbok med förteckning över alla då aktuella pianofabrikat, inländska som utländska. Där finns tillverkningsnummer och tillverkningsår angivna och man har möjlighet att med hjälp av ett pianos istämplade tillverkningsnummer utläsa tillverkningsåret. En värdefull information för folk i branschen men även för den som tänker köpa ett begagnat piano.

Den allmänna depression som lade sig över landet efter börskraschen i USA 1929 och den efterföljande Kreugerkraschen inverkade negativt på pianoförsäljningen under större delen av 1930-talet. Antalet sålda Baumgardt-pianon uppgick under perioden 1926 -36 till c:a 100 per år. I instrumentboken med förteckning över pianotyp, mekanikfabrikat, sammansättare, uppbyggare, köpare samt leveransdatum kan man följa varje instrument och se hur pianona kom att spridas ut över landet. Att försäljningen trots kriget med undantag för 1940 ändå gick hyggligt berodde på att musikhandlarna inte kunde importera pianon som före kriget och nu i stället köpte svenska. De svenska fabrikerna gick för fullt och från 1941 hade man på Baumgardts minst ett års leveranstid.

Jonas Baumgardt var framgångsrik i sitt arbete att skaffa återförsäljare och studerar man instrumentboken kan man konstatera att alla något så när stora städer hade en Baumgardt-försäljare. I Stockholm fanns två återförsäljare som sålde bra och år 1942 etablerades förbindelse med Sveriges största och mest ansedda musikfirma, AB Waidele i Göteborg, som kom att bli företagets största kund. Men som sagt, köparna fanns över hela landet och försäljningssiffrorna började peka åt rätt håll.

ret är 1947. Gunnar har efter studentexamen och militärtjänst också läst 1 år på Schartaus handelsskola, avlagt ingenjörsexamen på Stockholms tekniska institut och haft anställning på Electrolux i Motala. Gösta har efter studentexamen gjort militärtjänst, genomgått Norrköpings handelsgymnasium och arbetat 1 år som skeppsklarerare i Stockholm. Jonas Baumgardt är 67 år och har inget emot att nu överlämna i varje fall en del ansvaret på den yngre generationen. Och nu börjar Gunnar, 27 år, och Gösta, 23 år, för gott i verksamheten.

Gunnar och f.ö. även Christina hade hjälpt sin far tidigare på kontoret och det föll sig naturligt att han nu började där. Det var ett gammaldags kontor. Minns hur farbror Jonas satt på en enkel pianoskruvstol utan ryggstöd vid ett stort skrivbord i ek med mängder av stora och små lådor och jalusi som hastigt kunde dras ner över alla papper på bordet. Praktiskt och bra om det kom in oönskade personer när man exempelvis portionerade ut avlöningspengar på fredagarna. Över skrivbordet hängde en oansenlig lampkupa med en 40 W glödlampa. Där fanns också ett stort kontorsskåp med hyllor och lådor och en stor utdragbar skiva där den stora och tunga dagboken var placerad, lätt åtkomlig. I ett hörn fanns ett enkelt tvättställ för kallvatten.
Det fanns ytterligare ett skrivbord, mycket vackert och stilfullt, i polerad valnöt som min far satt vid på sin tid. Intressant p.g.a. den blyertsanteckning, knappt synlig, som fanns innanför en låda där man kunde läsa:

Åt Nils och Jonas att använda under sin skoltid och så får di skaffa sig ett lika dant om di så önskar Linköping den julafton 1897 Eder fader Otto Baumgardt.

Det moderna på kontoret bestod av en ganska ny engelsk skrivmaskin av märket Imperial, inköpt av Christina något år tidigare. Dock, tror jag, ingen elektrisk räknemaskin. Inbyggt i en vägg fanns ett gammalt kassaskåp som man lätt kunde forcera med hjälp av en kofot som det senare visade sig. Pianoutställningen, med plats för 7-8 pianon, några korgstolar och bord, låg i direkt anslutning till kontoret och hade entré från gatan där valvet upp till S:t Korsgatan är idag. Man kunde gå in i utställningen från gatan och via kontoret komma in i fabriken, praktiskt och bra.

Fabriksbyggnaden från 1901 var rejält byggd från början och vad gäller det yttre alltjämt i någorlunda gott skick. Men pianon och maskiner är tunga pjäser och frestade hårt på golven som nu var dåliga. Väggar och tak var grådaskiga av damm och ålder och hela interiören gjorde ett ganska dystert intryck. Belysningen bestod av s.k. skomakarelampor som hängde i sina sladdar och gav hjälpligt ljus vid hyvelbänkar och maskiner. I takställningar ställde man upp pianodelar i arbete och trä som behövde lufttorkas. Utmed väggar, som ej var upptagna av skåp för verktyg, stod diverse träbitar i väntan på att bearbetas. Många arbetsmoment producerade en stor del spån och damm, som lade sig till ro någonstans. Så var det på alla träindustrifabriker innan effektiva fläktar och utsugningsanordningar kom i bruk. Var och en fick hålla rent vid sin arbetsplats och några gånger i veckan tog eldaren hand om avfallet och använde det som bränsle i ångpannan. Trängseln bland arbetsstycken av olika slag och mer eller mindre färdiga pianon var betydande.

Fabriken bestod av två sammanbyggda huskroppar som tyvärr inte låg i plan med varandra. Den större var i fyra plan om vardera 150 kvadratmeter, den mindre i tre plan om vardera 40 kvadratmeter. Hiss, som drogs för hand, fanns från 2:a till 4:e planet. Den rymde ett stort piano. Mellan 1:a planet, källareplanet, där maskinverkstaden var, och 2:a planet var en ganska trång trappa. Trappan till övriga plan var däremot väl tilltagen på bredden och "gåvänlig". Fönstren var stora och släppte in ljuset bra.

Fördelningen av momenten i tillverkningen var följande:

Den större huskroppen

1:a vån. = källaren, större rummet
Maskinverkstad: cirkelsåg, rikthyvel, planhyvel, fräsmaskin och putsmaskin för fanerade ytor. En 10 hkr motor drog en axel försedd med två remskivor för varje maskin, d.v.s. en drivskiva och en O-skiva.
Betjäning: en maskinsnickare och en putsare.

1:a vån. = källaren, mindre rummet
Pannrum: En ångpanna för fabriken. En normalpanna för det s.k. posthuset.
Betjäning: en eldare/diversearbetare.

2:a vån. större rummet
Resonansmakeri med tillverkning av grundstomme, stämstock, steg, resonansbotten samt färdigställande av hela resonanslådan. Här fanns borrbord och borrmaskin för järnram och stämstock samt en bandsåg och en mindre borrmaskin - fyra hyvelbänkar.
Betjäning: en stommakare och två till tre resonansmakare.

2:a vån. mindre rummet
Besträngningsavdelning med spinnmaskin för bassträngar.
Betjäning: en besträngare/förstämmare.

3:e vån. större rummet
Uppbyggnads- och handpoleringsavdelning - fyra hyvelbänkar Betjäning: tre - fyra uppbyggare/polerare.

3:e vån. mindre rummet
Sammansättningsavdelning - fyra hyvelbänkar.
Betjäning:två - tre sammansättare och en klavlaturarbetare.
Här arbetade också då och då en pianostämmare.

4:e vån. större rummet
Uppbyggnads- och poleringsavdelning - tre hyvelbänkar.
Betjäning: tre uppbyggare/polerare.

4:e vån. mindre rummet
Sprutlackeringsavdelning med sprutrum, kompressor och utsugningsfläkt. Rondell-polermaskin.
Betjäning: en sprutlackerare/maskinpolerare.

Den mindre huskroppen

1:a vån.
Kontor 15 kvm och utställning 35 kvm - tidigare skildrat.

2:a vån.
Faneringsavdelning med stor handdriven press, faneringsbord och en hyvelbänk.
Betjäning: en fanerare.

3:e vån.
Användes 1947 till lager av div. material.

Till rörelsen hörde också ett skjul för förvaring av pianolådor och ovanpå det en vind för virke och faner. För det större virket som inköptes varje höst hyrdes ett antal fack i en torklada vid hamnen.

Så såg Baumgardts Pianofabrik ut när Gunnar och jag började här 1947. Skulle vi kunna rationalisera tillverkningen? Det fanns en hel del att göra.

Kontorsarbete var inte min starka sida. Ville hellre arbeta med det praktiska ute i fabriken och sätta mig in i hela tillverkningsproceduren. Verkmästare Aminoff kunde jag lära mig mycket av och det fanns ju flera skickliga och erfarna personer bland personalen att fråga till råds och naturligtvis kunde jag när som helst vända mig till farbror Jonas som ju hade den längsta erfarenheten av branschen. Redan vid årsskiftet 1947-48 fick jag ansvara för inventeringen av allt i fabriken och lärde känna var allt material lagrades och vad det användes till. Det fanns grejor litet överallt. Gammalt och nytt i skön blandning. Gamla mekanikdelar såsom hammarlag och dämningar sedan första världskriget, som ej längre var användbara, fanns i ganska stort antal. Gamla omoderna pianomöbeldelar låg och tog upp mycket utrymme. En sanering av hela fabriken var nödvändig. Vi såg behoven av förändringar men vi fick skynda långsamt. Även om efterfrågan för tillfället var god så manade farbror Jonas till försiktighet. Men allteftersom vi kunde öka produktionen ökade optimismen och vi kunde genomföra många förbättringar.

fterfrågan på våra pianon var alltså god tack vare det stora antalet återförsäljare. Men kapaciteten på fabriken var otillräcklig i förhållande till efterfrågan. En stor del av de anställda var 60 år och äldre, skickliga men kanske lite trötta. I slutet av 40-talet och början av 50-talet slutade några av åldersskäl och unga, duktiga pojkar kom i stället som lärdes upp för olika uppgifter. Här vill jag särskilt nämna Bo Hejdström, Göte Granat och Sören Edoff.

Många förbättringar gjordes för att underlätta produktionen. Nya golv lades in och transportvägarna belades med plåt. Effektiva lysrörsarmaturer sattes upp vid alla arbetsplatser. En ny planhyvel och fräsmaskin köptes och varje träbearbetningsmaskin försågs med separat motor. Eftersom allt gick att sälja kunde vi med smärre ändringar använda oss av lite omoderna pianomöbeldelar som varit lagrade kanske i 10 år. Ett visst överlager av mekaniker kom också till användning. På så sätt beredde vi plats för annat. Alla pianon levererades vid den här tiden i trälådor per järnväg och inpackningen skedde antingen på gården eller i ett litet trångt utrymme framför hissen. I vilket fall som helst måste man bära pianot med eller utan låda i selar nerför en trappa med 5-6 steg och därefter lasta på bil ute på gården. En besvärlig procedur, som vi slapp ifrån när vi 1949 flyttade uppsträngningen och gjorde den till packrum. Lastningen kunde sedan ske direkt ut på bilflaket genom en nyöppnad dörr. Något senare byggdes hissen om så att den drevs med en telfer och gick ända ner till bottenplanet. En ny ångpanna installerades också.

Försäljningen var en viktig del av arbetet på kontoret och Gunnar tog allt mer över den delen från sin far. Telefonen utnyttjades flitigt men det skrevs också mycket brev. Handlarna gjorde ibland personliga besök för att övertala oss till ytterligare leveranser utöver redan beställda. Många musikhandlare hade dålig ekonomi och betalning skedde i stor omfattning med växlar som vi i vår tur kunde diskontera i banken. Det var ett ganska tungrott system och vi hade en välfylld växelbok med alla förfallodagar angivna. En växel kunde omsättas många gånger innan ett piano var slutbetalt. I Linköpingsområdet sålde vi själva våra pianon. Privatkunderna måste tas emot på bästa sätt och visades nästan alltid runt i fabriken. Att de sett tillverkningen underlättade ofta orderskrivningen. Många köpte kontant men vi kunde också erbjuda avbetalning upp till 3 år. Avbetalningarna skedde som regel direkt till oss i affären. Pianon hyrdes också ut för eventuellt senare köp. Ett regelbundet återkommande arbete var uträkningen av personalens löner varje fredag. Gunnar svarade för det. En arbetsrapport som var och en lämnat in för veckan låg till grund för uträkningen, som var ganska tidskrävande trots att vi anskaffat en modern Facit räknemaskin. Det fanns ett 40-tal ackordspriser för varje pianomodell och det gällde att läsa rätt i listan. Lönen utbetalades i sedlar, kronor och ören och pengarna hämtades på banken efter vår specifikation. Före hemgång på fredagen brukade vi gå runt till var och en med pengarna som var inlagda i kuvert som inkommit med post under veckan. Trevligt för den som var frimärkssamlare!

esande för olika leverantörer av exempelvis lack, faner och trä hörde av sig med jämna mellanrum och visade vad de hade att erbjuda. Fanerförsäljare hade med sig prover från olika fanerblock. Ibland kunde vi inhandla ett block efter prov men bäst var att välja ur större partier genom besök hos de olika firmorna. Handelsresandena var som regel trevliga personer som inte bara pratade för sin vara utan också kunde berätta ett och annat om våra kollegor och deras problem och erfarenheter. Ert särskilt intressant och viktigt besök var när den danske grossisten i pianodelar, Knud Danielsen, hälsade på. Han hade förbindelse med alla pianofabriker i Skandinavien och representerade flera viktiga tyska tillverkare av pianotilIbehör bl.a. mekanikfabriken Renner. Det var en mycket trevlig och kunnig man med stor kännedom om branschen och man kunde få reda på ett och annat som hände utanför den egna fabriken.

Ett besök som emotsågs med en viss spänning var när Arne Waidele, en av direktörerna i Sveriges förnämsta musikföretag, hade anmält att han avsåg hälsa på för att prata pianon. Företaget hade sitt säte i Göteborg och dit hade vi levererat pianon sedan många år. Nu hade man också övertagit en affär i Stockholm, Jacobssons Pianomagasin. Vi hade sedan långt tillbaka haft en representant i Stockholm som sålt bra. Men den firman var på tillbakagång och Waideles hade nu önskan att sälja våra pianon även i Stockholm. Det här torde ha inträffat 1948 eller 1949 och kom att ha stor betydelse för oss i fortsättningen. Arne Waidele hade tagit in på Frimurarehotellet dit vi var inbjudna för förhandlingar. Det slutade med en överenskommelse att Waideles tills vidare skulle göra inköp av BAUMGARDT-pianon motsvarande en tredjedel av vår årsproduktion. På en så stor order fick vi givetvis lämna fördelaktigare villkor än vad som var vanligt men det kändes tillfredsställande att få en så stor kund som dessutom var punktlig betalare vilket inte var vanligt i branschen. Om jag inte minns fel avslutades det hela med en god lunch, där även min faster Kerstin och min fru Anna-Britta var inbjudna.

Gunnar och jag hade i slutet av 40-talet hunnit bli "varma i kläderna" och vi kunde konstatera att allt gick åt rätt håll. Vi tillverkade nu något mer än 200 pianon/år och vi såg möjligheter att öka efter hand.

Farbror Jonas och faster Kerstin hade länge talat om att på något sätt belöna våra gamla trotjänare. Hösten 1950 inbjöds hela personalen till en middag på Stora Hotellet. Särskilt inbjudna var:

	anställd	tj.år
Pianostämmare Herman Eriksson	1902	21
Uppbyggare/polerare Axel Frenzel	1905	45
Verkmästare Rickard Aminoff m. fru	1916	34
Resonansmakare Eric Svensson m. fru	1916	34
Uppbyggare/polerare Anton Ahlqvist m. fru	1919	31
Besträngare/förstämmare Arvid Olsson m. fru	1919	31

Inbjudna var också självklart den närmaste släkten:
Christina Önfelt, Stig, Gun och Anna-Britta Baumgardt. Nils och Birgit Baumgardt, Bollnäs och Lennart Önfelt hade inte möjlighet att komma. Efter middagen överlämnades till de sex under högtidliga former:

Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj i guld - andra storleken - med konungens bröstbild- att i gult och grönt band å bröstet bäras för långvarig och trogen tjänst
Stockholm 15 november 1950.

Att den gamla fabriken var otidsenlig och på sikt måste ersättas med något nytt var vi på det klara med. Kommunen planerade ett nytt industriområde och 1951 bestämdes om köp av en tomt vid Industrigatan i kvarteret Agronomen. 1952 byggde vi en virkeslada där för lufttorkning av virke som köptes in varje höst.

I april 1951 fick jag möjlighet att deltaga i en 3-veckorskurs för ingenjörer i arbetsledning och industriell ekonomi. Arrangör var Sveriges Industriförbund. Vi höll till i Arbetsledareinstitutets lokaler vid Regeringsgatan i Stockholm. Några intressanta veckor och trevligt besök av familjen över en helg.

Sortimentet av pianon bestod 1952 fortfarande av modeller från 20- och 30-talet. C:a 50 % av tillverkningen var Lilla Standard, 20 % Lill-piano, 20 % Pianett och 5 % mensur 7 och 9. Totalt 55 pianon levererades under 40-talet till Argentina. 1948 tillverkades de två sista flyglarna.

ågot om tiden 1953 - 1958.
Våra svenska konkurrenter arbetade liksom vi för högtryck. Nylund & Son och Nordiska Pianofabriken hade större och modernare fabriker och båda gjorde pianon som sålde bra. Vi var i stort behov av att komma med nyheter. Verkmästare Aminoff var insatt i hur arbetet kunde läggas upp vid framtagning av en ny pianokonstruktion, det vill säga rita ett strängsystem och efter det tillverka en trämodelI för gjutning av järnramar. Ritningen till modellen mensur 9 fanns i någorlunda gott skick. Det beslöts att jag med bistånd av Gunnar och verkmästaren skulle göra en ritning på en förminskad upplaga av mensur 9. När den var färdig uppdrog vi åt en erfaren modellsnickare, som hette Malmborg, att utföra modellramen i trä efter vår ritning. Efter den modellen göts sedan en järnmodelI vid Ödeshögsverken efter vilken sedan serieramar kunde gjutas. Så återstod tillverkning av alla mallar för borrning av hål för stämnaglar och stift i järnramen. Under tiden hade resonanslådan med resonansbotten, stämstock och steg (stall) gjorts färdig efter ritningsunderlaget, och nu kunde järnramen efter borrning och ytbehandling passas in ovanför resonansbotten. Eric Svensson svarade för resonansmakeriarbetet och anpassade järnramen så att det blev rätt "tryck" på resonansbotten när strängarna väl monterats. När så möbeldelarna anpassats på den besträngade stommen tog vår förste sammansättare Nils Amnehoff hand om den komplicerade inmonteringen av spelmekanik och klaviatur. Efter ett antal stämningar var så pianot slutligen färdigt för provspelning. Först då kunde man bedöma om pianot hade de goda klangresurser man eftersträvat. Jag minns hur spännande det var att provspela det första exemplaret av varje ny pianomodell och att höra pianostämmarnas utlåtande och senare givetvis våra kunders. Modellen kom att kallas 121 efter sin höjd i cm. Det första levererades 12 maj 1954. Totalt tillverkades 329 st.

Det var viktigt för Gunnar och mig att ibland få komma ut och träffa andra pianofabrikanter och pianohandlarna. Här betydde Sveriges Pianoförbund mycket. Några gånger om året kallades medlemmarna till möte i Stockholm då saker av intresse för branschen diskuterades. Farbror Jonas och sedan Gunnar var med i styrelsen. I början av 50-talet förlades Sveriges Pianoförbunds årsmöte till Karlstad och farbror Jonas och jag gjorde sällskap dit. Chefen för Nyströms Pianofabrik, konsul Bo Nyström var ordförande vid mötet och tillika värd vid en fin middag i det Nyströmska hemmet. Många pianofabrikanter hade mött upp och det var intressant att träffa så många inom samma gebit. Vi fick göra besök på fabriken som var lika gammalmodig och sliten som vår, fast mycket större. En modern virkestork, som stod för sig ute på gården, väckte allmänt intresse. Trots att vi ordnat små torkar på flera ställen inne i vår fabrik och noga strölade virket i takställningar så måste vi då och då anlita en snickerifabrik för trätorkning. Det innebar tidsödande transporter och vi kunde inte alltid få trä torkat när vi behövde det. Efter en tid bestämde vi oss för köp av en s.k. högtemperaturtork. Den levererades 1953 av Svenska Fläktfabriken i en enhet och placerades längst in på gården. Tyvärr måste farfars och farmors gamla lusthus offras. En liten järnbaneväg drogs från intags- och uttagsfönstret i maskinverkstaden och in i torken. Nu var torkningen av trä inte längre ett problem för oss.

1953 skaffade vi en ny Arboga borrmaskin för järnramsborrning. Att borra järnramar var ett tungt och enformigt jobb. C:a 225 genomgående hål för stämmnaglarna i en godstjocklek på 6 mm och c:a 160 mindre hål för strängstift. En estländare, Alexander Soidla, utförde i många år bl.a. det här arbetet. Hans fru Linda skötte städningen i affären och kontoret. De bodde i det s.k. mellanhuset. Alexander hade också åtagit sig att hålla rent och snyggt på gården och trottoaren. Flera av våra anställda hyrde i olika omgångar lägenhet i det huset. Allt eftersom produktionen ökade blev vi tvungna att också använda några lägenheter till lager. Vi hade bra hyresgäster såväl i lägenheterna som i affärerna. Hyran betalades månadsvis på fabrikskontoret.

1954, när tillverkningen började flyta ganska bra och efterfrågan var stabil, började våra funderingar kring möjligheterna att bygga en ny fabrik att ta fart. Vi ville gärna se Birger och Olle Lagers moderna fabrik i Vetlanda och det mötte inget hinder från deras sida. Vi åkte i Gunnars gamla präktiga Dodge 38. Farbror Jonas var också med och vi fick gå runt och titta på det mesta. Det var en ganska stor anläggning, Allt var byggt i ett plan och vi kunde lätt konstatera fördelarna med det. Det var en givande studiedag och enda gången vi alla tre var borta från fabriken.

Fackligt sett hörde bolaget som arbetsgivare till Träindustriförbundet och de anställda till Träindustriarbetareförbundet. Inför en ny löneavtalsperiod måste lönerna förhandlas om mellan parterna som från sina respektive förbund erhållit grundläggande direktiv. Förhandlingarna skedde ofta i det s.k. mellanhuset och i närvaro av Träindustriarbetareförbundets lokala ombudsman. Farbror Jonas eller Gunnar representerade företaget. Det mesta arbetet var ackordsatt och vissa arbeten, exempelvis fanering och polering kunde vara uppdelade i ett 20-tal detaljackord. Eftersom vi hade 4-5 pianomodeller var det många ackord som skulle justeras och alltid uppåt. Varje arbetare kallades för sig till förhandlingsbordet och framförde med stöd av ombudsmannen vilken ändring han ansåg sig ha rätt till. Ett problem för företaget var att SAAB-anställda hade ett högt löneläge vilket hade en tendens att driva upp lönerna hos oss. För det mesta uppstod inga tvister men någon gång kunde det köra ihop sig innan man kom fram till en uppgörelse. Det hela resulterade i en diger ackorsprislista som sedan användes vid uträkning av veckolönerna.

Modell 121 sålde bra. Musikskolor, kantorer m. fl. som hade särskilt stora krav på tonen valde gärna en 121:a. 1954 påbörjade vi projekteringen av ett nytt piano som skulle ersätta Lilla Standard, som varit i produktion i mer än 20 år. På ganska kort tid tog vi fram ett piano i samma format och exteriör som Lilla Standard, men med en kraftigare järnram. Vi kallade det modell 116 efter höjden i cm. Det första blev färdigt i januari 1955 och blev helt enligt våra förväntningar. Totalt tillverkades 1.210 st. Nu hade vi två nykonstruktioner att presentera för våra återförsäljare, vilket påverkade försäljningen positivt.

1954 gick verkmästare Rickard Aminoff i pension efter 38 år och väl förrättat värv. Han hade haft en många gånger besvärlig ställning mellan cheferna och arbetarna men klarat balansgången bra. Nu gjordes en uppdelning av arbetsledareansvaret. Nils Amnehoff svarade för den pianotekniska delen, Elis Anderson och Tore Wallin för ytbehandlingen vch John Forsberg för maskinverkstaden. Några medarbetare hade slutat och under 50-talet gjordes en del nyanställningar. På den pianotekniska sidan exempelvis Börje Johansson, Sören Edoff, Lennart Kristofferson och Gustav Göransson. Bo Hejdström som började hos oss 1946, 22 år gammal, var nu bortsett från Nils Amnehoff den äldste i tjänsten som mekaniksammansättare.

John Forsberg, som var skicklig maskinsnickare, ersatte den gamle hedersmannen Viktor Lundqvist i maskinverkstaden. På uppbyggningen skedde också en föryngring med estländaren, perfektionisten Michel Kamberg och på resonansmakeriet blev Erik Andersson en mycket värdefull medarbetare.

Sture Johansson, som börjat hos oss 1949 och arbetat som besträngare och förstämmare i flera år, lärde sig av vår nestor i pianostämning, Einar Wallin, till pianostämmare och avlade stämmareexamen på Musikaliska Akademin. Han svarade i fortsättningen tillsammans med Ola BurelI, skicklig stämmare också han med examen från akademin, för alla stämningar på och utanför fabriken.

Att iordningsställa klaviaturer, som köptes från särskilda klaviaturfabriker, var ett bra nybörjararbete. Man kunde snart konstatera om det var en yngling med anlag och känsla för pianoarbete. Börje Johansson, Sören Edoff och Lennart Kristofferson hade alla börjat som "klavpojke" för att så småningom övergå till det kvalificerade arbetet som sammansättare av mekanik och klaviatur. Inge Nilsson började som 16-åring på klavmakeriet där man även fick iordningsställa pedalverket. Inge var rask och noggrann och därtill musikalisk och när platsen som besträngare blev ledig blev han en utmärkt efterträdare till Sture Johansson.

Folke Petterson, den självsäkre faneraren, som ställde upp på det mesta utan att knorra, ville byta till resonansmakare och då lyckades vi få en erfaren ersättare i Bruno Wallin, bror till Tore Wallin på poleringen, båda skickliga yrkesmän.

Göte Granat var också han på ytbehandlingen och hade börjat hos oss i mitten på 40-talet som "klavpojke". Göte var stark och villig att göra lite av varje. Han lärde sig så småningom till maskinpolerare och svarade de sista fem åren för sprutlackeringen. En annan skicklig polerare var Axel Larsson, amerikanaren kallad. Han hade arbetat på fabriker i Amerika och hade lite nya idéer.

Elis Andersson kom till oss i mitten av 40-talet för att ta över arbetena med färgsättning (betsning) och sprutlackering. Han hade redan då lång erfarenhet från möbelfabriker och visade sig vara en skicklig fackman med stor arbetskapacitet. 1954 blev han förman och stannade hos oss till 1964 då han gick i pension.

Birger Gustavsson och Jacob Johansson var två lite äldre snickare med erfarenhet från möbeltillverkning. Gustavsson svarade i många år för putsning av alla möbeldelar till pianot men var liksom Jacob Johansson även duktig på tillverkning av Pianobänkar och ben (konsoler) till rondomodellerna.

Så några ord om Nils Karlsson, eldaren och diversearbetaren, "Kalle" kallad. Han var lugn, sävlig och stark, egenskaper som var nödvändiga för det tunga jobb han hade. Det kunde vara uppläggning av virke i brädgården eller på fabriken, bärning i trappor av tunga bördor, packning och lastning av pianon, renhållning på fabriken, eldning och hjälp till alla som behövde ett handtag och det var många. Egentligen ett omöjligt uppdrag men Kalle strävade. Var han sjuk någon enstaka dag blev det genast kris. I 20 år hade han detta påfrestande arbete.

Det hade blivit tradition att vi ordnade en liten fest för personalen uppe i fabriken någon vecka före jul. På uppbyggnadsavdelningen bereddes plats för en stor bordsskiva där min faster Kerstin, Gunnars mamma, med bistånd av "Fröken", trotjänarinnan, dukade upp till kaffe med härliga, hembakade kakor. Och dessutom några fantastiskt goda, mycket uppskattade "Boston"-tårtor från gamla Linds bageri. Några mindre, provisoriska bord hade ordnats med dukar och blomster och alla fick sitta på medhavda pallar och bänkar av olika slag. Farbror Jonas välkomnade och tackade för gott arbete under det gångna året och önskade alla god jul. Det var ett roligt och uppskattat avbrott i arbetet. Birger Gustavsson tackade med sedvanlig pondus och önskade familjerna Baumgardt god jul.

Tomtar, finns dom? Ja, i varje fall på den tiden, på Baumgardts pianofabrik. Varje julaftonskväll var det viktigt att gå runt i fabriken och ställa ut ett fat med gröt och mjölk, ett ljus och en tändsticksask, en uppsättning på varje avdelning. Det fick man inte glömma och gröten måste vara tillagad med omsorg och kärlek. Det var en mycket gammal tradition och ett tack till hustomten för att han vakat över fabriken under det gångna året.

Vår ålderdomliga fanerpress, där man fick spänna tryckborden med handkraft, hade tjänat ut. Nu gjordes 1956 en stor investering i en ny hydraulisk fanerpress, en stor och tung bjässe som vi inte kunde få på plats med mindre än att vi fick ta upp ett hål i väggen mot Apotekaregatan och lyfta in den med kranbil. Till utrustningen hörde också en limspridare med roterande valsar. En ny bandsåg till resonansmakeriet inköptes också ungefär samtidigt. Vi hade nu bytt ut eller renoverat de flesta maskinerna.

1956 låg årsförsäljningen på 273 pianon. Tillverkningen flöt efter omständigheterna bra men trängseln överallt i fabriken var besvärande. En del omdisponeringar hade gjorts. Uppsträngningen och järnramsborrningen fanns nu på 3:e våningen och stora hallen på 4:e planet hade delats av så att det förutom poleringsavdelningen blev ett rum för slutjustering av mekanik och klaviatur och ett ljudisolerat rum för slutstämning. Tidigare hade stämning utförts lite var som helst där det fanns plats och bland buller och bång. Även på sammansättningsavdelningen hade vi byggt ett separat stämmarrum.

Pianostämmaren har förvisso en viktig funktion på en pianofabrik. Men duktiga pianostämmare var det inte så gott om. Vi vet att farfars far Johan Wilhelm och farfar Johan Otto själva stämde sina pianon. Pianostämmare Herman Eriksson, som är omnämnd tidigare, berättade för mig en gång att han kärt sig grunderna av min farfar men antydde att han själv kommit fram till en metod som gav en skönare och mustigare ton åt pianot. Eriksson hade säkert ett mycket gott gehör och provade olika sätt att temperera ett piano, d.v.s. att stämma in den s.k. stämcirkeln, som är grunden för den fortsatta stämningen. För att ett nystämt piano skall låta bra i det mänskliga örat laborerar man där med undersvävande kvintintervaller och översvävande kvartintervaller. Det tar lång tid att lära sig en fullkomlig temperering.

På Baumgardts hade vi alltid en skicklig förste stämmare med examen från Musikaliska Akademin. Våra besträngare fick lära sig grunderna av honom och det anslogs viss tid till undervisning på fabriken. Flera musiker med intresse för pianostämning lärde sig också hos oss och avlade prov på akademin.

I Stockholm fanns förr en utbildning till pianostämmare för synskadade. De uppnådde stor skicklighet, avlade sin examen och var sedan värdefulla medarbetare på pianofabrikerna. Här är några av våra pianostämmare genom åren: Herman Eriksson, Arvid Olsson, Valdemar Karlsson, Einar Wallin, Ola Burell, Sture Johansson, Kjell Johansson och Rolf Edholm.

I maj 1955 köpte jag min första bil, en Volkswagen, och Gunnar bytte ut sin Dodge strax därefter mot en Volvo 444. Nu fick vi möjligheten att med personliga besök bättre hålla kontakten med våra återförsäljare, en nödvändighet i konkurrensen. Fr.o.m. 1956 gjorde vi årliga säljresor. Gunnar tog södra Sverige och jag norra. Som regel åkte man i väg i början av mars och i Norrland var det full vinter. Den vanligaste traden var Norrköping-Katrineholm-Eskilstuna-Uppsala-Gävle och sedan alla kuststäderna upp till Umeå. Där ställde jag bilen och tog sedan buss utefter kusten till Luleå. Vid några tillfällen tog jag tåget vidare till Boden och Kiruna. På hemvägen fick också Östersund, Ljusdal, Borlänge och Bollnäs ett besök. Gunnar genomkorsade Småland, Blekinge och Skåne, Västergötland och Halland. Ett besök hos Waidele i Göteborg ingick alltid. Vid några tillfällen besökte han också Visby, Köpenhamn och Oslo. Våra kundbesök hade alltid förannonserats per brev eller telefon och vi hade med oss säljbroschyrer med foto på aktuella modeller ,och lämnade all tänkbar information om våra pianon. Ibland kunde det vara lämpligt att bjuda på ett restaurangbesök för att underlätta affärerna. Det gällde ju att komma hem med en välfylld orderbok. De personliga besöken hade stor betydelse och kontakterna per telefon gick sedan så mycket lättare. Bilarna kom ju till nytta också i många andra sammanhang. Fanerleverantörer fanns bl.a. i Mjölby, Norrköping, Stockholm och Oskarshamn och det var alltid bäst att se fanerblocken på ort och ställe. Sågat virke som furu, al och gran köpte vi oftast från ett sågverk i Tranåstrakten. Det tog några dagar varje höst att mäta in årsbehovet där. Folkvagnen användes också av personalen vid reparationer och stämningar utanför fabriken.

Reklam i olika former var en nödvändighet. Återförsäljare måste ha trevliga och informativa broschyrer att sätta i händerna på sina kunder och de ville gärna ha skyltmaterial av olika slag. Tidningsannonsering var också viktig och handlarna ville ibland ha annonsbidrag för att annonsera om våra pianon. Vid några tillfällen kostade vi på annonser i veckotidningspressen. I Linköping hade vi några år reklam bakpå bussarna och då med någon säljande slogan exempelvis "Baumgardts Dominant svenskt piano i topp" eller "Baumgardts Pianon - det hör till god ton". De här formerna av reklam kostade en hel del men det hände också ibland att vi kunde få gratisreklam vid reportage om fabriken i någon musiktidskrift eller i samband med någon utställning vi deltagit i.

1957 var det 100 år sedan Johan Wilhelm startade sin pianotillverkning i Stockholm och detta måste uppmärksammas eftersom det hade stort reklamvärde. All annonsering detta år hade detta som huvudtema och i Linköping ordnade vi en separatutställning i stora salen i då ganska nybyggda "Folkets Hus" vid Ågatan. Vi ställde ut ett tiotal instrument, en taffel, en flygel och pianon från olika tidsperioder. Corren uppmärksammade det hela med en stor artikel. I anslutning till jubileet inbjöds personalen till en festmåltid på restaurang Druvan.

1957 blev farbror Jonas sista aktiva år efter 48 år i företaget. Under dessa år hade han inte varit sjuk eller borta från arbetet mer än några få dagar men i augusti drabbades han av en stroke. Efter en kort tid på sjukhuset fick han komma hem och blev tämligen återställd men valde att helt avstå från arbetet på kontoret. Men under sin återstående levnad, han avled 23 augusti 1969, 89 år gammal, fick han dagliga rapporter om vad som hände i företaget.

Farbror Jonas ledde företaget under sin krafts dagar med fast hand och stor auktoritet. Han kunde verka kärv men var i grund och botten en godhjärtad person. Han följde alltid med i tiden, läste mycket och var verkligen allmänbildad. Hans största nöje var att fiske sommartid och svampplockning på hösten.

Åren 1954-56 låg försäljningen på 273 pianon per år vilket var det bästa resultatet dittills. Tanken på byggande av en ny fabrik väcktes åter och en arkitekt i Norrköping, som vi blivit rekommenderade, kontaktades. Efter några besök på fabriken och information om produktionsgången mm levererade han efter en tid en sats ritningar som vi ganska omgående förkastade. En saftig räkning följde på kalaset. Byggnationen sköts på framtiden.

1958 blev ett något sämre år med endast 211 sålda pianon. För att om möjligt öka försäljningen beslöt vi att öppna en mindre försäljnings- och lagerlokal i Norrköping. Nils Amnehoff och jag erbjöd oss att svara för betjäningen där. Öppethållandet var begränsat till tisdag och torsdag 14 - 18 och lördag 10 - 14 och vi turades om med passningen. Det var en källarlokal som rymde högst åtta pianon. Verksamheten pågick i 2 1/2 år och gick ungefär jämnt upp.

Våra resor till musikhandlarna ute i landet var inte bara för att ta in order. Lika viktigt var att man hade tillfälle att se och lyssna på konkurrenternas produkter. Handlarna hade inget emot att man tog bort framstyckena och studerade ett pianos inre utformning. Kanske såg man något nytt och bra som man borde tänka på vid framtagandet av en ny modell. Viktigt var också att på ett diskret sätt intervjua musikhandlaren om konkurrenternas säljvillkor, leveranssätt, reklambidrag mm, kort sagt, försöka få en bild av var vi själva stod i konkurrensen. Importen hade ökat på sistone och man träffade på märken, bl.a. finska, som inte sålts i Sverige tidigare. Ett nytt svenskt fabrikat dök också upp vid den här tiden, Jahn i Arvika. Fabriken startades i början på 50-talet av tidigare Malmsjöanställda och skaffade sig ganska snabbt en marknad.

fter nedgången i försäljningen 1958 funderade vi över hur vi skulle kunna vända trenden och kom fram till att vi måste ta fram ett helt nykonstruerat piano. Flera utländska fabrikat, bl.a. Schimmel, hade övergått till kraftigare järnramskonstruktioner än vad som var vanligt tidigare. I gengäld hade man minskat ned på dimensioneringen av trästommen. Ett inbytespiano av märket Petrof, som vi undersökte noggrant, var intressant vad gällde ramkonstruktionen. Vi beslöt att konstruera en järnram med inslag av såväl Baumgardt som Schimmel och Petrof. "Ritkontor" upprättades i ett rum på nedre botten i mellanhuset. På fabriken fanns inte plats för sådant. Vi hade börjat använda två tredjedelar av de tidigare hyreslägenheterna på 1:a och 2:a våningen för fabrikens räkning.

Arbetet med den nya järnramen skedde stundtals till musik ur Tjajkovskis pianokonsert i B-moll, framförd av konsertpianisten Sylvi Lin, som övade inför en konsert i TV i intilliggande rum. Hon var amerikanska och mycket uppmärksammad i pressen genom sina konserter i Sverige. Vi hade mycket god kontakt med henne och kunde utnyttja hennes namn i vår reklam.

Modellsnickare Malmborg gjorde även denna gång trämodellen och gjutningen skedde till att börja med på Ödeshögsverken men senare på Husqvarna Vapenfabriks gjuteri. I broschyren för pianon med denna ram står bl.a. "Järnramen i ett Baumgardt-piano har dubbelförstärkta rambalkar, som med säker marginal bär upp strängarnas dragkraft och möjliggör användandet av extra långa bassträngar". De första instrumenten med denna ram levererades i augusti 1960 under namnet Sonat och Rondo 108.

Under loppet av 6 år hade vi nu tagit fram 3 nya ramkonstruktioner för pianostorlekarna 121, 116 och 108 cm. Det äldsta pianot vi nu hade i produktion var 104 cm högt och från 1935.

Åren 1961 - 1964 låg försäljningen i snitt på 290 pianon per år och modellerna Sonat och Rondo 108 sålde bra. Redan 1957 hade vi börjat med en ny sorts lack - polyesterlack - som gav mycket vackra och hållbara ytor, blankpolerade eller mattpolerade. Eftersom lacken var hårdarbetad skaffade vi oss en modern lackslipmaskin och poleringen gick sedan snabbare och det blev finare ytor än tidigare. 1961 blev vi tvungna att köpa en ny kompressor till sprutlackeringen. Vi hade också en enklare ytbehandling med plastlack som sprutades tunt 4-5 gånger med mellanliggande slipningar. Det var inte riktigt samma klass på den ytan som vid polering och instrumenten var därför något billigare i det utförandet.

Vi hade nu, 1961-1962, nått en punkt då vi inte kunde rationalisera mera. Trängseln på fabriken var mycket besvärande och möjligheterna att öka produktionen minimala. Skulle vi driva produktionen vidare måste vi ha bättre arbetsförhållanden. Skulle den Baumgardtska pianobyggartraditionen leva vidare måste något göras. Men var delägarna intresserade att satsa på en fortsatt verksamhet i en mer ändamålsenlig fabrik?
Det måste vi ha svar på.

örelsen hade sedan lång tid tillbaka drivits som handelsbolag där även fastigheterna vid Apotekaregatan och Industrigatan ingick. Farbror Jonas ägde hälften och mina bröder Nils och Stig och jag den andra hälften. En eventuell satsning på ny fabrik innebar en risk och måste godkännas av alla berörda på båda sidorna. Det beslöts efter en tids överväganden och rådslag att vi, Gunnar och jag, skulle arbeta vidare med planerna för en ny fabriksbyggnad vid Industrigatan och även undersöka om någon ändamålsenlig befintlig fabriksbyggnad kunde finnas. Finansieringen måste också utredas och riskfaktorerna uppskattas. I dessa frågor konsulterades vår rådgivare sedan flera år, revisor Olle Bjärmark, med stor erfarenhet i sådana här frågor. Vid överläggningar i Stockholm, då även min broder Nils var närvarande, kom vi fram till följande:

1. För finansiering av ett fabriksbygge måste fastigheten vid Apotekaregatan säljas.
2. Handelsbolaget måste ombildas till aktiebolag.
3. Kontakt tas med byggkonsulter för beräknande av ungefärlig kostnad för ett bygge.
4. Möjligheter till byggnadslån undersökas.

Efter dessa riktlinjer arbetade vi vidare.

I juli 1962 såldes fastigheten Eolus 4 vid Apotekaregatan efter att ha varit i familjens ägo i jämnt 80 år. Köpare var Linköpings kommuns fastighetsbolag. Vi förbehöll oss rätten att i fortsättningen få hyra de lokaler vi vid tillfället använde för tillverkningen. Samma gällde lägenheten i posthuset där Gunnars föräldrar bodde.

I april 1963 ombildades handelsbolaget till aktiebolag med aktierna lika fördelade på familjegrenarna. För att få bästa möjliga bygglånevillkor tog vi kontakt med direktören i Östergötlands Företagareförening som bedömde möjligheterna att få ett förmånligt statligt industrilån som mycket goda. En ansökan ingavs via företagareföreningen till indutridepartementet.

Ungefär samtidigt arbetade vi med att få fram en bra planlösning för en ny fabrik. På andra våningen i mellanhuset ställde vi upp en plywoodskiva i format som den tänkta fabriken. Med hjälp av flyttbara träklossar i skala för varje maskin, varje piano, varje arbetsbänk o.s.v. kunde vi få fram hur maskinerna borde ställas upp, arbetsplatsernas och lagerutrymmenas placering m.m, allt för att få en bra flödesgång i tillverkningen. Den här modellen hade vi stor nytta av vid överläggningar med byggentreprenörer.

Ett intressant projekt dök upp i början av år 1963. Vår största kund, AB Waidele, hade under 1962 köpt Aug. Hoffmans pianofabrik i Stockholm. Där hade man sedan några år under ledning av Georg Bolin, den kände gitarrbyggaren, experimenterat med ett piano av delvis ny konstruktion. Det skulle enligt reklamen bli ett piano med "en formbar, levande och självklar ton". Det nya bestod i att resonansbotten var anlimmad på en sarg (ej fast anlimmad på stommen som var det normala) som med speciella skruvar var skruvad i en svetsad stålram. (Normalpianot har gjutjärnsram). Stålramen tillverkades i Skeppshult av samma företag som gör cyklar. Finessen med den här konstruktionen skulle vara att man i efterhand (efter ett antal år) skulle kunna reglera trycket från strängarna på stall (steg) och resonansbotten genom att höja eller sänka resonansbotten med hjälp av skruvarna. Pianots yttre var också speciellt, även det formgivet av Georg Bomlin. Sidstyckena var skruvade i stålramen liksom klot rullarna under pianot. Möbeln köptes ytbehandlad och klar från möbelfabrik

Bara något år efter köpet av pianofabriken beslöt Waidele att lägga ner tillverkningen i Stockholm och vi blev tillfrågade om vi var intresserade av att tillverka det här pianot som kallades "Hoffman Akademi". Och det ville vi. Hoffmans verkmästare kom ner till oss och satte oss in i tillverkningen som avvek från det vanliga vad gällde resonsmakeriarbetet. Erik Andersson, som var erfaren och duktig resonansmakare åtog sig att stå för detta arbete och Börje Johansson, rutinerad sammansättare tog hand om monteringen av mekanik och klaviatur. Passningen på möbeldelarna var bra så det vållade inga problem. Däremot uppstod förseningar i leverans av stålramar och möbeldelar. Vi fick med Akademi-pianot ytterligare en modell som verkligen inte förenklade tillverkningen. Det kan nämnas att Georg Bolin, sedan Waideles köpt Hoffmanfabriken, startade egen tillverkning av samma piano som han konstruerat för Hoffmans. Han experimenterade också med flygeltillverkning och genom kontakter i dominerande musikkretsar i Stockholm lyckades han få både kapital och publicitet. Han gjorde två Steinway-inspirerade flyglar som uppmärksammades i pressen. Så många pianon blev det nog inte heller.

För konstruktionen av fabriksbyggnaden vände vi oss till Tekniska Byrån - Sven Narby som var känd för att göra ett bra arbete till rimligt pris. Han hade bl.a. gjort byggnadsritningar för Wahlbecks. Det blev ett mycket gott samarbete. Vi valde en byggnad i två våningar med källare under en tredjedel av huset. På så vis fanns gott om mark för ev. tillbyggnad. Efter Narbys ritningar kunde vi sedan begära offerter från olika bygg-, vvs- och elfirmor. Det blev firmorna Östgöt Bygge för byggnaden, Celsius för vvs och Arne Åkerbäck för el som lämnade förmånligaste priserna och fick uppdraget att bygga vår nya fabrik vid Industrigatan 38.

Vi hade hoppats att få ett förmånligt, statligt byggnadslån men av för oss då okänd anledning fick vi avslag på vår ansökan. Vi visste inte att Malmsjö i Arvika ungefär samtidigt ansökt om ett tremiljonerslån för att bygga en helt ny, stor pianofabrik. Detta lån beviljades. Man satsade tydligen på Arvika. Linköping skulle nog klara sig ändå. Vi hade då inget annat att göra än att vända oss till Östgötabanken som vi haft våra affärer i sedan företaget startades. Vi fick vårt lån där men till något sämre villkor än vad vi fått med det statliga industrilånet. I augusti 1963 påbörjades byggnationen av den nya fabriken.

Under perioden 1960-63 slutade eller avled några av våra medarbetare, men vi lyckades få tag i bra ersättare, en uppbyggare, en putsare och en polerare. På mekaniksammansättningen behövdes också nytt folk och vi anställde två 40-åringar som lärdes upp av Nils Amnehoff och Bo Hejdström.

1963 var ett händelserikt år. Vi deltog i en stor utställning i Stockholm kallad Östergyllen där enbart östgötska industriföretag ställde ut under två veckor. Det var ju viktigt att visa sig utåt inför en utökad produktion. Utställningen var i Ostermans marmorhallar vid Stureplan i centrum av Stockholm. Sjöqvists Reklambyrå hade gjort skyltar av olika slag och vi ställde ut fem pianon, ett vitlackerat Sonatin 104, ett Rondo 108 och tre Sonat, varav ett i naturfärgad furu, vilket var en nyhet. Jag var på plats någon dag före öppnandet och blev chockad över den gråtrista väggen, som skulle bli bakgrund till instrumenten. Så fick jag idén att inhandla ett ljust, lätt tyg som gick att drapera längs hela väggen. Som framgår av foton blev det en snygg utställning och det kom mycket folk. I anslutning till öppnandet gick landshövding Per Eckerberg runt och granskade alla montrarna. Efter några dagar drabbades jag av total heshet varför Gunnar fick ta över demonstrationen något tidigare än beräknat. Sista dagen besökte kung Gustaf VI Adolf utställningen. Han föreföll mycket intresserad av våra pianon och fick av Gunnar höra lite om vårt företag. Huruvida han fick klart för sig att vi var "Kunglig hovleverantör" förtäljer ej historien men hovleverantörsemblemet fanns på plats, dagen till ära.

1963 gjorde vi det största antalet pianon någonsin i den gamla fabriken, 309 st av egna modeller och kanske ett tiotal Hoffman Akademi. 1964 hände en massa saker kring fabriksbygget.

Alla såg fram emot inflyttningen i den nya fabriken. I månadsskiftet juni-juli startade en stor industriutställning i Norrköping, "Nu 64", som vi deltog i. Den pågick i tio dagar. Någon representant för firman måste vara där och prata för varan. Vi turades om så gott det gick. Vår representant i Norrköping, Hans Andersson, hjälpte till och Anna-Britta ställde som alltid upp om det behövdes.

Så var då den nya fabriken färdig och sista dagen före semestern var alla sysselsatta med flyttningen. Upptagningen av maskinerna ur maskinverkstaden och nertagningen av den tunga hydrauliska pressen var det tyngsta arbetet men vi hade lejt in några starka och kluriga karlar från en transportfirma som hjälpte till med detta. Intagningen i nya fabriken gick utan problem. Vi hade gjort upp att förmannen för maskinsnickeriet, John Forsberg, skulle skjuta på sin semester och se till att alla maskiner blev inkopplade och klara till starten efter semestern.

5 augusti 1964 började vi arbeta i nya fabriken. Det var glada miner överallt. Var och en fick ordna sin arbetsplats. Första dagen blev en "inkörningsdag". Efter några dagar var produktionen i full gång.

Kontorsdelen bestod av tre rum och en liten hall. Gunnar och jag hade var och en sitt rum och i det tredje arbetade vår sekreterare Kerstin Herrström med kontorsarbete av alla de slag. Kontoret på Apotekaregatan hade ju legat i direkt anslutning till affären med pianoutställningen och det hade alltid funnits någon tillgänglig för att ta emot kunder. Vi måste nu ha en person som kunde sköta direktförsäljningen där. Eftersom Nils Amnehoff arbetat med försäljning i Norrköpingsfilialen blev det han som fick ta hand om butiken på Apotekaregatan.

Sedan årets början hade vi haft kontakt med en konsultfirma i Stockholm, specialiserad på rationalisering av träindustrier. Vi hade skickat över beskrivning på arbetsgången i gamla fabriken, planritning på nya fabriken, uppgifter om maskiner mm. Det resulterade i synpunkter, råd och förslag på exempelvis anskaffning av maskiner och hjälpredskap av olika slag. När vi väl kommit i gång i nya fabriken skulle alla arbetsmoment tidstuderas, vilket också skedde i viss utsträckning. Visst hade vi lite nytta av denna specialisthjälp men det kostade mer än det smakade.

Några nyanskaffningar var nödvändiga. Så t.ex. sprutlackeringsanläggningen med s.k. vattenridå och specialanpassad ventilationsanläggning. En dubbel justersåg för exakt kapning av möbeldelarna i pianot, en spinnmaskin för bassträngar, en mindre lyfttruck, div. lyftanordningar för de tyngsta arbetsmomenten, tryckdosor för div. limningar och ett stämpelur. Avsikten med dessa investeringar var att få en så effektiv och rationell tillverkning som möjligt. Det gällde också att uppfylla arbetarskyddslagens krav.

Vi var alltjämt splittrade på för många modeller vilket försvårade produktionen. Idealet vore att arbeta med bara en grundstomme på vilken man kunde montera två olika möbelmodeller. Men utbudet skulle då kunna bli alltför litet. Vi bestämde oss nu för att göra ett mindre antal av den stora 121-modellen och snarast konstruera ett piano som kunde ersätta både den gamla 104:an från 30-talet och 108-modellen. Genom att delvis använda samma ritningsunderlag som för 108:an kunde vi relativt snabbt arbeta fram en ny, 4 cm lägre ramkonstruktion. Trämodellen gjordes även denna gång av modellsnickare Malmborg och gjutningen skedde på Norrahammars bruk i Husqvarna.

De första instrumenten var färdiga i januari 1966 och döptes till Dominant i rakt utförande och Rondo i mera arbetad exteriör med chippendale-ben. Produktionen skulle i fortsättningen koncentreras till dessa två modeller. Totalt byggdes c:a 2000 pianon på denna ramkonstruktion.

I början av 1967 lade Waideles ned tillverkningen av Hoffman Akademi som inte blivit någon större framgång. I stället fick vi göra ett piano som var mycket likt vårt Dominant och byggt på vår järnram. Det kallades Hoffman 3000. Det innebar en rationalisering för oss att ej längre tillverka Akademi-pianot.

Den nya fabriken med sitt fina läge vid E-4 väckte stort intresse bland folk i branschen. Vi fick besök av musikhandlare vi tidigare ej haft kontakt med. Folk från Sveriges Radio kom och vi fick beställning på några pianon dit. En handlare i Köpenhamn beställde åtskilliga pianon och de gamla kunderna ökade sina beställningar hos oss. Skolor gjorde förfrågningar på Dominant-pianot som resulterade i beställningar. Ett särskilt stryktåligt piano togs fram för skolorna.

usikkonsulenten för skolorna i Östergötland hörde sig för om vi kunde tillverka stavspel för musikundervisningen som hade större omfång och bättre klangresurser än de som fanns på marknaden. Det skulle i så fall vara en helt ny produkt för oss. Eftersom vi sökt lämplig alternativ tillverkning tidigare utan resultat var detta ett tillfälle. Vi kunde ju alltid försöka. Det var inga stora investeringskostnader. Mycket var rent snickeriarbete. Det var viktigt att få fram rätt material för klangstavarna, särskilt de i metall för metallofonerna. Efter åtskilliga prover fastnade vi för en legering från Fagersta bruk. Vi köpte stavar i längder om c:a 2,5 meter som kapades i avpassade längder, borrades och märktes med rätt ton och sedan förnicklades. Till altxylofonerna användes prima jacaranda-trä som vi sågade upp i stavar. Grovstämningen av dessa gjordes i maskinverkstaden efter mallar men finstämningen måste utföras efter helt andra metoder än en normal pianostämning. Vi kunde inte sätta en pianostämmare på detta. Det slumpade sig så att jag själv med hjälp av en smärgelmaskin för metallstavarna och en fräsmaskin med putsrulle för trästavarna lärde mig att "tona in" stavarna efter ett nystämt piano. Man kan säga att detta var början till min senare verksamhet som pianostämmare. Med hjälp av reklamblad till skolorna och rekommendationer av musiklärare fick vi order på instrument över hela landet. Till sist kunde vi erbjuda ett komplett instrumentarium av rytminstrument för skolbruk genom att köpa in allehanda småinstument som tamburiner, maracas mm.

Dominant och Rondo blev en definitiv framgång. Tillverkningen löpte tämligen friktionsfritt och vi kunde sälja allt vi producerade. Liksom tidigare gjorde vi säljresor i februari-mars. Att ha en god kontakt med återförsäljarna var nu viktigare än någonsin. Direktförsäljningen i Linköping till privatkunder hade ju också stor betydelse då förtjänsterna blev så mycket större utan mellanhänder. Vi annonserade i Corren regelbundet och några år hade vi, som jag tidigare nämnt, reklamskyltar på stadsbussarna. Dyr men effektiv reklam. Flera nya reklambroschyrer trycktes och distribuerades runt om i landet.

Åren i nya fabriken tillverkades i genomsnitt 430 pianon/år vilket var i minsta laget i relation till de satsningar som gjorts. Men en ökning skulle vara möjlig genom ytterligare rationalisering, åtminstone upp till 800, kanske 1000 per år. Men nu hade konkurrensen mellan de svenska fabrikerna skärpts betydligt. Nordiska Pianofabriken hade under 50- och 60-talet markant ökat sin produktion i sin rationella fabrik och lyckats bra med sin modell Futura. De hade t.o.m. etablerat en sammansättningsfabrik i Tyskland för den tyska marknaden.

Malmsjö däremot hade haft en viss nedgång i sin försäljning. En ny direktör trädde till omkring 1960 med uppdrag att förbättra resultatet. Pianobranschen var helt ny för honom. Efter något år fick han aktieägarna med på att bygga en ny fabrik med målsättning att bli störst och bäst och slå knockout på alla mindre, svenska pianofabriker, som fortfarande fanns kvar. Ett statligt garantilån beviljades, som jag tidigare nämnt, på c:a tre miljoner. En mycket stor fabrik byggdes. Malmsjös gamla modeller Student och Tradition blev stommen i tillverkningen. Instrumenten var försedda med s.k. plastmekanik som konstruerats på 50-talet och som Malmsjö-koncernen var ensam om. Totalt runt 150 personer var verksamma i företaget. Ett helt nytt piano introducerades, som dock blev, som man idag säger, en flopp. Framgångarna uteblev, försäljningssiffrorna dalade. Nu öppnade bolaget särskilda affärer bl.a. i Stockholm och Göteborg där man erbjöd extremt förmånliga priser på Malmsjö-pianon.

Snart var ett allmänt priskrig inom branschen i gång. Andra fabriker svarade med motåtgärder i form av stora extra rabatter till återförsäljare. Ett annonskrig utbröt och stämningen var inte alls bra. Till detta bidrog den alltmer ökande importen av billiga pianon från särskilt Östtyskland. Man kan tala om en allvarlig kris i branschen. I början av 1968 var Malmsjös ekonomi körd i botten och det gamla anrika bolaget begärde sig i konkurs. C:a 5 år tidigare hade Nyströms Pianofabrik i Karlstad mött samma öde. Nu var det kris i Arvika. Ett av stadens största företag hade lagt ner driften och folk blev utan arbete. Man sökte efter snabb lösning på problemet.

I början på februari 1968 var jag på säljresa i Norrland och på hemvägen ringde jag Gunnar från ett hotell i Örnsköldsvik för att rapportera några beställningar. Han talade om att man ringt från Arvika och frågat om vi kunde vara intresserade av att tillsammans med en annan fabrik driva produktionen vidare på Malmsjöfabriken. Det var en omtumlande nyhet för mig. Den natten hade jag svårt att sova.

Någon vecka senare fick vi enligt överenskommelse besök av en representant för det konkursdrabbade Malmsjöbolaget. Han hette Ingemar Norlindh, uppvuxen i Linköping. Han hade åtagit sig att försöka rekonstruera bolaget. Svenska Pianofabriken i Sundbyberg hade också vidtalats och visat stort intresse att eventuellt medverka till detta. Men för att erhålla statliga lån för den fortsatta driften krävdes att ytterligare någon fabrik av ungefär samma storlek som Svenska Pianofabriken anslöt sig. På så vis skulle två fabriker upphöra och en produktion på Malmsjö i Arvika kunna fortsätta. Norlindh orienterade oss om läget och framhöll att han helt och fullt trodde på en ljus framtid för Malmsjö med en ny, mera realistisk ledning.

Efter ytterligare några veckor blev vi inbjudna till samtal med ledningen för Svenska Pianofabriken angående ekonomi och synpunkter i övrigt på eventuellt samarbete. Civilekonom Rolf Sanfridson, chef för bokföringsbyrån vi anlitade och väl insatt i våra affärer, var också med vid mötet som hölls på ett advokatkontor i Stockholm. Några beslut fattades ej. Det hela slutade med att vi blev bjudna på en god lunch på Stallmästaregården.

I bilen på hemvägen gick vi igenom de förslag om samarbete som framlagts. Svenska Pianofabrikens representanter hade varit ytterst angelägna om att vi skulle lämna ett positivt svar. Efter ytterligare några dagars diskussion i Linköping kom vi fram till att ett samgående skulle vara en ytterst riskabel affär. Vi meddelade att vi inte var intresserade.

Som jag antytt tidigare hade konjunkturen för piano försämrats avsevärt under de senaste månaderna. Propån om ett samgående i någon form var kanske inte någon dum tanke om nu den svenska pianoindustrin gick mot kärvare tider, vilket mycket talade för. Jag har nämnt importen från lågprisländer. Nu började också allt fler japanska pianon säljas i Sverige och importen av elorglar från Italien och Japan ökade starkt.

Om man över huvud taget skulle överväga någon form av samarbete med annan fabrik, varför inte sondera om den just då starkaste pianotillverkaren, Nordiska Pianofabriken i Vetlanda, kunde vara intresserad? Vi ringde upp chefen för Nordiska Piano fabriken och någon dag senare kom han upp till oss. Vi kände varandra väl och pratade igenom det uppkomna läget. Av förklarliga skäl såg han helst att Malmsjö-fabriken helt skulle upphöra. Ett intresse för samarbete med oss hade han inte just då.

fter ytterliggare några veckor blev vi uppringda av chefen för Svenska Pianofabriken som nu kom med ett nytt, oväntat förslag. Det gick ut på att vi skulle flytta tillverkningen av Baumgardt-pianon till Arvikafabriken och samtidigt helt upphöra med tillverkningen i Linköping. På så sätt skulle det nya Malmsjö få ett produktionstillskott på c:a 500 pianon/år vilket var nödvändigt för att erhålla erforderliga lån och tillfredsställande lönsamhet. Vi skulle bli kund hos Malmsjö i stället för konkurrent. För vår del var detta ett lika oväntat som frestande förslag, allra helst som vi inte behövde satsa eller riskera några pengar. Malmsjö skulle tillverka våra pianon helt enligt våra specifikationer men försäljningen av dem skulle ske genom oss i Linköping.

Efter att noga tänkt igenom hur vi skulle kunna lägga upp den fortsatta verksamheten i vårt företag beslöt vi att antaga förslaget som innebar

1. att nya Malmsjöbolaget tillverkade våra pianomodeller Rondo och Dominant helt enligt våra specifikationer.
2. att vi lämnade beställning årsvis på c:a 500 pianon
3. att försäljningen av våra pianon skulle skötas av oss i Linköping.
4. att leveranserna skulle ske direkt till angivna kunder eller till oss i Linköping.
5. att betalning av varorna skulle ske enligt för branschen normala villkor.
6. att fakturering av försålda pianon skulle utföras av oss i Linköping.
7. att vi övertog försäljningen i den befintliga Malmsjö-affären i Linköping.

Vi fann ganska snabbt en köpare till fabriksfastigheten. Överlåtandet bestämdes till 30 juni 1968 men vi skulle få disponera stämmarrummen och besträngningsavdelningen för lagring av så gott som färdiga pianon som skulle säljas efter hand.

Information till personalen om nedläggningen meddelades av Gunnar i föreskriven tid vid en sammankomst i lunchrummet. Stämningen var dov. Endast fackföreträdaren yttrade sig och menade att informationen borde lämnats tidigare. Inga hårda ord i övrigt hördes. Gunnar meddelade att de som ville kunde få fortsatt arbete på Malmsjö och att vi skulle ordna en bussresa dit vilket också genomfördes någon vecka senare. Ingen visade sig intresserad att flytta till Arvika.

Vi lyckades sälja samtliga maskiner utom spinnmaskinen, en rikthyvel och en bandsåg som vi behövde för den fortsatta reparationsverksamheten. Endast några slutade i förväg och vi kunde hålla produktionen i gång utom de sista dagarna då alla fick hjälpa till med nedmontering av maskiner, städning mm.

Glädjande nog blev det inte svårt för någon av de anställda att skaffa nytt arbete. Nils Amnehoff, Bo Hejdström, Sture Johansson och Lennart Kristofferson kunde vi fortsättningsvis bereda arbete för. Tre eller fyra var i pensionsåldern och övriga fick tämligen omgående andra arbeten. Några på SAAB, några inom träindustrin och några fick anställning inom skolan som vaktmästare.

Planerna för den närmaste tiden efter fabriksnedläggelsen var följande:
Vi fortsätter att hyra affärslokalen och ett antal rum i 1:a och 2:a planet i s.k. mellanhuset som vi haft som lager i ett tiotal år.

Vi behåller 4 anställda:

• Nils Amnehoff för försäljning och service i affären.
• Bo Hejdström för reparationer i hyrd lokal vid Sturegatan.
• Lennart Kristofferson för reparationer vid Sturegatan.
• Sture Johansson för stämning och reparationer.

Gunnar får kontor en trappa upp i mellanhuset för ekonomi, försäljning och kontakter med Malmsjö och återförsäljare.

Gösta svarar för försäljning av pianon och orglar i Malmsjö-affären, Drottninggatan 50, och håller kontakten med Sturegatan och tillverkningen på Malmsjö.

Tillverkningen av rytminstrument fortsättes av Gösta och Lennart Kristofferson.

Samarbetet med Malmsjö varade inte i mer än två år, 1/7 68 - 1/7 1970, då den andra konkursen var ett faktum. Då hade 650 Baumgardt-pianon tillverkats i Arvika och vi hade beställt 100 pianon på Malmsjöstomme i specialutförande för oss. De var märkta DOMINO - Baumgardt Linköping.

är Gunnar och jag åkte till Arvika i maj 1970 för att bl.a. resonera om den fortsatta tillverkningen kunde vi konstatera att fabriken och lager var till bristningsgränsen fyllda av pianon. 125 av dem var våra som vi betalat i förskott. Vi anade oråd och innan vi lämnade fabriken frågade vi chefen hur det ekonomiska läget var. Det är en fråga om dagar, svarade han, innan vi går i konkurs.

Följande dag ordnade vi med hämtning av våra 125 pianon och hyrde lokaler i Skäggetorp i Linköping där vi kunde lagra instrumenten. Det tog oss omkring två år innan vi sålt alla. Om vår pianotillverkning på Malmsjö kan sägas att de gjorde ett gott arbete och vi var i stort nöjda med instrumenten.

Vår verksamhet i Linköping under Malmsjötiden var splittrad och besvärlig. Vi fanns, som jag nämnt tidigare, på fyra olika ställen. En del av våra återförsäljare gillade inte att våra pianon gjordes på Malmsjö och försäljningsarbetet blev tyngre. Reparationsverksamheten och rytminstrumenttillverkningen fungerade hyggligt men lönsamheten totalt var inte tillfredsställande, Kostnader för löner och lokalhyror var för höga. Vi måste hitta en bättre lösning.

Nu hade vi alltså ingen tillverkare av våra pianon längre. Skulle våra omtyckta modeller Dominant och Rondo försvinna för gott från marknaden eller skulle vi höra efter om någon annan fabrik var intresserad överta efter Malmsjö?

Finska pianofabriken Fazer hade under de sista åren arbetat upp en marknad för sina pianon i Sverige och vi hade haft tillfälle se deras pianon ute hos musikhandlarna. De var rejält gjorda och låg bra till i pris då lönerna i Finland låg betydligt under de svenska. Vi bestämde oss för att ta kontakt med Fazer som visade sig mycket intresserade av ett samarbete. Efter att Gunnar och jag varit över i Finland och träffat den svensktalande chefen för Fazer-fabriken, Konrad Lindberg, etablerades mycket snabbt en förbindelse som kom att vara i 14 år. Gunnar och jag, Nisse Amnehoff och Bo Hejdström, alla var vi över i olika omgångar för att följa upp tillverkningen i Finland. Det var en stor, rationell fabrik, som låg i ett litet samhälle som hette Halkia, 4 mil norr om Helsingfors. Vi blev alltid väl mottagna och samarbetet var mycket gott.

Eftersom vi vid halvårsskiftet 1970 hade lager av pianon i affären Apotekaregatan 8, i Malmsjöaffären Drottninggatan 50 och dessutom 125 st i Skäggetorp måste vi försöka ordna så att vi hade instrumenten samlade på om möjligt ett försäljningsställe. Av en slump kunde vi av kommunen få hyra hela 3:e våningen i gamla fabriken till utställning och verkstad och dessutom ett rum i 2:a våningen där vi kunde ställa upp några snickerimaskiner och spinnmaskinen. I den gamla pianoutställningen etablerade vi nu musikaffär där vi sålde stråk- och stränginstrument, strängar, blåsinstrument, dragspel mm. Den gamla pianohissen kom nu väl till pass och vi kunde flytta pianoutställningen en trappa upp.

Nu hade vi återsamlat all verksamhet till Apotekaregatan 8. Genom denna förändring kunde vi klara oss med färre anställda. Sture Johansson och Lennart Kristofferson sökte och fick annat arbete. Nisse Amnehoff slutade efter egen önskan efter 40 år i företaget men lovade ställa upp om vi behövde hans hjälp, särskilt med flygeljusteringar. Vid en avtackning den 30 juni 1973 överlämnades blommor till de tre och Nisse Amnehoff erhöll dessutom ett förnämligt Omega armbandsur med inskriptionen "Nils Amnehoff - Mästare i Pianoteknik - 30/6 1973".

Nu var vi bara tre kvar i företaget, Bo Hejdström, Gunnar och jag och i fortsättningen blev det jag som fick klara pianostämningen. Det var inte så lätt att övergå från att ha varit tillverkare av pianon till att driva komplett musikhandel. Men vi lärde oss. Musikgrossisternas säljare bistod oss med råd och dåd. Bäst var vi nog på gitarrer men även fioler och blockflöjter gick bra liksom allehanda tillbehör som strängar, etuier, trä till fioler mm. En hel del elorglar såldes också men roligast var det ju när vi lyckats sälja ett piano.

I september 1971 kom de första Dominant- och Rondo- pianona från Finland. Vi kunde konstatera att Fazer gjort ett gott arbete och nu gällde det för oss att sälja finskproducerade Baumgardtpianon. Nu började operation övertalning av våra återförsäljare att de finskbyggda instrumenten var lika bra som när vi gjorde dem i Linköping och att vi noggrant kontrollerade dem före leverans. Det blev mindre svårigheter än vi väntat oss och köparna var helt nöjda.

et var givetvis vår avsikt att fortsätta att sälja våra egna modeller som förut men marknaden för pianon blev efter hand allt kärvare och efter att ha tillverkat 290 pianon ville Fazer höja priserna så mycket att vi bedömde det olönsamt att fortsätta med våra egna pianon som skulle bli för dyra ut till kund. Vi kunde köpa Fazers egna modeller mycket förmånligare.

Vi gjorde därför, efter en viss tvekan, en överenskommelse som innebar att vi kunde sälja Fazerpianon försedda med Baumgardt-namn på klaffen. Vårt namn var ju mera inarbetat än Fazers på den svenska marknaden. Ett försäljningstrick som använts av många företag. En tydlig skylt inuti pianot talade om ursprunget. Vi tryckte också upp särskilda broschyrer där det framgick. Vi kunde nu erbjuda ett Baumgardt-märkt piano till mycket konkurrenskraftigt pris och vi sålde bättre än på mycket länge.

1969 hade Nisse Amnehoff och jag varit på musikmässan i Leipzig för att försöka hitta ett billigt men bra östtyskt piano. Vi fastnade för FINGER som skulle bli ett bra alternativ i lågprisklassen och som bara vi kunde sälja i vår region. Vi beställde ett 20-tal för successivt avrop. 1977 gjorde jag en resa till Frankfurt för att finna ett bra piano i mellanprisklassen på musikmässan där. Det resulterade i inköp av ett antal holländska RIPPEN-pianon och några av märket SEILER som var ett gammalt fint märke i en högre prisklass. När vi inte längre kunde erbjuda våra egna pianon - det sista i originalutförande levererades från finska FAZER i januari 1974 - köpte vi också det gamla fina fabrikatet AUG. FÖRSTER och finska HELLAS. Av svenska märken kunde man än så länge köpa NORDISKA och JAHN. Vi tog också upp japanska KAWAI som tillverkade mycket bra flyglar, väl i klass med YAMAHA. Ett 15-tal lyckades vi sälja till institutioner och krävande musiker.

Bo Hejdström, gotlänningen, född 1924 började sin anställning 1946, året innan Gunnar och jag började för gott. Han lärde sig snabbt till sammansättare d.v.s. det kvalificerade arbetet att anpassa mekanik och klaviatur i pianot. Han var noggrann och snabb och blev den perfekte sammansättaren. Under åren i nya fabriken var han förman för pianotekniska delen. Bo hade stor betydelse för oss inte minst under de sista tio åren av vår verksamhet på Apotekaregatan. Han var allround pianoreparatör, även duktig på ytbehandling och reparation av gitarrer, fioler, dragspel mm och kunde hugga i med både det ena och det andra.

Det hände att finnarna levererade ett 20-tal pianon på en gång när vi hade sålt till nybyggda skolor. Det var ett styvt jobb att få dem från bilen, genom affär, och kontor, uppför trappan till hissplanet, in i hissen och vidare ut i utställningen. Efter slutjustering och stämning skulle de sedan levereras ut med hjälp av en åkare vi anlitade. Enstaka instrument levererade vi själva med inhyrd släpvagn efter Gunnars bil. Vid bärning i svåra trappor anlitades alltid särskild åkare med hjälpkarl.

Pianoförsäljningen var ju den mest lönsamma delen. Försäljningen till våra gamla återförsäljare fungerade trots allt ganska bra, även med de finskbyggda instrumenten. Försäljningen till privatkunder underlättades av att vi nu hade en ljus och rymlig utställning i gamla fabriken och att vi hade fler fabrikat att välja på. Fazers originalpianon var förhållandevis billiga och hade en fin finish och klingade bra.

För att bredda vår marknad ordnade vi vid flera tillfällen separata utställningar i bl.a. Åtvidaberg, Kisa och Vadstena. Vi hyrde en lokal och ställde ut 4-5 pianon, några orglar, fioler mm. Det rörde sig om 3-4 dagar kring en helg och förannonserades i Corren.

Reparationer av äldre pianon var nu en viktig och lönsam del av vår verksamhet. När tillfälle gavs köpte vi in äldre pianon som vi efter reparation lätt kunde sälja. Inbytespianon förekom också och inte så sällan fullständig reparation av gamla familjeklenoder. En gång fick vi per telefon beställning på hel renovering av ett BAUMGARDT-piano från början av 1900-talet. Det var en gammal dam i Visby som fått pianot av sina föräldrar när hon var flicka. När vi plockade sönder instrumentet hittade vi en liten dikt på ett enkelt papper som vittnar om vilken kär ägodel ett piano kan vara. Så här löd den:

Jag är lite sliten och stämmer ej
men snart skall jag åter ge ren ton till dej.
Det är så med mej som med dej
att stämningen ej alltid håller sej.
Är tonen ren allra längst inuti
vad gör lite disharmoni?

Mot slutet av 70-talet började konkurrensen från nyetablerade musikaffärer bli besvärlig. Inte mindre än 3 nya affärer startade, Musikhuset i Filbytervaruhuset, Musikcentralen i hörnet Storgatan-Snickaregatan och Östsvenska Piano AB i nya sparbankshuset. Särskilt den senare åstadkom stor skada för övriga då de dumpade priserna på pianon både i Norrköping och Linköping. Musikhusets ägare med affär också i Norrköping anmälde Östsvenska Piano AB till N.O. och innehavaren fick så småningom näringsförbud.

Tiden efter nedläggningen av fabrikationen i Linköping 1968 var fylld av både med- och motgångar. Gunnar och jag gjorde vad vi kunde för att bevara det goda anseende som vårt företag haft alltsedan starten. Men tiderna hade förändrats. Att driva lönsam pianofabrikation i Sverige var inte längre möjligt. Nordiska Pianofabriken blev den sista och upphörde 1987 efter flera ombildningar av bolaget. Att skapa ett framgångsrikt försäljningsbolag för musikvaror skulle ha krävt både mycket kapital och unga människor i ledningen.

Vi visste att kommunen hade planer på att riva den gamla pianofabriken och 1984 blev det ett faktum. Gunnar och jag hade kommit upp i åren och nu var det ett tillfälle att sluta med verksamheten. Bo Hejdström var även han till åren och tyckte han gjort sitt inom piano.

Till en avskedsfest i pianoutställningen 27 juni 1984 hade vi bjudit in anhöriga till Nils Amnehoff och Bo Hejdström. Närvarande var också Christina Önfelt, Nils och Birgit Baumgardt, Margareta Maria och Magnus Baumgardt, Assar Johansson och Anna-Britta Baumgardt som svarade för förplägnaden. Nils Amnehoff och Bo Hejdström avtackades med blommor och Bo erhöll dessutom en akvarell av konstnärinnan Gisela Eliasson, Björsäter. Nils Baumgardt tackade Gunnar och mig för vårt arbete i det gamla släktföretaget och överräckte blommor. Assar förevigade det hela med sin kamera. Väggarna var prydda med en bildkavalkad om den Baumgardtska pianoepoken. I centrum stod ett mycket vackert,100 år gammalt BAUMGARDT-piano i valnöt med lampetter och tända ljus och väntade på att någon skulle spela "As time goes by". Kanske gjorde jag det?!

en helt slut var ändå inte pianoepoken. Även om vi alltsedan nyåret 1984 lyckats sälja större delen av vårt lager så hade vi bl.a. 7-8 pianon, ett 30-tal gitarrer, mycket blockflöjter, strängar mm i lager. Vi hade gjort en överenskommelse att jag skulle driva bolaget vidare en tid och efter hand sälja det kvarvarande lagret. En liten källarbutik etablerades i gatuhuset Drottninggatan 13 där allt utom pianona rymdes. Butiken skulle hållas öppen 15 - 18 vardagar, 10 - 14 lördagar. Förmiddagarna var reserverade för pianostämningar. Spinnmaskinen för bassträngar, ett mindre utrymme för reparationer och ett minikontor rymdes faktiskt i den lilla lokalen.

Men pianoförsäljningen då? Jo, i gårdshuset, där min familj bott sedan 1957, kunde jag, med Anna-Brittas goda minne, använda ett ganska stort rum till pianolager. Det fungerade även om det var problematiskt att vara i butiken och pianoutställningen samtidigt. Anna-Britta ryckte in när det blev kris. Den utmärkta flyttfirman Flytt-Anders, som vi anlitat i många år, ställde upp på alla transporter. Min bror Nils erbjöd sig att hjälpa till med bokföringen.

Gunnar hade vid sidan av musikinstrumentförsäljningen under 5-6 år sålt ridartiklar av alla slag i vår affär. Som gammal ryttare lyckades han efter hand bygga upp en stor kundkrets. När vi lämnade Apotekaregatan fick han möjlighet att hyra en försäljningslokal i anslutning till ridhusanläggningarna vid Åleryd och kunde nu på heltid ägna sig åt sin hobby - ridsport. l 15 år drev han sin rörelse här och var en välkänd och aktad person i ryttarkretsar.

Verksamheten på Drottninggatan gick över förväntan. Tack vare bra affischering och regelbundna småannonser i Corren hittade både gamla och nya kunder den lilla butiken. Lagret minskade efter hand så pass att det började bli svårt att driva affären utan inköp av nya varor. Jag började allvarligt fundera på hur man bäst skulle kunna avveckla rörelsen.

Då dök det upp något oväntat. Claes Hönig med firman Musikhuset hörde sig för om jag kunde vara intresserad av en anställning i Musikhuset, som under hans ledning ingick i en kedja på åtta musikaffärer, spridda över hela landet. Det hela resulterade i ett förslag som innebar att jag med fast lön skulle arbeta på firman mellan klockan 15 - 18. Arbetet skulle bestå i försäljning, stämning och pianoreparationer och, inte minst viktigt: Musikhuset skulle köpa hela restlagret. Förmiddagarna skulle jag kunna utföra pianostämningar helt i egen regi.

Detta var ett lägligt tillfälle att helt avsluta det gamla pianofabriksaktiebolaget och ingen i släkten hade någon invändning mot det. Ett avtal skrevs efter dessa riktlinjer. Övertagandet av restlagret skulle ske 1 februari 1987. Fram till dess kunde jag sälja så mycket jag kunde av lagret. Av pianon fanns vid överlåtelsen endast ett litet kammarpiano kvar. Övriga lagret bestod av gitarrer, fioler, flöjter, strängar och allehanda tillbehör. Musikhuset accepterade min värdering av lagret och betalning skulle ske i tre omgångar vilket fullföljdes till punkt och pricka.

Den 31 januari 1987 trädde det gamla pianofabriksaktiebolaget i likvidation och försäljningen på Drottninggatan upphörde. Den 1 februari började jag min anställning på Musikhuset där jag arbetade till 31 januari 1992. Den 21 januari 1987 hade jag registrerat s.k. enskild firma för pianostämningar och mindre reparationer. Den avregistrerades 31 december 1991.

Den 15 januari 1988 hölls den sista bolagsstämman med Baumgardts Pianofabrik AB. i min bostad Drottninggatan 13. Min bror Nils, som varit till värdefull hjälp i juridiska frågor, var ordförande och närvarande i övrigt var Christina och Cecilia Önfelt, Gunnar, jag själv och Anna-Britta, som också skötte förplägnaden.

Så slutade den pianohistoria som började år 1834 då Farfars Far började sin anställning hos den skicklige pianoforte fabrikanten Per Rosenwall i Stockholm. Namnet Baumgardt är väl förankrat i den svenska pianohistorien. Fyra generationer Baumgardt kom att ägna sig åt bygga klangsköna, vackra och funktionsdugliga pianon. Inget annat svenskt familjeföretag i branschen har verkat under så lång tid. Totalt gjordes 11.600 pianon. En tacksamhetens tanke går till alla skickliga och ansvarskännande medarbetare som tjänat i företaget genom åren. Deras insatser har varit ovärderliga.

Även om pianofabrikationen upphört sedan länge vet jag att våra pianon lever kvar ännu i många år till glädje lite överallt vårt avlånga land. Som när jag vid ett besök i Skeda kyrka 2 juni 1991 kunde läsa i gästboken en kort berättelse av Lars Johan Stiernstedt:

Ensam i kyrkan och med sommaren utanför fönstren spelade jag Bach, Schumann och A.F. Lindblad på det utmärkta pianot. Jag tackar med 4 tända ljus och går ut ur kyrkan mot solen och sommaren.

Med denna ljusa skildring slutar jag min berättelse. Behöver jag tala om att pianot var ett BAUMGARDT, tillverkat år 1963 i fabriken vid Apotekaregatan 8 i Linköping?

---

Se även: En bildberättelse om pianotillverkningen